Filmbilder

Grabbflåsigt och testosteronstinnt med en del ljuspunkter i mörkret - Zach Galifianakis räddar trean. I tidens tecken på IMDb:s topplista - obegripligt.

Betyg: 3

Efter ett antal Varg Veum-rullar som jag inte bemödat mig att skriva om, ett biobesök i helgen och en Dekalog kände jag för lite klassisk svart-vit långfilmsångest.

Who's Afraid of Virginia Woolf? var en kontroversiell film när den kom och även om tiderna förändras som Dylan sjöng en gång i tiden är det fortfarande en stark upplevelse med fantastiskt foto, knivskarpt manus och starka skådespelarinsatser från en plufsig Taylor och en James Mason-lik Burton.

En omtumlande om än inte odödlig klassiker, som inte kan få något annat än en fyra med ett stort plus i kanten. Jag gör som Taylor och citerar Bette Davis: "Fasten your seatbelts. It's going to be a bumpy night!"

Fredagsfilmen: Parrish; ett ångande sextiotalsmelodrama med såpoperaundertoner om två rivaliserande tobaksplantager i Connecticut.

Claudette Colbert spelar, i sin sista filmroll, mamman till Parrish (sextiotalsidolen Troy Donahue, en slags dåtida Zac Efron). Hon blir kär i och gifter sig med en av plantageägarna, en härligt överspelande Karl Malden. Han har inte mycket till övers för Parrish, som vill lära sig tobaksyrket från grunden (något även vi får lära oss genom långa och pedagogiska inslag). Samtidigt suktar förstås varenda kvinna på plantaget efter honom (bland annat numera sönderopererade Connie Stevens), vilket dramatiseras med fotografen Harry Stradling Sr:s dimmigaste filter och Max Steiners svulstigaste stråkar.

Parrish fick en hög budget och marknadsfördes hårt, men blev ett fiasko med få besökare. Så här i efterhand är det en underhållande intvålad kalkon, ungefär som om Douglas Sirk skulle ta sig själv på allvar, eller som en fattigmansversion av A Place in the Sun.

Betyg: 3

Trailer:

John Carpenter regisserade den här tevethrillern efter succén med Halloween. B-filmsdrottningen Lauren Hutton spelar självständiga bruden Leigh Michaels som just flyttat in i en modern höghusvåning. Det dröjer inte länge innan hon får en stalker på halsen som nästan driver henne till vansinnets rand; självklart kan inte polisen hjälpa henne och hon får ta saken i egna händer.

Someone's Watching Me!, eller High Rise som den också kallades, är en stilfull historia som för tankarna till regissörer som Argento, De Palma och Hitchcock (titelkortet skriker North by Northwest). Klart sevärd!

Betyg: 3+

Clintan intar återigen rollen som regissör och huvudrollsinnehavare i Gran Torino, där han spelar den pensionerade före detta Fordarbetaren Walt Kowalski, vars fru just har avlidit. Hans barn som han haft ett något avlägset förhållande till föreslår en flytt till ett lyxigt äldreboende, men Walt vägrar. Han bor kvar i sitt vitmålade och välskötta hus med amerikansk flagga, där han sitter på verandan och dricker Pabst Blue Ribbon (som Dennis Hoppers karaktär i Blue Velvet). Grannarna, som före detta Koreakrigssoldaten Walt inte är allt för förtjust i, är immigranter av kinesiskt Hmongursprung och Detroitgrannskapet har förfallit allt mer med åren. Närmast bor en större familj bestående bland annat av tonåringarna Sue och Thao.

Thao pressas av sin kusin att gå med i deras gäng, och som initiationsrit ska han stjäla Walts välskötta Gran Torino från 1972. Stölden misslyckas, men när gänget kommer tillbaka och försöker kidnappa Thao skjuter Walt skarpt. Han överöses av gåvor som tack och även om han i början kastar dem direkt i soptunnan mjuknar han så småningom upp. Thaos familj insisterar på att han ska arbeta för Walt i en vecka som straff för sin handling. Walt ger honom i uppdrag att renovera ett grannhus och ordnar så småningom ett arbete åt honom på en lokal byggfirma. Men Thaos kusiner vägrar att ge upp och snart dras alla parter in i en eskalerande våldsspiral.

Clint Eastwood har sagt att detta är hans sista film som regissör. Det har vi hört förut från andra, men om det nu är så är det ett värdigt avslut på en lång karriär. Walt Kowalski är i början en slags klichéartad men underhållande mall för griniga gubbar som hatar och morrar(!) mot allt och alla, till en protegé för den unga och vilsna Thao. Hans rasistiska åsikter försvinner aldrig riktigt, men han lär sig både ett och annat under sin oundvikliga resa mot slutet.

Gran Torino är inte utan brister. Hmongskådespelarna är till exempel ett problematiskt kapitel. De flesta roller spelas av amatörer, vilket ofta syns och distraherar, men samtidigt ger de ibland ett naturligt intryck. Kontrasten mellan dem och Clint märks, trots att han inte är någon fantastisk skådespelare själv och sjuttioåtta år gammal. Gran Torino är också en film som mot slutet ofta balanserar farligt nära melodrama, men alltid lyckas hålla sig på precis rätt sida. Men, detta är trots allt en av det något innehållsfattiga 2008 års bästa filmer och betyget blir en fyra med förbehåll.

Caged är en något orättvist bortglömd film i WIP-genren (Women in Prison) som förmodligen drunknade bland 1950 års hårda konkurrens om biobesökarna. Vackra Eleanor Parker innehar huvudrollen som Marie Allen. Hon döms för ett brott hennes sedermera avlidna pojkvän begick (lite som Annika Östberg) och hamnar i ett hårdkokt kvinnofängelse med tuffa damer och stenhårda fängelsevakter. Där måste hon finna sig till rätta och dessutom försöka ordna arbete och boende om hon ska ha en chans att komma ut. Saker blir inte bättre av en graviditet och en mamma som inte vill ta hand om barnet.

Caged har starka film-noir-undertoner med kontrastrikt svart-vitt foto, vass dialog (av Virgina Kellogg, som själv wallraffade i ett kvinnofängelse) och dolda lesbiska undertoner. 188 centimeter långa Hope Emerson gör sin kanske livs största roll som ondskefulla fängelsemamman Evelyn Parker, som börjar varje morgon med ett "Line up, you tramps!". Även de andra skådespelarna gör föredömliga insatser och detta är tillsammans med ännu mer obskyra Women's Prison en av femtiotalets bästa WIP-filmer.

Betyg: 4

Val Guest, en annan Hammerstamregissör, stod för både manus och regi för den här urtidsfilmen (som för övrigt ofta känns tio år äldre än den är). Handlingen är flortunn men innefattar som jag förstår det två rivaliserande stenåldersgäng som ägnar dagarna åt att jaga ett urval enorma, hackigt stop motion-animerade dinosaurier och vattengråsuggor.

Skådisarna är mer eller mindre muskulösa män med gott om brun-utan-sol och blonda kvinnor med större tuttar än talang. Dialogen består som sig bör av några få ord, mest "akita" och "krasta" (det förstnämnda verkar syfta på ett märkligt solfenomen, som ger historian lite science fiction-bismak).

Jag brukar gilla den här sortens C-filmer, men den här fastnade inte riktigt, så betyget blir en tvåa med ett djurhudsbikinilitet plus i kanten.

En av Hammers husregissörer, Roy Ward Baker, regisserade 1969 detta western-science fiction-hopkok om några skurkar som planerar att "kidnappa" en värdefull safirasteroid och kraschlanda den på månen.

Som så många andra i sin genre är den hopplöst och underhållande tidsbunden med en stor portion PVC-kostymer, syntetperuker och svängig sextiotalsmusik. Gillar man den här sortens "formidable aventura espacial" är det bara att tuta och köra - vilket jag gör och sätter en stabil tvåa.

Kvällens andra och sista Hitchrulle blev Repet - ett intressant formexperiment som är mycket bra även om jag inte riktigt tycker den når upp till Fåglarnas höjder (höhö!).

Betyg: 4-

Ken Russell är en mycket intressant och märklig regissör, som bara gjorde mer och mer bisarra och osammanhängande filmer ju äldre han blev (han är dock inte död än). Han har gjort flera filmer om kända kompositörer och hans filmversion av The Who:s rockopera Tommy är relativt välkänd.

Denna "biografi" (från samma år!) har taglinen "It out-Tommy's 'Tommy'" vilket sannerligen stämmer. Liszt spelas även här av The Who:s sångare Roger Daltrey och framställs som en barock popsångare som framträder inför skrikande, viktorianska tonårsfans. Däremellan får vi bland annat se Ringo Starr som påven, exploderande ånglok, stumfilmsparodi och mycket naket och sex i nära två timmar.

Det är fullständigt over-the-top mer eller mindre konstant och betyget kan inte bli annat än en svag trea (det blir något tröttsamt i längden).