Filmbilder

Wavelength är ett intressant misslyckande: en konspiratorisk och lite mörkare sci-fi från en tid när sentimentala Spielbergfilmer som Close Encounters of the Third Kind (1977) och E.T. (1982) var högsta mode. Carradinebrodern Robert spelar en ung gitarrist i stil med John Martyn, som tillsammans med sin flickvän Iris (en inte helt bekväm Cherie Currie) upptäcker att några utomjordingar störtat och hålls fångna i en hemlig militärbunker.

För soundtracket står i dåtidens tecken Tangerine Dream. Wavelength har en del intressanta grepp (såsom en berättarröst i noirstil) och scener, men det blir tyvärr ganska fånigt efter ett tag med bland annat synliga bommikrofoner och skalliga småbarn i gummidräkter som spelar utomjordingar kommunicerandes med valljud.

Betyg: 2-

Dags att avrunda filmnatten med lite exploitation från ökända Cannon som kapitaliserar på crackepidemin i Los Angeles slum i slutet av åttiotalet.

En hårfager Gregg Thomsen spelar Rick, pojkvän till Melissa (Cheryl Kay, som verkar ha valts enbart för sitt utseende i sin enda roll). Tillsammans vill de ta sig ur fattigdomen, men när Rick återvänder till sitt gamla gäng för att hämnas sin brors död går allt fel och Melissa lämnas ensam i en crackhandlares klor.

Tarantino ska visst gilla Crack House vilket jag kan förstå med tanke på blandningen av fantastiskt ostig dialog (sista halvan har några oslagbara ordutbyten), åttiotalsrap och sleaze. Så här skrev TV Guide när det begav sig; visst låter det det oemotståndligt?

Crack House isn't so much a crime drama as a collection of cliches tossed into a cinematic cuisinart, spiked with blood-pellet violence, racist pandering, and sicko sex.

Det är bara att beklaga att filmer som den här inte görs längre!

Betyg: 2+

The Babysitter är en riktig sleazeboll till film där Patty "Valley of the Dolls" Duke och William "Star Trek" Shatner turas om att överspela på bästa tevethrillermanér i en tidig föregångare till The Hand That Rocks the Cradle.

Här är det en för rollen alldeles för gammal Stephanie "Remington Steele" Zimbalist som spelar den innästlande psykopaten i en dysfunktionell familj. Det är möjligt att detta kändes spännande i början av åttiotalet, men i dag är det mest långtråkigt utöver den lilla B-filmscharm som finns.

Betyg: 2-

Natten avrundas med den här obskyra och sleaziga operathrillern med bland andra en glänsande Charlotte Rampling - enligt IMDb den lika obskyra regissören Patrick Conrads mest kända och tillika sista film. Den har inte släppts på DVD, det kan säkert vara problem med både innehåll och marknadsföring; baksidestexten börjar till exempel så här:

An aria of violence grips the heart of the opera world! And terror strikes the twilight existence of the transvestite!

Och transvestiter finns det gott om: mördade sådana, transklubbar (Bowies "väninna" Romy Haag spelar klubbmamma) och annat löst folk blandas friskt i en föråldrad men milt underhållande rulle med hög B-filmsfaktor - allt badande i ett härligt dimmigt åttiotalspastellfoto på bästa eurotrashvis.

Betyg: 2

I början av sin karriär regisserade Jonathan Demme några B-filmer för Roger Cormans New World Pictures och så den här ensemblefilmen i bästa Altmanstil om några småstadsmänniskor som förenas av sitt användande av CB-radio (något en hel subgenre filmer kretsade kring under sjuttiotalet). En charmig liten rulle med en fin titelsekvens och musik av Bill Conti som tyvärr drunknade bland 1977 års större filmsläpp.

Betyg: 3

Delta Pi eller Mugsy's Girls, som den även kallades, börjar som ett dåligt teveprogram från åttiotalet och därifrån går det mest utför. Laura Branigan, en av dåtidens stora sångerskor som tyvärr dog alldeles för tidigt, spelar i sin första och näst sista långfilm den ärtiga tjejen Monica. Hon och hennes medföreningssystrar har problem med ekonomin och föredrar fester framför studier.

En dag ser de en annons för gyttjebrottning i tidningen och bestämmer sig för att delta. Föreningsmamman Mugsy (mystanten Ruth Gordon från bland annat Harold och Maude i en av sina sista roller) ställer givetvis upp som lagledare. Delta Pi är åttiotalscamp på hög nivå med billig humor, soundtrack på porrfilmsnivå och lite gyttjebrottning på sidan av. Betyget? En intvålad tvåa.

Rykten säger att actionkungen Michael Mann inte vill kännas vid sin brittiska produktion The Keep och att den därför inte släppts (eller kommer att släppas) på DVD - därför fick jag se den på gammal god video. Detta är en bisarr och förvirra(n)d(e) historia om nazister som vaktar ett citadell i Rumänien där en farlig demon sägs hålla till. När den släpps lös måste nazisterna mycket motvilligt anlita en judisk professor (en "ung" Ian McKellen) som säger sig vara den enda som kan hjälpa dem.

Tangerine Dream står för det väldigt åttiotalistiska soundtracket, och hela filmen är nästan som en stiliserad musikvideo med starka effekter, färger och vinklar, som man kan förvänta sig från en nybakad regissör. Nu var dock Mann inte helt nybakad så jag kan förstå att han inte är särskilt nöjd med resultatet, men som surrealistisk åttiotalsrulle blir betyget en syntig tvåa.

Se även: Thief från 1981, en mer sammanhållen actionrulle med samma sköna åttiotalskänsla.

Med tre distanskurser på gång samtidigt blir det inte mycket tid över till film, men en om dagen måste ju ses! Jag är så seg att jag nöjer mig med att sammanfatta den här med den otroliga svenska baksidestexten:

PUNKARE, ROCKARE, NEW WAVARE —
VÄLKOMNA TILL CITY.
SÅ LEVANDE ATT MAN KAN DÖ!

The City är stället i L.A. Det är där pulsen aldrig stängs av. På podiet dansar utkastaren, rena tjuren, med en av punkbrudarna. Snygg, långbent, sexig. Ställets regel nummer uno är att inte dras in till golvets mitt . . . håll ryggen mot väggen och ge aldrig, aldrig någon din högra hand . . . Breakdansarna knycker, vickar, svänger, vrickar med sexlamporna tända i ögonen. Punkarna stöter, stöter, stöter i feber-rus. The City är en röktät orgie i dans, våld och kokain. När du inte dansar slåss du för livet.

Cal är en av killarna som hittat vägen till City, han gör lyckan som utkastare, men tjejerna han stöter på tänder inte på honom, eller så ger dom honom världens överraskning i sängen. När hans gamla tjej dyker upp samlas hon in av hallickarna och sätts på tjack. När Cal skall försvara äran och stället blir det blodbad. Cal repar sig. Maffians söner kommer tillbaka. Till slut är det bara mellan dom och Cal striden står. Men han slåss för sig själv och för sin gamla tjej. Maffian bara för ett nytt ställe. Och Cal har blivit otrolig på "numb-chucks", de dödliga koreanska sammanbundna stafetterna. När pulsen varvar upp är Cal beredd . . .

Betyg: 2+

I dag har jag bytt rum och flyttat saker nästan hela dagen, så jag tog den mest korkade film jag kunde hitta i arkiven - en riktig svengelsk kalkon av ökände Mats Helge. Här finns alla ingredienser: en biffig hjälte, gott om anskrämligt nittiotal och sunkigt syntharrangemang. Vad filmen egentligen handlar om är svårt att säga, men uselt är det.

Betyg: 1-

Dags för ännu en flåsig tonårskomedi från Cannons israelittrio om en kompistrio på High School som tillbringar sin fritid med att jaga brudar. Bra är det inte, men svagheterna vägs helt klart upp av den sköna tidiga åttiotalsmiljön och det härliga soundtracket med dåtidens stora New Wave-artister. Jämfört med den senare Hot Resort får jag definitivt ge denna en väldigt svag trea.