Filmbilder

Jag hittade den något mediokra regissören Kjell-Åke Anderssons film Familjehemligheter på en tittkopie-VHS i källarförrådet och hans svenska sjuttiotalstidsskildring á la The Ice Storm lämnar väl inte direkt några bestående intryck även om alla inblandade skådespelare gör ett bra jobb, särskilt Maria "Sally" Lundqvist.

Betyg: 3-

Whispers är (tyvärr) ännu en bortschabblad Dean R. Koontz-adaption som jag inte orkar lägga ned någon längre tid på att rekommendera eller skriva om.

Betyg: 2-

Rampage är förmodligen en av William Friedkins mindre kända filmer; den spelades in 1986 och släpptes på några europeiska filmfestivaler året därpå men fick inte någon större release förrän 1992.

Filmen, som kan ses som ett inlägg i dödsstraffsdebatten, är löst baserad på en seriemördare som härjade i Kalifornien på sjuttiotalet och blandar mildare gore/thriller med rättegångsdrama. Alex McArthur gör en bra insats som mördaren men det hela får väl mest anses som en dammig VHS-parantes i Friedkins karriär.

Betyg: 3-

Svindlande affärer är en riktigt ostig svensk åttiotalshistoria med bland andra Janne 'Loffe' Carlsson, Gösta Wälivaara och den danska sångerskan Sanne Salomonsen (tacksamt nog i sitt sista filmframträdande). Efter bra drag i början segar smeten ihop totalt under den sista delen, producerad i samarbeta med Kubas television(!) och betyget landar till slut på en tveksam tvåa.

Jag måste ha sett Kådisbellan när den kom på video i början av 90-talet för det var bara fragment jag mindes av Åke Sandgrens filmadaption av boken med samma titel. Stellan Skarsgård och Ernst-Hugo Järegård, för att nämna några, gör storartade insatser och Jesper Salén är väl inte så tokig han heller. Den bedrövliga nittiotals-synth/trumpetmusiken drar ner betyget men jag tycker betydligt bättre om Kådisbellan än Mitt liv som hund som den ibland jämförs med.

Betyg: 4-

Jag är mållös efter att ha sett den ökände Joseph W. Sarnos kalkon som inte ens lyckats samla ihop fem röster på IMDb (där den går under fel titel och år - jag har valt att skriva ut den efter titelkortet). Den lilla handling som kan utrönas kretsar kring den mustaschprydde porrskådisen Harry Reems (känd från filmer som Deep Throat) som ex-legosoldat på farligt uppdrag hos ett nynazistiskt kommando i Dalarna. De övriga "skådespelarna" består av lokalbefolkningen, som har en förmåga att både låta och se fullständigt efterblivna ut. Kom tillbaka Fäbodjäntan, allt är förlåtet!

Betyg: 1-

Arne Mattsson var en produktiv regissör som särskilt på sextiotalet gjorde några minnesvärda deckare - efter det tycks han gradvis ha hänfallit åt allt sleazigare eurotrash.

I den svenskbrittiska produktionen The Girl spelar Franco Nero en respekterad svensk advokat som träffar lolitan Pat (Clare Powney i sin andra och sista roll) på väg hem från jobbet en dag. Hon erbjuder sig till honom för 300 kronor och en lunch (bestående av ett vändstekt ägg) och han fastnar för henne.

Allt utspelar sig i ett åttiotalssunkigt Stockholm men på engelska, ackompanjerat av våt stråkmusik och folk som fullständigt omotiverat och oväntat klär av sig nakna. I en enda kort scen syns skymten av Mattsons gamla fingertoppskänsla. Heinz Hopf och mindre kända Sara Key som båda spelade i Varuhuset året därpå gör inhopp och Christopher Lee gör en av sina hittills 266(!) roller som läkare i slutet.

Betyg: 2-

Jag sitter inte helt ovilligt fast i B-filmsträsket ett tag till, i natt med Prey, en udda liten brittisk sci-fi som filmades på tio dagar med en budget av 50 000 pund. För den oinsatte räcker det till en lågmäld handling om ett aningen dysfunktionellt lesbiskt par vars tillvaro olämpligt störs av en köttätande utomjording. Bra är det inte, men sevärt och speciellt, med improviserat manus och en blandning av elektronisk och klassisk pianomusik som bakgrund.

Betyg: 2+

Sein Name: The Destructor!

Massacre at Central High är något så ovanligt som en intelligent B-film i high school-miljö, regisserad av Russ Meyers nederländske protegé Rene Daalder. Derrel Maury spelar David, den nya studenten på Central High, som ger sig i kast med skolans mobbartrio. När de mobbade blir nya mobbare bestämmer han sig helt sonika för att spränga allt i luften (tankarna går bland annat till Columbine). En trots sina brister intressant politisk allegori med fin tidskänsla.

Betyg: 3

Se även:

• Heathers
• High School

Jag gräver vidare i min Cannonlåda där jag i natt hittade den här märkliga filmen från Kanada (det måste vara något i vattnet där) av regissören bakom bland annat The Towering Inferno. James Coburn spelar av någon anledning titelns Patman, en manlig skötare på ett lite finare mentalsjukhus. Han känner och försöker hjälpa alla på avdelningen, men när en kvinnlig patient begår självmord börjar han tappa greppet om verkligheten.

Mr. Patman (eller Crossover) är en udda upplevelse, med ett nästan bitpopsliknande synthsoundtrack, mörk, otäck stämning och en del gamla kända ansikten som skymtar förbi. The stuff that late nights are made for.

Betyg: 2