Filmbilder

Den tjeckiske animatören Karel Zemans mörka animerade saga Carodejuv ucen passade utmärkt så här i allhelgonatider: lite mer än en timmes intressant cut-out-animation med inblandning av live action som tål att ses av både barn och vuxna även om den svenska dubbningen redan började kännas lite arkaisk.

Betyg: 3+

Så här nästan tre år senare har jag sett filmen jag spoilade i ett gammalt inlägg. Possession är en märklig och ologisk berättelse som är svår att både analysera, recensera och se. Blandningen av Västberlingskt äktenskaps(melo)drama mellan Isabelle Adjani och (Sam Neill) och märkliga åttiotalsaction- och skräckelement har sina stunder, men Possession skulle inte ha mått dåligt av att klippas ned något (kanske inte lika mycket som den amerikanska versionen dock).

Betyg: 3+

En vän hade hittat Dennis Wheatleys roman med samma titel på semestern och vi bestämde oss för att se denna sista Hammer Horror. Tyvärr verkar mest namnen och några fragment ha överlevt i en ganska udda adaption med en del kända namn, bland andra Nastassja "ögonen" Kinski och alltid lika närvarande Christopher Lee.

De samsas med oanade mängder gore, naket och en riktigt tramsig gummidjävul och allt slutar i ett slags psykedeliskt färgskiftande antiklimax som hämtat ur Kubricks 2001. Hammerpurister anser ofta denna film höra till de sämsta, men trots alla brister finns trots allt hantverket där i grunden i form av bland annat intressant kameraarbete, därmed får tvåan ett litet plus i kanten.

Betyg: 2+

Just a Gigolo är ett sällsamt fiasko: David Bowies första roll (trots att filmen släpptes året efter The Man Who Fell to Earth) och Marlene Dietrich sista, filmad i Paris till ett pris av en kvarts miljon dollar och sedan inklippt. Delar av råmaterialet brann upp och David Hemmings fick göra sitt bästa av det som fanns kvar.

Handlingen kretsar kring Bowie, eller Paul Ambrosius von Przygodski, som återvänder till ett dekadent Berlin efter första världskriget för att arbeta som gigolo (åt bland andra Kim Novak). Många stjärnor skymtar förbi, men helheten är ganska förvirrad om än absurt underhållande och får en ganska svag trea.

Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.

Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty för hans mastodontverk Reds från 1981, står för manuset. Det baseras delvis på den östtyska Gerulf Pannachs livsöde och det är också han som innehar en dämpad men välspelad huvudroll som "Klaus", vilket förstås skänker en viss autenticitet. I både filmen och verkliga livet är/var han en protestvissångare, något som i första delen snart drar åt sig uppmärksamhet från de östtyska myndigheterna. Han och några andra han umgås med förhörs och trakasseras under flera månader innan han till slut tillåts resa ut ur landet. Kvar tvingas han lämna sin, visserligen emotionellt avlägsna, fru och deras lilla son.

Efter att ha lämnat den förtryckande och sönderfallande kommunismen i öst reser han strax till London i väst, där den andra delen tar vid. I stark kontrast till det land han lämnat blir han nu istället exploaterad av skivbolag som vill kapitalisera på hans "avhopp" och utnyttja honom för billiga politiska poänger. Det är han inte särskilt intresserad av, utan ger sig istället ut för att söka upp sin far. Fadern, en konsertpianist, lämnade också honom och Östtyskland för många år sedan och lever nu ett anonymt liv i Cambridge. För att hitta honom tar Klaus hjälp av en fransk-holländsk journalist - som också är på drift på sitt sätt.

Fatherland är politisk på samma sätt som alla Loach filmer (den amerikanska titeln Singing the Blues in Red är väl vald), men på ett ganska balanserat sätt. Kritiken mot politik och samhälle riktar sig mot både västs ofta hänsynslösa kapitalism och östs stela kommunism. Samtidigt är det en reflektion över brutna familjeband, återföreringar och hur människor, oavsett sina åsikter, kan bli en slags fångar i sitt eget land. Trots sina poänger känns filmen bitvis något uppbruten och åldrad vilket kanske är en av anledningarna till att den setts av så få. Jag kan ändå rekommendera den till de som är nyfikna på Loach och Tysklands delning, som ju faktiskt är en ganska stor del av vår nutidshistoria.

Betyg: 3+

En familjefilm leder till en annan, i det här fallet The Last Unicorn från regissörduon Rankin/Bass om en enhörning som leder kampen mot en ondskefull kung som vill kidnappa all världens enhörningar. Röstlistan är imponerande med namn som Alan Arkin, Jeff Bridges, Mia Farrow, Angela Lansbury och Christopher Lee, vilket förvisso inte säger något om kvaliteten. Den är ganska hög, även om animationen är lite väl gullepluttig ibland och det tidiga åttiotalet ligger som en våt filt över allt (vilket inte gör mig så mycket personligen).

Betyg: 3

Fyra år före murens fall regisserade relativt okände Wieland Speck Westler för västtyska ZDF. "Westlern" är Felix från Västberlin som blir kär i Thomas från Öst. Till en början besöker Felix honom regelbundet men han måste återvända varje kväll innan tolvslaget. Det dröjer inte länge innan de östtyska myndigheterna blir misstänksamma och Thomas bestämmer sig för att försöka fly till väst.

För att få så hög autencitet som möjligt - östberlinarna kunde ju se filmen på västteve - reste Speck till Östberlin och filmade olika scener med en 8mm-kamera utan ljudupptagning. På vägen tillbaka smugglade han ut olika vardagsvaror för att sedan filma scener med ljud i väst.

Westler är en sorglig och stillsam kärlekshistoria med tidig indiekänsla som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av HBT-film och/eller det delade Berlin.

Betyg: 3+

Jag brukar inte skriva om dokumentärer, men det händer. Här är en stilig poster för Maximilian Schells fascinerande dokumentär om Marlene Dietrich som är väl värd en titt.

Betyg: 4-

Samma år som jag föddes kom den franska filmskaparduon Huillet/Straub ut med den här adaptionen av Kafkas oavslutade första roman Amerika.

Trots att boken utspelar sig i just Amerika och att de båda var fransmän, valde de att göra filmen i Västtyskland med tysk dialog. Boken är förstås svår att överföra till ett annat medium då den är ofullständig och har en hel del luckor, men duon gör ett beundransvärt arbete samtidigt som de lägger in sina egna värderingar (vilket man kan utläsa av titeln).

Längden (två timmar) kräver sitt tålamod, men gillar man absurdism och Kafka kan jag definitivt rekommendera en titt.

Betyg: 3+

Dags att avsluta Klugetittandet för den här gången med denna film, en slags komplement/uppföljare till den förra. Jag gillar Alfred Edels stil och betyget blir en något starkare trea.