Filmbilder

Josh Radnors regidebut Happythankyoumoreplease är indiemys på högsta nivå! Happy? Yes, more please! En av årets starkaste fyror.

Betyg: 4+

The Long Goodbye, Robert Altmans hårdkokta post-noir-tolkning av Raymond Chandlers privatdeckare Philip Marlowe (briljant spelad av en ihopsjunken Elliott Gould, som tänder en cigarett i varje scen) kan mycket väl vara ett av regissörens mest tillgängliga filmer. Det pastellfärgade, efterbelysta, flytande fotot signerat Vilmos Zsigmond bidrar till den sköna sjuttiotalskänslan och slutet känns oväntat och tillfredsställande. Plus för filmreferenserna (bland annat en improviserad förhörsscen och Ken Sansoms härliga filmnördsparkeringsvakt). It's okay with me!

Betyg: 4

Efter Marie Antoinette som fick sämst mottagande efter debuten The Virgin Suicides och av många omtyckta men för mig ganska ljumna Lost in Translation har Sofia Coppola slickat såren och återkommit med Somewhere, om en Hollywoodskådis på dekis (Stephen Dorff) boendes i berömda Chateau Marmont som oväntat får sin dotter på halsen (Elle Fanning, en gul Fjällrävenbeklädd och mindre påfrestande version av sin storasyster) och omvärderar sitt liv.

Och inte så mycket mer än så, faktiskt, i den här bitvis självbiografiska berättelsen som kräver sitt sinnelag. Jag råkade vara i rätt stämning och gillade Coppolas "stream of life" med sina Fellinska inslag som en galen filmgala och en scen mot slutet som doftar av La dolce vita (men även slutet av Lost in Translation). Men, vill man bara se saker som händer ger jag mer för en film som t.ex. Jeanne Dielman.

Betyg: 3+

Galleri (2 bilder)

Woody Allen är tillbaka med sin senaste film, You Will Meet a Tall Dark Stranger, som jag bevistade förhandsvisningen av på Cinemateket i kväll. Inget är nytt under solen, vilket kan kännas antingen betryggande eller frustrerande beroende på hur man känner för dagen. Det är samma slags relationsdrama som vi sett tidigare, med en släng av av Anthony Hopkins välgestaltad gubbsjuka och en släng spiritualism. Redan vid förtexterna, som haft samma utseende i över tjugo år, känns det som att man vet vad man får och det är en ganska skön känsla även om jag hoppas att Allen vågar prova på något nytt nästa gång som inte utspelar sig i, och ser ut som, turistreklam för Barcelona eller London.

Betyg: 3+

Legend of the Guardians: The Owls of Ga'Hoole (vad är det med fantasytitlar?!) är Zack Snyders (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) senaste projekt och den andra filmen efter Ava(r)tar jag ser i 3D - en mörk familjehistoria om kampen mellan gott och ont med datoranimerade ugglor i rollerna (bland en och annan fladdermus och kråka). Det är inte svårt att dra vissa allegoriska paralleller till t.ex. nazismen och trots Snyders hang-ups, såsom en fascination för slow motion, är Legend… en ganska underhållande rulle som kan fungera för både små och stora, åtminstone på bio.

Betyg: 3

Mycket har skrivits om och tolkats kring E.T. och jag nöjer mig med att konstatera att det är en av de bästa familjefilmerna som gjorts genom tiderna och en fröjd att se i 70 mm på Cinemateket i en salong fylld av barn och vuxna i alla åldrar.

Betyg: 5-

Bitvis fånigt, bitvis fantastiskt (särskilt en spa-scen och slutet) löst Tjechovbaserat introspektiv med Marcello Mastroianni.

Betyg: 3

Elizabeth Taylor och Katharine Hepburn gör båda strålande insatser i Suddenly, Last Summer, Joseph L. Mankiewicz för tiden lyckade filmadaption av Tennessee Williams smutsiga teaterpjäs om galenskap, homosexualitet och kannibalism(!).

Betyg: 4

Sandra Bullock (vars mjölkchokladhalsröst jag aldrig upphör att irritera mig på) spelar god medelklasshemmafru som tar svart fotbollsspelare under sina vingar. The Blind Side är socialt filmskapande helt enligt Hollywoodmallen med 2009 års utan konkurrens fulaste och mest påfrestande barnskådespelare, Jae Head, som får heta "S.J." i filmen, stackaren. Och amerikansk fotboll är. så. förbannat. tråkigt.

Betyg: 2-

Hearts in Atlantis är något så ovanligt som en Stephen King-filmatisering som faktiskt fungerar, mycket tack vare att de övernaturliga elementen tonats ned till förmån för en nostalgisk femtiotalsskildring där kalla kriget och mörka krafter lurar i bakgrunden. Anthony Hopkins och (dåvarande) barnskådisen Anton Yelchin gör båda fina insatser och även Hope Davis, vars utseende är som klippt och skuret för rollen som avlägsen ensamstående mamma, spelar bra. ("I don't trust people who move their things in paper bags. To me a person's things in a paper sack just looks slutty.") Inget som lämnar något bestående avtryck, men ett lagom mysigt sätt att tillbringa ett par timmar på.

Betyg: 3+