Filmbilder

Precious är ett starkt men överhajpat Hollywoodindiemelodrama som går från feelbad till feelgood utan några större överraskningar.

Betyg: 3

District 9 är en blatant och påfrestande allegori som jag inte orkar skriva mer än den här meningen om, det klart sämsta jag sett hittills i år.

Betyg: 1

Western tillhör inte mina favoritgenrer, kanske för att den är så begränsad i sig.

Men i den barocka, freudianska westernoperan Johnny Guitar vänder en av mina favoritregissörer Nicholas Ray upp och ner på alla begrepp och konventioner och placerar dessutom underbara Joan Crawford i huvudrollen som Vienna, en saloonägarinna som kämpar mot lokalinvånarna som leds av bitchiga och lika butchlesbiska Emma (en slags allegorisk Joseph McCarthy spelad av Mercedes McCambridge).

Allt utspelar sig bland expressionistiska kulisser i nästan surrealistisk, självlysande Trucolor och jag är alldeles lyrisk. "I intend to be buried here - in the 20th century!"

Betyg: 4

En av hamburgare, pizza och öl något plufsig Matt Damon, som knappast är någon av mina favoritskådisar, gör en av sina bästa (av mig sedda) roller i Steven Soderberghs udda komedi baserad på verkliga händelser. Jag gillade Soderberghproducerade Michael Clayton (mer än många andra, känns det som) med sin konspiratoriska stämning och den finns även här, tillsammans med en intressanta och välgjort gestaltade 90-talstidsmiljöer. Men The Informant! är inte helt utan brister - blandningen av drama och komedi fungerar inte alltid och det blir bitvis lite långtråkigt med businessbabbel och kontorsmiljöer. Betyget blir en trea.

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Min Shirley Temple-kronologi är "Totally F***ed Up", men vad gör det? I Little Miss Broadway eller Fröken ordnar allt blir den lilla steppande tösabiten återigen adopterad från barnhemmet, den här gången till en vaudevillegrupp som huserar i ett New York-hotell. Inte helt oväntat bjuds det på mycket dans och underhållning av bland annat buktalardockor, dvärgar och pingviner - fluffigt så det förslår men lagom långt och underhållande. Betyget kanske inte blir så överraskande - ännu en Temple-trea.

När jag ser min första långfilm från Todd Solonz, Storytelling, slår det mig i första hand hur avlägset 2001 känns. Själva filmen, eller filmerna, berör mig inte så mycket och jag är inte säker på att det som Solonz försöker föra fram riktigt når mig, vilket för all del inte betyder att det är ointressant eller osevärt. En ljummen trea.

Galleri (2 bilder)

Bette Davis fullkomligt tuggar i sig varje scen i den här underbara kolsvarta komedin från Hammer om hennes enögda rolls årliga årsdag till minnet av makens död. Knappast ett mästerverk (teaterbakgrunden syns), men en mycket njutbar historia om en mamma och hennes klor!

Betyg: 4-

Från noir till pre-code med Stolen Heaven, där Nancy Carroll (foto ovan) spelar en ung prostituterad kvinna i en mörk stad mitt i depressionen. En natt träffar hon Joe, som just rånat en radiofabrik. Hon bestämmer sig för att skydda honom från polisen och tillsammans bestämmer de sig för att sätta sprätt på alla pengar och sen ta livet av sig tillsammans.

Stolen Heaven är ett aningen föråldrat melodrama (det sistnämnda kan ju förvisso vara ganska roande) med scenkänsla, men skådespelarinsatserna och stämningen (särskilt i början) räddar trean.

En kort liten natt-noir: Parole, Inc. börjar med en sedelärande liten textrulle om korruptionen inom det villkorliga frigivningssystemet i USA och fortsätter till en härligt retro inledning med agent Richard som talar in till en vaxdiktafon från sin sjukhusäng. Vi får sedan följa honom när han går under ytan för att avslöja ett korrupt frigivningsråd. Parole, Inc. ligger någonstans mellan brott och noir/A och B och är ganska rutinmässig, men det är å andra sidan sällsynt med riktigt dåliga 40-talsthrillers och betyget blir en trea. Absolut sevärd - en gång!