Filmbilder

I den tredje och sista delen av Tammy-trilogin har den äldre damen (Beulah Bondi) som Tammy tog hand om i förra delen blivit dålig och lagts in på sjukhus. Tammy följer självklart med och börjar arbeta som assistent. Det dröjer inte länge innan hon blir kär i en ung läkare (en ung Peter Fonda i sin långfilmsdebut) och som vanligt känner sig lite bortkommen i sin nya miljö, samtidigt som hon hjälper folk att få nya perspektiv och löser konflikter. Här har Sandra Dee hårdragit sin karaktär till bristningsgränsen och jag börjar bli ganska mätt på trilogin, så betyget landar återigen på en svag trea.

Dags för andra delen i Tammy-trilogin: Tammy Tell Me True. Här har då nittonåriga sextiotalsstjärnan Sandra Dee ersatt Debbie Reynolds, som vid tjugonio års ålder förmodligen inte skulle göra något vidare trovärdigt intryck. Dee spelar Tammy med en nasal stämma och den stackars geten från förra filmen har förmodligen vandrat vidare och har här ersatts av en större version. Tammys förälskelse har rest iväg för att gå på jordbrukscollege och hör inte av sig, så hon bestämmer sig för att också börja på college, givetvis med dråpliga resultat. Som de flesta uppföljare når inte denna upp till originalet, som i sig inte heller var någon höjdare, men produktionsvärdena finns där och betyget blir en ganska svag trea.

Tammy and the Bachelor är en mycket märklig film som börjar med ett panorama över träskmarkerna kring Mississippifloden till tonerna av The Ames Brother. Titelns Tammy är en osofistikerad sjuttonåring (spelad av då tjugofemåriga Debbie Reynolds) som bor på en flodbåt och ägnar dagarna åt att bland annat prata med sin get.

En dag kraschar Peter Brent (en ung Leslie "Nakna pistolen" Nielsen) med sitt flygplan i närheten och Tammy tar hand om honom. Skrikdrottningen i King Kong, Fay Wray, har för övrigt en roll som hans mamma. Detta är en intressant flickboksmusikal - inspelad i en illa dold studiomiljö med ett svulstigt ackompanjemang - och givetvis omöjlig att ogilla. Tammy får en trea.

Martin Scorseses remake från 1991 är inte fy skam, men det var här det började. Dåtidens hunkar Gregory Peck och Robert Mitchum spelas ut mot varandra i post-noiren Cape Fear, namngiven efter träskmarkerna där den rafflande finalen utspelar sig.

Regissören J. Lee Thompson var ett stort fan av Alfred Hitchcock - och visst skulle Hitch kunna ha gjort en film som denna. Martin Balsam som spelade privatdetektiv i Psycho är här polis och husregissören Bernard Herrmann står för musiken, som faktiskt verkar återanvända en del.

Nu står Cape Fear för all del bra på egna ben som en för sin tid kontroversiell film (det antyds ganska tydligt att Mitchums karaktär är beredd att våldta familjens dotter för att få som han vill) och en sevärd thriller. Betyget blir en fyra.

Jules Dassin var en av flera franska regissörer som kom till Hollywood från Frankrike under andra världskriget och (ofta) gjorde stenhårda films noir. Här är en fängelse-noir om en intagen (Burt Lancaster) som tröttnar på det överfulla fängelset och en sadistisk fångvaktare (Hume Cronyn) och utformar en spektakulär rymningsplan.

Dassin ödslar inte en minut utan kör på från första minuten med den typiskt hårda 40-talsstilen och snabb dialog och skådisarna gör riktigt bra ifrån sig. En minnesvärd scen som David Lynch inspirerades av till Twin Peaks är när den tidigare nämnda fångvaktaren spelar Wagner på högsta volym för att dölja skriken från den fånge han misshandlar!

Betyg: 4

Favorit i repris: en polsk poster för Fåglarna, som jag såg igen i kväll med en god vän. En film som nästan blir bättre och bättre med åren och omtittarna! "Ptaki" betyder ungefär just "Fåglarna" på polska.

Betyg: 4+

Även i Tjeckoslovakien kunde de det här med (väldigt långt dragna) konstnärliga posters:

Succén med Easy Rider gav Universal idén att låta unga filmskapare göra lågbudgetfilmer i hopp om att få ännu några lyckoträffar. Fem filmer gjordes: The Hired Hand (1971), Taking Off (1971), Silent Running (1972), American Graffiti (1973) och så Dennis Hoppers The Last Movie.

Filmen handlar i korthet om ett misslyckat filmprojekt i Peru där en av huvudrollsinnehavarna dödats. En stuntman (Hopper) stannar kvar och ombes efter ett tag att reda ut situationen i den lilla byn där invånarna mördar varandra genom att återge scener från filminspelningarna.

Allt detta återberättas i en något förvirrad tidsordning uppblandat med några populära poplåtar från det tidiga 70-talet och ibland undrar man om Hopper ens själv visste vad han gjorde (filmens titel dyker till exempel upp först efter 25 minuter). Galet eller genialt? Filmen vann pris i Venedig men drogs trots det tillbaka efter några veckor och har sällan visats.

Slutbetyget landar på en stabil trea för denna förvirrande men fascinerande film om film.

Trivia:

• Hopper kom hem med över fyrtio timmars film som det tog honom över ett år att redigera. Processen återgavs i dokumentären The American Dreamer.
• Hopper regisserade inte en film igen förrän Out of the Blue från 1980 där han tog över efter en avhoppad regissör.
• Kris Kristoffersons filmdebut.
• Originaltiteln var Chinchero efter inspelningsplatsen, men studiocheferna övertygade Hopper att ändra till den nuvarande titeln.

En film som länge antogs vara förlorad men som nu återupptäckts är denna 30-talskomedi/musikal av Karl "The Mummy" Freund med cameos av bland andra Boris Karloff och Bela Lugosi. Humorn känns lite daterad men det finns en del ljuspunkter.

Betyg: 2

Kirk Douglas på en italiensk poster för Kubricks episka Spartacus.

En amerikansk och en fransk poster för det enligt mig underskattade Hitchcockdramat Marnie med en klåfingrig Tippi Hedren och Sean Connery som försöker förstå sig på henne.