Filmbilder

Mycket har skrivits om och tolkats kring E.T. och jag nöjer mig med att konstatera att det är en av de bästa familjefilmerna som gjorts genom tiderna och en fröjd att se i 70 mm på Cinemateket i en salong fylld av barn och vuxna i alla åldrar.

Betyg: 5-

Den produktive Ron Howards Frost/Nixon röstades av många kritiker fram som en av 2008 års bästa filmer och jag är böjd att hålla med. Övergången från pjäs till film fungerar oväntat bra utan den vanliga scenstelheten och alla inblandade skådespelare gör bra insatser. Även om filmen inte direkt ger några nya insikter väcker den nyfikenhet över intervjuerna, de inblandade personerna och Watergate vilket väl är så gott som något. Ett klassiskt och välgenomfört drama.

Betyg: 4

Lättsamt, satiriskt, stilsäkert och träffande är ord man kan beskriva Jason Reitmans filmer med, så även Up in the Air. Clooney och Farmiga gör båda stabila och vana insatser, likaså en något gnällröstad Anna Kendrick, men det bestående intrycket är lika falskt och luftigt som filmens alla hotell och flygbilder.

Betyg: 3

They Live från slutet av åttiotalet är en ovanligt smart B-film från just B-filmsälskaren (The Monolith Monsters skymtar förbi på en teve) och auteuren John Carpenter, där före detta wrestlaren Roddy Piper spelar en man på drift som kommer en konspiration på spåren. En hälsosam dos humor och samhällskritik i lagom långa (förutom en ostig slagsmålsscen som aldrig tar slut) nittiotre minuter räcker till en svag fyra.

Marilyn Monroe gör en av sina bättre insatser, bitvis nästan självbiografiskt, i den korta men hårdkokta dramathrillern Don't Bother to Knock, kryddad med ett ansjovisburkstätt manus och en knivsudd noir.

Betyg: 3+

The Money Pit, remaken av Mr. Blandings Builds His Dream House är bättre än den svenska remaken Drömkåken, vilket i och för sig inte säger så mycket. Bonus för Julia Child!

Betyg: 2

Mer auteur-Eastwood, och förmodligen Angelina Jolies bästa roll hittills, trots plutmunnen och den oroande undervikten. Engagerande och välgjort, men nästan lite rutinmässigt och med något överarbetat (CGI)-foto av bitvis bra återskapade tidsmiljöer.

Betyg: 4-

Jag borde inte gilla Georgia Rule, som sågades jäms med fotknölarna när den kom, men något i den varmt fotograferade berättelsen med sina datoranimerade bergsvyer får mig att smälta. Jane Fonda, Felicity Huffman och, något oväntat, Lindsay Lohan gör alla bra insatser som ytterligare höjer betyget från en tveksam tvåa till en trivsam trea.

Nyligen frånfallne tonårsfilmskungen John Hughes Weird Science brukar inte ses som en av hans bättre prestationer, och visst har den sina brister även för de som älskar åttiotalet (som jag). Men, i sina bästa stunder är det en fantastiskt urflippad tidskapsel med essensen av decenniet: drömmen om den perfekta tjejen, frånvarande materialistiska föräldrar, gallerior, hemdatorer, kärnvapenrädsla, nördar…

De två huvudrollsinnehavarna är ganska tama och det är istället birollerna jag minns, i form av den svenska titelns drömtjej (Kelly LeBrock, döpt till Lisa efter Apples dator med samma namn), den vidriga brorsan Chet (Bill Paxton) och en ung Robert Downey Jr.

I bakgrunden mals på bästa Hughesvis dåtidens hits konstant, ofta som ren bakgrundsmusik på låg volym - New Wave-bandet Oingo Boingos titellåt fastnar lätt på hjärnan. En smärre kultklassiker och som en vän sa en slags "Mary Poppins twentyone years later".

Betyg: 3

Jag lyckades märkligt nog inte hitta någon poster som inte var sned eller urvattnad, så denna får duga tills vidare.

Ridley Scott, regissör av bland andra Alien och min favoritfilm Blade Runner, har en lång historia av problematiska inspelningar och bråk med filmbolag. Legend, som kom tre år efter BR, är inget undantag. En ung Tom Cruise innehar, efter genombrottet med Risky Business, en roll han i dag inte vill kännas vid som alvpojken Jack. Tillsammans med sina alvvänner måste han rädda prinsessan Lili (då blott 15-årige Mia Saras debutroll) och kämpa mot "Darkness", utsökta Tim Curry i enorm kostym, som vill utrota alla enhörningar och skapa evig natt.

Fantasyfilmer var populära på åttiotalet (till exempel Hensonregisserade The Dark Crystal, 1982 och Labyrinth, 1986) och Legend hade svårt att hävda sig, vilket ledde till ett flertal nedklippningar och till och med byten av soundtrack (från Jerry Goldsmith till Tangerine Dream). År 2002 släpptes så slutligen Scotts Director's Cut på 114 minuter. Även om framförallt budgetbristerna fortfarande syns (efter att 007-studion brann ner fick resterande miljöer hastigt och så billigt som möjligt återuppbyggas) är den ett klart lyft från tidigare versioner.

Hur är då själva filmen? Stilen känns igen - det är omsorgsfullt skapade studiomiljöer med silat ljus och mjuka vindar i början för att övergå mot det fuktiga, mörka helvete "Darkness" vill uppnå. Här finns inte ett spår av CGI, vilket alltid är trevligt. Det är gummi och latex som gäller tillsammans med gamla goda specialeffekter. Tom Cruise är alltid rolig att se i tidiga roller, även om rollen som Jack egentligen skulle kunnat axlas av vem som helst. En typisk trea.