Filmbilder

Dodgeball: A True Underdog Story).

Betyg: 3-

Wer wenn nicht wir.

Betyg: 3

Jag har aldrig haft så mycket dödsångest och samtidigt hållit på att somna som under Melancholia.

Betyg: 3

Fatih Akin serverar årets, ja kanske filmhistoriens, mest påfrestande soundtrack till Soul Kitchen, om en otursförföljd tysk-grek med restaurangambitioner. En ganska ojämn komedi med några ljuspunkter som en (väldigt) arg kock.

Betyg: 2

Afterlife är den fjärde filmen i Paul W.S. Anderson oändliga tevespelssaga med frugan Milla Jovovich och jag finner den ganska svår att skilja från de andra filmerna (åtminstone förutom ettan).

Men, zombiefilmer med en viss budget har alltid sin charm, särskilt när de har glimten i ögat ("Prison Break"-Wentworth Miller i en fängelsecell, en ondskefull filmproducent). Mest sitter jag och önskar att Jovovich skulle få eller välja bättre roller och har en ambivalent önskan att jag sett den i 3D på bio (utan att betala).

Betyg: 2-

Süt är mittenfilmen i Semih Kaplanoglus baklängestrilogi om en poets uppväxt, vars första/sista del (beroende på hur man ser det) Yumurta jag såg i tisdags. Süt når inte riktigt upp till samma relativt låga höjder men är en sevärd om än aningens oinspirerad och pretentiös coming of age-historia. Nu väntar jag på att Bal släpps på DVD.

Betyg: 3

35 rhums var på sätt och vis Claire Denis återgång till det enkla, vardagliga filmskapandet efter den fragmentariska L'intrus som togs emot med blandade känslor. Här skildrar hon varmt den nästan incestuösa relationen mellan en pendeltågsförare i Paris och dennes dotter - och hur de samspelar med grannarna i sitt hyreshus.

En del inslag, som att det inte finns en enda vit person i filmen känns inte helt realistiska och sidoberättelsen den deprimerade tågförarkollegan/vännen som går i pension ger en lite påklistrad känsla. Men i slutändan är 35 rhums ändå en varm och fin skildring om relationer människor emellan utan att bli slipprig, något som är ganska ovanligt i dag.

Betyg: 3+

Zoltan Korda och Carl Boeses Die elf Teufel ("De elva djävlarna") kom mot slutet av stumfilmseran och var en av de första filmerna som kretsade helt kring fotboll. Gustav Fröhlich, som spelade överklasson-turned-hero i Metropolis tidigare samma år, är här fotbollsstjärna för arbetarklassklubben Linda (döpt efter klubbmaskoten och kärleksintresset med samma namn). Han lockas över till den konkurrerande, rika klubben International av en slags femme fatale men får samvetskval när det är dags för match.

Jag är inte särskilt intresserad av fotboll och en stumfilm i ämnet på 98 minuter hade lätt kunnat bli ganska långtråkig men Die elf Teufel piffas upp av ganska väl genomfört melodrama och en för tiden ovanligt rörlig kamera (som ju skulle komma att bli stillastående igen när ljudfilmen gjorde sitt genombrott) à la Der letzte Mann. Dessutom är det så här i efterhand intressant att sätta filmen i ett historiskt perspektiv - i en scen räknar klubben på att de skulle behöva spara ända till 1947 för att bygga sitt egna fotbollsstadion!

Betyg: 3

Suzhou he, med den ganska passande svenska titeln Sjöjungfrun i Shanghai, gjorde mig betagen i början med sina flyktiga kameravyer över titelns smutsiga flod och sitt, ur en osedd videofilmares synvinkel, narrativ om motorcykelbudet Mardar ("motor") som träffar och får ta hand om rikemansdottern Moudan ("pion"), som tycks skifta roll till "sjöjungfru" i en slipprig neonnattklubb efter ett självmordsförsök. Tyvärr blir filmstilen en aning irriterande efter en stund och Mardars sökande i Vertigo-stil oengagerande, men betyget håller sig trots allt (knappt) flytande.

Betyg: 4-

An Unfinished Life är en ungefär lika Hallströmskt intetsägande och tråkig (men visserligen hantverksskicklig) film som postern ovan (och vad är grejen med Morgan Freemans leverfläckar?!).

Betyg: 2