Filmbilder

John Carpenter regisserade den här tevethrillern efter succén med Halloween. B-filmsdrottningen Lauren Hutton spelar självständiga bruden Leigh Michaels som just flyttat in i en modern höghusvåning. Det dröjer inte länge innan hon får en stalker på halsen som nästan driver henne till vansinnets rand; självklart kan inte polisen hjälpa henne och hon får ta saken i egna händer.

Someone's Watching Me!, eller High Rise som den också kallades, är en stilfull historia som för tankarna till regissörer som Argento, De Palma och Hitchcock (titelkortet skriker North by Northwest). Klart sevärd!

Betyg: 3+

Slucajni zivot klockar in på strax över timmen och blev Ante Peterlics enda långfilm. Den utspelar sig under några dagar, under vilka två vänner vandrar runt på måfå i Zagreb - ett slags slumpmässigt liv som den passande engelska titeln Accidental Life antyder. En charmig, senkommen nya vågen-film med ett svängigt jazz-soundtrack, fina öststatsvyer och Jarmuschkänsla.

Betyg: 3+

Jerzy Skolimowski är en intressant regissör, vars film The Shout jag tidigare sett och (knappt) skrivit om. Hans obskyra Walkower kom året före Bariera. De liknar varandra en del - båda är polska nya vågen-filmer i svart-vitt med lätt absurdistisk handling - här om en boxare som driver runt på gatorna. De flesta av de här filmerna är sevärda om än inte särskilt minnesvärda och även om jag gillade Bariera aningen bättre förtjänar Walkower sin starka trea.

Chelovek-Amfibiya börjar på starkt Sovjetvis med flimrande färger och en dånande stämma över undervattensscener från en Leningradbassäng. Vi rör oss raskt ovanför ytan till den lilla fiskeby där handlingen utspelar sig. Folk är uppskrämda av rapporter om ett märkligt monster som de kallar för "sjödjävulen". Det visar sig vara en lokal vetenskapsmans son, som genmodifierats så att han kan leva under vattnet, vilket ger honom vissa fördelar men ställer till med en hel del problem i övrigt (han är till exempel kär i en vacker fiskardotter).

Chelovek-Amfibiya är en underhållande liten sci-fi med charmigt usla effekter, mättade färger och fint foto med många vidbilder och vinklar. När man ser "sjödjävulen" är det lätt att tro att detta bara är ännu en B-film i mängden, men det finns faktiskt en del att hämta här. Den muterade läkarsonens upplevelser och problem går att applicera på många andra "utstötta" och det känns lite uppfriskande om än otillfredsställande att slippa ett lyckligt slut där allt löser sig för alla.

Bland annat de tidigare nämnda bassängscenerna med färgstarka konstgjorda växter ackompanjerade av vacker musik med elektroniska inslag av den produktiva kompositören Andrei Petrov, gör att betyget blir en välförtjänt trea.

Leopoldo Savona gjorde en del obskyra spaghettiwesterns under sexiotalet. Killer Kid kom samma år som El Rojo (som jag sett, men inte skrivit om) och handlar om en armékapten som låtsas vara en bandit för att avslöja vapensmugglare. Av de två gillade jag El Rojo med Richard Harrison som hämnare bättre än det här mexikanska revolutionshopkoket, som får en al dente-tvåa.

Fyra år före murens fall regisserade relativt okände Wieland Speck Westler för västtyska ZDF. "Westlern" är Felix från Västberlin som blir kär i Thomas från Öst. Till en början besöker Felix honom regelbundet men han måste återvända varje kväll innan tolvslaget. Det dröjer inte länge innan de östtyska myndigheterna blir misstänksamma och Thomas bestämmer sig för att försöka fly till väst.

För att få så hög autencitet som möjligt - östberlinarna kunde ju se filmen på västteve - reste Speck till Östberlin och filmade olika scener med en 8mm-kamera utan ljudupptagning. På vägen tillbaka smugglade han ut olika vardagsvaror för att sedan filma scener med ljud i väst.

Westler är en sorglig och stillsam kärlekshistoria med tidig indiekänsla som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av HBT-film och/eller det delade Berlin.

Betyg: 3+

Polismördaren är en långsamt berättad historia där både foto och musik (Stefan Nilsson) har fått sig ett uppsving från Polis polis potatismos. Tyvärr är dubbningen katastrofal och vissa skådisar håller inte riktigt måttet, men som en nittiotalsskildring av ett mord och svensk glesbygd är det en klart godkänd del i Ekmanserien.

Betyg: 3

Polis polis potatismos är den andra delen i serien med Gösta Ekman som Beck. En habil produktion - särskilt jämfört med den senare teveserien - med väl avvägda doser humor, samhällskritik och spänning. Sen är det förstås en bonus med scenerna från Malmö för en gammal gåsapåg som jag. SF:s DVD-produktion är tyvärr som den oftast brukar vara erbarmerlig vilket framgår av titelkortet ovan. Betyget blir en stabil trea.

Den här klassikern från Belgien har nyligen restaurerats och släppts på DVD; en stämningsfull film som går från kärlekshistoria till en slags mysteriumthriller.

Vi får följa en lärare, Govert, som i början just klipper sitt hår kort och därefter närvarar vid skolavslutningen. Han är hemligt kär i en kvinnlig elev, som snart försvinner mystiskt, och både läraren och vi lämnas att undra om han kanske bragt henne om livet. Nu börjar en resa in i Goverts psyke där gränsen mellan verklighet och fantasi sakta suddas ut.

Detta är en annorlunda och lågmäld film av ett slag man sällan får tillfälle att se - den är relativt svår att beskriva mer ingående - men jag rekommenderar helhjärtat ett försök att hitta och se den.

Betyg: 4+

I den här fyrtiotalsmusikalen från 20th Century Fox blir en bandledare involverad i en politisk kampanj och måste besluta sig för vilken av karriärerna han ska välja. Handlingen är förstås sekundär som i alla filmer av det här slaget och största delen upptas av härliga musikalnummer - tyvärr i svart-vitt istället för Technicolor - som nästan alltid fungerar bättre i renodlade musikaler. Carmen Miranda, som på sätt och vis personifierar "fruktskålen på huvudet"-dansösen, är som alltid rolig att se på. Betyget blir en stabil trea för stabil underhållning i åttio minuter.