Filmbilder

I kväll letade jag fram en obskyr (tjecko)slovakisk film ur mina lådor: A pobezim az na kraj sveta. Den handlar om Majka, en tolvårig pojkflicka som går i skolan på landsbygden. Hon har ett lätt funktionshinder som hon blir retad för av både sin mamma och i skolan. Föräldrarna är över huvud taget inte särskilt kärleksfulla eller närvarande och Majka finner ro hos sin mormor och i sin egen fantasivärld. En (som så ofta från landet i fråga) lågmäld historia med fint handkameraarbete och intressanta vyer från det sena sjuttiotalets Tjeckoslovakien.

Betyg: 3+

Jag gillade den kanadensiska regissören Robert LePages fantasifulla bagatell La face cachée de la lune när den kom 2003, men har skjutit på i snart två år att se den mer allvarsamme Possible Worlds. I natt såg jag så äntligen denna filosofiska och lågmälda berättelse, där Tilda Swinton gör en av sina bästa roller sen Orlando. En av de bästa science fiction-filmerna från 00-talet med vackert foto i grunt skärpedjup och stilig klippning. Tänkvärd och rekommenderad.

Betyg: 4

Last Resort är en Ken Loachsk se- och tänkvärd exkursion i nära kortfilmsformat med fint 16mm-foto och Paddy Considine i en av många bra roller.

Betyg: 4-

Mörkt om ungdom på glid i Danmark på dekis.

Betyg: 3-

I förtexterna till Rece do góry berättar Jerzy Skolimowski:

The basic part of this film was made i 1967. For fourteen years it's been withheld by the censorship. Deciding about the present shape of the film, I chose to treat it as a diary, to search, in the part from 1967 and the footage from 1981, answers to the questions: Who we were? And who we are now?

Det ger en bra bakgrundshistoria till en svårbeskriven, till stor del experimentell film där en lång prolog från 80-talet satt till musik av bland andra Krzysztof Komeda och hans namne Penderecki inleder 60-talsfilmen. Fascinerande på flera sätt, även om prologen känns lite mer intressant än huvudfilmen: en stark trea. (Den 13 december 1981 infördes undantagstillstånd i Polen.)

Det är fredag och dags att fortsätta på Loachspåret med Looks and Smiles, en lite mindre känd men sevärd film från mästaren.

Mick och hans bästa vän Alan står i centrum; de bor båda i Sheffield i Thatchers åttiotals-Storbritannien, bor hemma, går på socialbidrag och har dåliga framtidsutsikter. Medan Alan går med i armén direkt efter skolan (jag tänker på Kate Bush Army Dreamers) och reser till Belfast där han slåss med katoliker, stannar Mick kvar och träffar Karen, ett skobutiksbiträde. Alan måste välja mellan Mick, som vill ha med honom i armén, medan Karen vill stadga sig med honom.

Looks and Smiles är i likhet med Riff-Raff mestadels rollbesatt med amatörer, men till skillnad från den bättre filmad i kontrastrikt svart-vitt och med ett passande soundtrack. Tidstypisk diskbänksrealism på högsta nivå - en stark trea.

Galleri (2 bilder)

I kväll följde jag Tommys tips och såg ännu en Loach; Riff-Raff kom 1991, efter ett längre uppehåll sedan Fatherland från 1986. Charmige Robert Carlyle innehar sin fjärde roll som byggarbetaren Steve, som blir kär i "sångaren" Susan (som till skillnad från sin namne Boyle har en röst som kan krossa glas).

Genom filmen får vi följa det dagliga livet på byggarbetsplatsen, med en rolluppsättning som till stor del består av improviserande amatörer med härligt mustig dialekt, något som fungerar förvånansvärt bra - och förhållandet mellan Steve och Susan. Det börjar ganska lättsamt men går mot mörkare toner genom filmen, med en del minnesvärda scener fram till det något otillfredställande slutet.

Det platta fotot och det tidstypiska synthackompanjemanget drar ner intrycket ytterligare, men allt som allt är detta ännu en habil arbetarklasskildring från Loach som förtjänar sin trea. Don't forget your 'ard 'ats!

Poor Cow var den brittiske socialrealismens mästare Ken Loach debutfilm, efter att ha regisserat några teveserieavsnitt, bland annat den genomslagskraftiga Cathy Come Home. Malcolm McDowell gjorde även han sin långfilmsdebut här, även om hans scener är bortklippta (året därpå spelade han Mick Travis i If….).

Carol White spelar den unga kvinnan med det ironiska namnet Joy, som bor i en deprimerande, kommunal tegelförort hos sin prostituerade faster. Hon skaffar barn med en utnyttjande ung tjuv, som strax hamnar i fängelse, varpå hon börjar umgås med en annan kriminell man (den förres vän, spelad av Terence Stamp) som behandlar henne lite bättre. Det dröjer givetvis inte länge innan även han åker i finkan, vilket får Joy att leva ett lösaktigt liv med tillfällig tillfredsställelse, tills hennes lilla pojke en dag försvinner…

Poor Cow är i (då)tidens tecken en starkt socialrealistisk film som blandar färg- och svart-vitt med textskyltar och improviserad musik av bland annat Donovan, avrundat med en ganska distraherande dålig efterdubbning. Stilen har både för- och nackdelar; Kes från 1969 är betydligt mer berörande och stilsäker, men filmen är distinkt Loachsk och betyget blir en proletär trea.

Galleri (3 bilder)

Døden er et kjærtegn är något så ovanligt som Norges första noir, regisserad av Norges första kvinnliga regissör Edith Carlmar som hennes första film av tio, efter en kontroversiell men numera bortglömd roman av Arne Moen (den skymtar förbi i de snitsiga förtexterna i galleriet). Ett fint foto och en typisk noirhandling om en rik femme fatale-direktörsfru som får en inte fullt så rik bilmekaniker på fullt fall räcker gott och väl till en mycket stark trea.

Doña Bárbara är ett mexikanskt melodrama på hög nivå, efter en omtyckt roman av Rómulo Gallegos. Titelns Doña Bárbara är en kvinna som efter en gruppvåldtäkt i sin ungdom blivit hårdhudad och gjort sig en förmögenhet på sina stora landarealer.

Hon har hela tiden utökat sin egendom genom att utnyttja män och myndigheter och den hemvändande Santos är den enda som har något kvar. Han misstänker att hon stulit boskap av honom men kan inte bevisa något. Det dröjer inte länge innan både Doña och hennes dotter Marisela, som hon inte bryr sig om, blir kära i Santos. Nu gör Doña allt för att få Santos att gå under.

Mexiko har en lång tradition av välgjorda melodraman och Doña Bárbara är ett välgjort sådant, med stilfullt svart-vitt foto och mycket vackra María Félix i huvudrollen. Möjligen drar den ut lite väl länge på tiden med lite över två timmar, men detta är klassiskt filmskapande och betyget blir en något naggad fyra.

Se även: Aventurera, ett annat sevärt mexikanskt melodrama med Garbolika Andrea Palma.