Filmbilder

Don't Look Now är ett mästerverk i klippning och en av de bästa psykologiska thrillerfilmerna genom tiderna från mästaren Nicolas Roegs bästa period. En film som tål att ses om många gånger.

Betyg: 4+

Inception är en av de tråkigaste filmerna jag sett i år, trots, eller kanske på grund av, den invecklade men ointressanta intrigen, de tjatiga actionsekvenserna och Hans Zimmers skräniga filmmusik. Jag ser inte storheten, någonstans.

Betyg: 2-

Kan en postapokalyptisk, sentimental zombiefilm utan zombies med en pipig, undernärd Viggo Mortensen och en lika pipig och extremt irriterande snorunge bli något annat än pannkaka? Svaret är nej.

Betyg: 2-

Whispers är (tyvärr) ännu en bortschabblad Dean R. Koontz-adaption som jag inte orkar lägga ned någon längre tid på att rekommendera eller skriva om.

Betyg: 2-

Rampage är förmodligen en av William Friedkins mindre kända filmer; den spelades in 1986 och släpptes på några europeiska filmfestivaler året därpå men fick inte någon större release förrän 1992.

Filmen, som kan ses som ett inlägg i dödsstraffsdebatten, är löst baserad på en seriemördare som härjade i Kalifornien på sjuttiotalet och blandar mildare gore/thriller med rättegångsdrama. Alex McArthur gör en bra insats som mördaren men det hela får väl mest anses som en dammig VHS-parantes i Friedkins karriär.

Betyg: 3-

Olle Bornedal, som slog igenom med Nattevagten 1994, som jag sågade när jag såg den för ett par år sedan, har tagit sig med Kærlighed på film från 2007. En stilfull thriller, från den Hitchcockska postern till den invecklade men ändå lättfattliga handlingen med några få brister som drar ner helhetsintrycket.

Betyg: 3+

Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).

Betyg: 3

Cronos är en tidig film från Guillermo del Toro, om en man som upptäcker en märklig guldskarabé som gör honom en smula blodtörstig. En skräckkomedi som det är lite svårt att få grepp om, med sin blandning av Werthers Original-reklamfilm och mexikansk Draculamyt - det blir varken himmel eller pannkaka av det hela och kan egentligen mest rekommenderas till del Toro-komplettisten.

Betyg: 3

Spellbound, en av de första filmerna om psykoanalys, togs emot väl när den kom 1945 men har sedan sjunkit något i anseende, mycket på grund av de daterade idéerna den är uppbyggd på. Ingrid Bergman gör en strålande insats som psykiatern Constance Peters men en ganska stel Gregory Peck passar inte alls i sin roll som en möjlig mördare med minnesförlust.

Förutom några höjdpunkter som Dalís drömsekvens (inte ens regisserad av Hitchcock) är det hela som Hitchcock själv uttryckte det "just another manhunt story wrapped up in pseudo-psychoanalysis". Vilket nu inte gör Spellbound till en dålig film - allt är mästerfullt genomfört - utan snarare ett helt okej film noir-mysterium.

Betyg: 3+

Den blåsiga och regniga kvällen tillbringades passande nog på bio för första gången sedan A Single Man, med Scorceses Shutter Island, hans första långfilm sedan The Departed, vilken var något av en besvikelse för mig. Leonardo DiCaprio, som inte är en av mina skådisfavoriter, gör här en habil insats även om jag tycker mer om Mark Ruffalo (jag är glad att hans roll inte gick till Robert Downey Jr.!), en grånad Max von Sydow i ett trevligt inhopp och Patricia Clarkson.

Storyn, baserad på Dennis Lehanes bästsäljare med samma titel, är som upplagd för ett klassiskt mysterium och det är också vad som levereras i ett hommage till femtiotalet med bakprojektioner och cirklande kameror á la Hitchcock. Även det stämningsfulla soundtracket, utvalt av Robbie Robertson, för tankarna till filmarvet (György Ligeti och Krzysztof Penderecki har bland annat använts flitigt av Stanley Kubrick)

Trots alla referenser står Shutter Island ganska stadigt på egna fötter med undantag av en del överprocessade/exploaterade scener och en liten överlängd och Scorcese bevisar sin plats bland mästarna. Ändå är det inte direkt någon film jag lägger på minnet och känner för att se igen, vilket påverkar betyget.

Betyg: 4-

Läs gärna Stig Björkmans intressanta intervju med Scorcese i DN, som dock inte berör just Shutter Island.