Filmbilder

Stig Wessléns Sampo Lappelill som släpptes nio år (ungefär lika lång tid säger sig Stig i förtexterna ha arbetat med inspelningen) efter I lapplandsbjörnens rike är en märklig dokumentärupplevelse. Samer spelade av svenskar regisseras på bland annat Skansen(!) mellan inklippta partier från den första filmen, som inte var särskilt intressanta ens då, vilket resulterar i en väldigt otidsenlig etnochic röra. Dessutom tycker jag Sampo har en något ohälsosam hållning till sin hund, eller kanske vice versa…

Betyg: 2

Med Hugo och Josefin visade långfilmsdebutanten Kjell Grede tidigt att det går att göra både bra och sevärd film som kan ses av både barn och vuxna, vilket också gjordes på Cinemateket i eftermiddags. Inga Landgré är i bra form (jag såg henne senast i Det är aldrig för sent) liksom barnskådisarna och mysfarbrorn Beppe Wolgers. De som nu läst boken brukar ju säga att den är bättre och det må hända, men det här är en mycket fin svensk sommarfilm av lagom längd och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

I dag var det Stig Wesslén-kväll på Cinemateket med samtal, kortfilm och långfilmsdokumentären I lapplandsbjörnens rike från 1940. Den är förstås ganska daterad, med Wessléns högtravande narration och sina hoppiga, inzoomade bilder på djurlivet. Men, ur ett historiskt perspektiv är den desto mer intressant med sin skildring av den tunga filmkameran och mödorna att kamouflera, ljuddämpa och få den på plats och sin första skildring av bland annat en albinobjörn i det vilda. Jag rekommenderar en titt, det finns goda chanser att fånga Wessléns dokumentärer på SVT lite då och då.

Betyg: 3

Till det som är vackert inleddes av filmregidebutanten Lisa Langseth (tillsammans med Andrea Reuter, som inspirerad av filmen kommit direkt från en konsert i Berwaldhallen till Cinemateket).

Alicia Vikander är strålande i huvudrollen som förortstjejen som upptäcker klassisk musik och inleder ett förbjudet förhållande med dirigenten/mansgrisen Samuel Fröler (som är riktigt bra på att spela obehaglig). Skämskudden åker upp flera gånger och bitvis känns manuset lättuträknat, men Langseth lyckas alltid ligga ett steg före mig och särskilt slutet känns som en oväntad och intressant vattendelare. Jag rekommenderar en titt, men kanske inte nödvändigtvis på bio. Se även: La pianiste.

Betyg: 3+

Direkt från debuten till Susanne Biers senaste film, Hævnen, som jag såg förhandsvisningen av på Cinemateket efter "Actors Studio" med Bier herself. Hævnen är en välregisserad berättelse om hämnd och försoning med bra skådespelarinsatser (särskilt från barnskådisarna) och det är trevligt att se Persbrandt spela någon annan än Gunvald. Tyvärr glider Bier lite för ofta in i klichéer och melodrama à la medelklasssåpopera - bland annat känns slutet där Persbrandt verkar läsa direkt från en teleprinter inte särskilt trovärdigt. Klart godkänt, men inte direkt något Oscarsmaterial (Hævnen valdes till Danmarks bidrag).

Betyg: 3+

Susanne Bier långfilmsdebuterade 1991 med den stökiga, dansk-svenska familjedramakomedin Freud flyttar hemifrån… som fick ett fint mottagande när den kom. Den har inte helt stått emot tidens tand och känns i dag lite för bullrig (med usel dubbning) och lång men har ändå en del ljusglimtar som Gunilla Röör, 90-talsmiljöerna (Peter Anderssons lya vid Årstabron!) och driften/ironin över judendomen som (tyvärr) skulle vara betydligt svårare att skildra i dag. En sevärd debut där flera av Biers drag redan kan skönjas.

Det var en härlig upplevelse att se Barnens ö i en restaurerad kopia på Cinemateket efter att ha varit hänvisad till piratkopior med dålig synk - på stora duken växer Kay Pollaks skildring av en iskall vuxenvärld i ett kokhett Stockholm 1979, bland affischer om löntagarfonder och riksdagsval. Samtidigt märks bristerna tydligare, som den ibland taffliga synkningen och (mindre viktigt) att Reine är en utklippt pappersfigur i fönstret på tunneltåget. Efter en stark inledning tappar filmen i andra och tredje akten som är lite löst sammanhållna men det är ändå en sevärd och stark adaption av boken, med passande elektroniskt musikackompanjemang av Jean Michel Jarre.

Betyg: 3+

Barbro Boman, som länge var verksam som bland annat manusförfattare på SF, regidebuterade med skilsmässodramat Det är aldrig för sent 1956, som skulle bli den första av endast två filmer (två filmer till antalet var för övrigt allt som regisserades av kvinnor under hela femtiotalet!). Inga Landgré, som mångt och mycket håller allt under armarna, spelar Görel Rocke, gift med fattigarkitekten Arne (Bengt Blomgren) och genom flashbacks spelas trassliga mor-dotter-relationer upp som går igen genom generationerna. Det är en namnkunnig och lite tafatt debut med ett något påklistrat slut men med en del minnesvärda scener (bland annat en ute på Djurgården som skulle vara svårrealiserad i dag) och tidsskildringar som är värd att se åtminstone en gång.

Betyg: 3

I Jörn Donners sjuttiotalsbruna Män kan inte våldtas spelar Anna "Ärliga blå ögon" Godenius en timid bibliotekarie som förändras efter en våldtäkt och bestämmer sig för att söka hämnd.

Godenius får återigen användning för sina kameleonttricks från teveserien i denna annorlunda "rape and revenge"-film och det är en ganska angelägen, underhållande och socialrealistisk skildring som presenteras.

Betyg: 3

Jag hittade den något mediokra regissören Kjell-Åke Anderssons film Familjehemligheter på en tittkopie-VHS i källarförrådet och hans svenska sjuttiotalstidsskildring á la The Ice Storm lämnar väl inte direkt några bestående intryck även om alla inblandade skådespelare gör ett bra jobb, särskilt Maria "Sally" Lundqvist.

Betyg: 3-