Filmbilder

Jag har aldrig haft så mycket dödsångest och samtidigt hållit på att somna som under Melancholia.

Betyg: 3

I rymden finns inga känslor.

Betyg: 3+

Den magiska cirkeln, om Salaligans härjningar på 30-talet, är en intressant tidsskildring och infallsvinkel på hur (små)samhället påverkar människor socialt (vilket säkert delvis kan härledas till Stefan Jarls manusarbete) i murrig Interscope med många kända ansikten. Sevärd, men viss påläsning rekommenderas före titten.

Betyg: 3

Favorit i repris: i år såg jag i enlighet med min jultradition om Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke) på stor duk i samband med Cinematekets säsongsavslutning i Filmhuset med årets godaste julfika. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville. En riktig upplevelse - som till min och många andras lycka verkar återkomma nästa år!

Betyg: 5+

Synnöve Solbakken från 1919, som visades med magnifikt stumfilmsackompanjemang på Cinemateket i kväll, var den första av tre svenska adaptioner av Nobelprisvinnaren Bjørnstjerne Bjørnsons naturromantiska roman. En charmig, oomstörtande stumfilmberättelse.

Betyg: 3

Beröringen eller The Touch är ett udda inslag i Ingmar Bergmans karriär: amerikanska ABC Pictures chef övertygades att investera över en miljon dollar i en film utan manus och han valde Elliott Gould efter att ha sett honom i Getting Straight. Resultatet är blandat: en dubbad amerikansk kopia gjordes och först nu är den svenska versionen restaurerad (den introducerades av Gould himself på Cinemateket i kväll). Bibi Andersson känns inte helt bekväm i sin engelsktalande roll, Gould framstår som den "outsider" Bergman kallade honom och Max von Sydow är… Max von Sydow. Ett bitvis banalt drama med Bergmantouch.

Betyg: 3

Arne Mattssons färgsprakande Mannekäng i rött börjar bra men släpper på gasen ganska snart. De fantastiska färgerna, estetiken, fotot och Magos kläder räddar dock en svag fyra. En fräscht osvensk svensk deckare.

Betyg: 4-

Bröderna Herngrens självrannsakande Varannan vecka är möjligtvis intressant som historiskt dokument över yngre medelålderskrisande medie-Stockholmare i skilsmässa, för i övrigt är det en sorglig soppa av tevefilmsestetik, TV4-anpassad klippning och smygreklam. Ett pytteplus för Cecilia Frode.

Betyg: 1+

Det var roligt att se danskexpatriaten Åke Sandgren introducera sin debutlångfilm Miraklet i Valby från 1989 på Cinemateket i eftermiddags - något så ovanligt som en nordisk sci-fi med en del religiösa spörsmål. Handlingen kretsar kring Sven, vars far arbetar på sjön och mor är inlagd på sjukhus. Han tar hand om hushållet och sin lillasyster Hanna (briljant spelad av Amalie Ihle Alstrup) som han underhåller med spekulativa serietidningar och videofilmer såsom Poltergeist.

På fritiden sysslar han med sin radiohobby i en husvagn (den fantastiska "Ägget") på ett fält, där han en dag får in mystiska latinska mässanden på radion - och det dröjer inte länge innan han och hans två kamrater (en av dem spelad av svenskan Lina Englund som senare gjorde karriär inom teatern och filmer som Vinterviken) reser tillbaka till medeltiden i sin husvagn-cum-tidsmaskin, där den sistnämnde kidnappas. Nu måste de undvika att själva kidnappas och samtidigt rädda svenskan.

Miraklet i Valby vann flera priser när den kom, bland annat en Guldbagge, och även om den är skavd av tiden(!) och ett visst överanvändande av Roxette är den fortfarande en underhållande ungdomsfilm med intressanta idéer och fint foto av Dan Lausten (Silent Hill m.fl.). Utmärkt eftermiddagsmatiné.

Betyg: 3

Dussinregissören Hannes Holm är väl ingen man direkt förknippar med kvalitet, eller uselhet för den delen. Han har helt enkelt tryckt ut fisljumna filmer på löpande band, men Himlen är oskyldigt blå, som är baserad på den sanna historien om Sandhamnsligan, är ett klart undantag. En stark sjuttiotalsskildring om familj, knark, korruption och relationer och en stark insats (trots att rollen gör att det är svårt att se om det är bra eller bara slappt skådespeleri) av Bill Skarsgård. Peter Dalle gör även han sin klart bästa skådisinsats på länge. Jag rekommenderar ett biobesök och så klart Ted Gärdestads låt med samma namn.

Betyg: 4