Filmbilder

Susanne Bier långfilmsdebuterade 1991 med den stökiga, dansk-svenska familjedramakomedin Freud flyttar hemifrån… som fick ett fint mottagande när den kom. Den har inte helt stått emot tidens tand och känns i dag lite för bullrig (med usel dubbning) och lång men har ändå en del ljusglimtar som Gunilla Röör, 90-talsmiljöerna (Peter Anderssons lya vid Årstabron!) och driften/ironin över judendomen som (tyvärr) skulle vara betydligt svårare att skildra i dag. En sevärd debut där flera av Biers drag redan kan skönjas.

Det var en härlig upplevelse att se Barnens ö i en restaurerad kopia på Cinemateket efter att ha varit hänvisad till piratkopior med dålig synk - på stora duken växer Kay Pollaks skildring av en iskall vuxenvärld i ett kokhett Stockholm 1979, bland affischer om löntagarfonder och riksdagsval. Samtidigt märks bristerna tydligare, som den ibland taffliga synkningen och (mindre viktigt) att Reine är en utklippt pappersfigur i fönstret på tunneltåget. Efter en stark inledning tappar filmen i andra och tredje akten som är lite löst sammanhållna men det är ändå en sevärd och stark adaption av boken, med passande elektroniskt musikackompanjemang av Jean Michel Jarre.

Betyg: 3+

Barbro Boman, som länge var verksam som bland annat manusförfattare på SF, regidebuterade med skilsmässodramat Det är aldrig för sent 1956, som skulle bli den första av endast två filmer (två filmer till antalet var för övrigt allt som regisserades av kvinnor under hela femtiotalet!). Inga Landgré, som mångt och mycket håller allt under armarna, spelar Görel Rocke, gift med fattigarkitekten Arne (Bengt Blomgren) och genom flashbacks spelas trassliga mor-dotter-relationer upp som går igen genom generationerna. Det är en namnkunnig och lite tafatt debut med ett något påklistrat slut men med en del minnesvärda scener (bland annat en ute på Djurgården som skulle vara svårrealiserad i dag) och tidsskildringar som är värd att se åtminstone en gång.

Betyg: 3

I Jörn Donners sjuttiotalsbruna Män kan inte våldtas spelar Anna "Ärliga blå ögon" Godenius en timid bibliotekarie som förändras efter en våldtäkt och bestämmer sig för att söka hämnd.

Godenius får återigen användning för sina kameleonttricks från teveserien i denna annorlunda "rape and revenge"-film och det är en ganska angelägen, underhållande och socialrealistisk skildring som presenteras.

Betyg: 3

Svindlande affärer är en riktigt ostig svensk åttiotalshistoria med bland andra Janne 'Loffe' Carlsson, Gösta Wälivaara och den danska sångerskan Sanne Salomonsen (tacksamt nog i sitt sista filmframträdande). Efter bra drag i början segar smeten ihop totalt under den sista delen, producerad i samarbeta med Kubas television(!) och betyget landar till slut på en tveksam tvåa.

I taket lyser stjärnorna gjorde mig glatt överraskad: även om den knappast är något svenskt (ungdoms)filmmirakel dristar jag mig till att säga att det är en av de bättre och varmare ungdomsfilmerna sen Fucking Åmål, vilket inte är så tokigt. Det enda som egentligen drar ner helhetsintrycket för mig är det skakiga handkamerafotot som känns ganska sökt. Plus för låtsastevekockarna á la Om jag vänder mig om.

Betyg: 3+

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Galleri (2 bilder)

En smärre men välgjord parantes för Bogart och Davis. (Nu frisläppt av censuren!)

Betyg: 3+

Jag blev positivt överraskad av Dusan Makavejevs Montenegro - även om den inte direkt kan jämföras med hans tidigare verk står den på egna åttiotalsben - om än tomgångskörning förekommer.

Betyg: 3+

Den största behållningen i skjutglade Torbjörn Axelmans Kameleonterna, om filmarbetare och "kulturmord" i Stockholm, är lustigt nog dess otidsenlighet. Själva storyn är daterad och träig och även om en del dialog och scener lyser upp känns helheten väldigt oengagera(n)d(e).

Betyg: 2