Filmbilder

I rymden finns inga känslor.

Betyg: 3+

Den magiska cirkeln, om Salaligans härjningar på 30-talet, är en intressant tidsskildring och infallsvinkel på hur (små)samhället påverkar människor socialt (vilket säkert delvis kan härledas till Stefan Jarls manusarbete) i murrig Interscope med många kända ansikten. Sevärd, men viss påläsning rekommenderas före titten.

Betyg: 3

Synnöve Solbakken från 1919, som visades med magnifikt stumfilmsackompanjemang på Cinemateket i kväll, var den första av tre svenska adaptioner av Nobelprisvinnaren Bjørnstjerne Bjørnsons naturromantiska roman. En charmig, oomstörtande stumfilmberättelse.

Betyg: 3

Beröringen eller The Touch är ett udda inslag i Ingmar Bergmans karriär: amerikanska ABC Pictures chef övertygades att investera över en miljon dollar i en film utan manus och han valde Elliott Gould efter att ha sett honom i Getting Straight. Resultatet är blandat: en dubbad amerikansk kopia gjordes och först nu är den svenska versionen restaurerad (den introducerades av Gould himself på Cinemateket i kväll). Bibi Andersson känns inte helt bekväm i sin engelsktalande roll, Gould framstår som den "outsider" Bergman kallade honom och Max von Sydow är… Max von Sydow. Ett bitvis banalt drama med Bergmantouch.

Betyg: 3

Arne Mattssons färgsprakande Mannekäng i rött börjar bra men släpper på gasen ganska snart. De fantastiska färgerna, estetiken, fotot och Magos kläder räddar dock en svag fyra. En fräscht osvensk svensk deckare.

Betyg: 4-

Dussinregissören Hannes Holm är väl ingen man direkt förknippar med kvalitet, eller uselhet för den delen. Han har helt enkelt tryckt ut fisljumna filmer på löpande band, men Himlen är oskyldigt blå, som är baserad på den sanna historien om Sandhamnsligan, är ett klart undantag. En stark sjuttiotalsskildring om familj, knark, korruption och relationer och en stark insats (trots att rollen gör att det är svårt att se om det är bra eller bara slappt skådespeleri) av Bill Skarsgård. Peter Dalle gör även han sin klart bästa skådisinsats på länge. Jag rekommenderar ett biobesök och så klart Ted Gärdestads låt med samma namn.

Betyg: 4

Stig Wessléns Sampo Lappelill som släpptes nio år (ungefär lika lång tid säger sig Stig i förtexterna ha arbetat med inspelningen) efter I lapplandsbjörnens rike är en märklig dokumentärupplevelse. Samer spelade av svenskar regisseras på bland annat Skansen(!) mellan inklippta partier från den första filmen, som inte var särskilt intressanta ens då, vilket resulterar i en väldigt otidsenlig etnochic röra. Dessutom tycker jag Sampo har en något ohälsosam hållning till sin hund, eller kanske vice versa…

Betyg: 2

Med Hugo och Josefin visade långfilmsdebutanten Kjell Grede tidigt att det går att göra både bra och sevärd film som kan ses av både barn och vuxna, vilket också gjordes på Cinemateket i eftermiddags. Inga Landgré är i bra form (jag såg henne senast i Det är aldrig för sent) liksom barnskådisarna och mysfarbrorn Beppe Wolgers. De som nu läst boken brukar ju säga att den är bättre och det må hända, men det här är en mycket fin svensk sommarfilm av lagom längd och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

I dag var det Stig Wesslén-kväll på Cinemateket med samtal, kortfilm och långfilmsdokumentären I lapplandsbjörnens rike från 1940. Den är förstås ganska daterad, med Wessléns högtravande narration och sina hoppiga, inzoomade bilder på djurlivet. Men, ur ett historiskt perspektiv är den desto mer intressant med sin skildring av den tunga filmkameran och mödorna att kamouflera, ljuddämpa och få den på plats och sin första skildring av bland annat en albinobjörn i det vilda. Jag rekommenderar en titt, det finns goda chanser att fånga Wessléns dokumentärer på SVT lite då och då.

Betyg: 3

Till det som är vackert inleddes av filmregidebutanten Lisa Langseth (tillsammans med Andrea Reuter, som inspirerad av filmen kommit direkt från en konsert i Berwaldhallen till Cinemateket).

Alicia Vikander är strålande i huvudrollen som förortstjejen som upptäcker klassisk musik och inleder ett förbjudet förhållande med dirigenten/mansgrisen Samuel Fröler (som är riktigt bra på att spela obehaglig). Skämskudden åker upp flera gånger och bitvis känns manuset lättuträknat, men Langseth lyckas alltid ligga ett steg före mig och särskilt slutet känns som en oväntad och intressant vattendelare. Jag rekommenderar en titt, men kanske inte nödvändigtvis på bio. Se även: La pianiste.

Betyg: 3+