Filmbilder

I taket lyser stjärnorna gjorde mig glatt överraskad: även om den knappast är något svenskt (ungdoms)filmmirakel dristar jag mig till att säga att det är en av de bättre och varmare ungdomsfilmerna sen Fucking Åmål, vilket inte är så tokigt. Det enda som egentligen drar ner helhetsintrycket för mig är det skakiga handkamerafotot som känns ganska sökt. Plus för låtsastevekockarna á la Om jag vänder mig om.

Betyg: 3+

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Galleri (2 bilder)

En smärre men välgjord parantes för Bogart och Davis. (Nu frisläppt av censuren!)

Betyg: 3+

Jag blev positivt överraskad av Dusan Makavejevs Montenegro - även om den inte direkt kan jämföras med hans tidigare verk står den på egna åttiotalsben - om än tomgångskörning förekommer.

Betyg: 3+

Den största behållningen i skjutglade Torbjörn Axelmans Kameleonterna, om filmarbetare och "kulturmord" i Stockholm, är lustigt nog dess otidsenlighet. Själva storyn är daterad och träig och även om en del dialog och scener lyser upp känns helheten väldigt oengagera(n)d(e).

Betyg: 2

Både Ådalshändelserna och Bo Widerbergs bitvis nästan dokumentära filmskildring av dem är båda värda att diskutera. Synd på det dåliga ljudet och förvånansvärt oinspirerade fotot - och slutcitatet kan säkert vara en vattendelare.

Betyg: 4-

Jag såg Låt den rätte komma in på bio när den kom och tyckte om den, trots en del brister som till största delen kändes budgetrelaterade. En omtitt på ett lite mindre format gjorde faktiskt filmen gott - en del skavanker syns mindre vilket ger möjlighet till större uppmärksamhet på de delar som faktiskt fungerar riktigt bra. Även om placeringen kanske inte är helt permanent eller rättvis är det hedrande med en topplacering på IMDb och Låt den rätte komma in är utan tvekan en av 2000-talets bästa svenska filmer.

Betyg: 4

Med Alfredsons Den enfaldige mördaren sluts Svenska Ord-cirkeln till slut (även om det är en lite udda film i "serien"). Stellan Skarsgård gör en av sina bästa prestationer som den harmynte "idoiten" och Jörgen Perssons skånska landsbygdsfoto är underskönt. En del kritiker klagade på det plötsliga tidsskiftet mot slutet, man kan antingen välja att se det som klumpig övertydlighet eller som att hot och ondska finns oavsett tidsperiod och jag väljer det senare synsättet. En välförtjänt fyra!

Det har blivit en hel del Svenska Ord nu i veckorna och i kväll sågs Släpp fångarne loss, det är vår! om (vilket produktivt sjuttiotal!). Den förnöjer fortfarande, även om manusmissarna, farstendenserna (trots att den ärligt marknadsförs som en familjefars på postern) och det på näsan klistrade slutet inte känns lika fräscha den här gången. Även om fyran sänks till en trea ger framförallt Danielsson, Järegård, Krook och Nyman den ett stort plus i kanten. Och vilken catchig titellåt, sen!

Betyg: 3+

"Var får de allt ifrån", sa vännen jag såg denna tredje Svenska Ord-film i rad - och jag är böjd att hålla med. Äppelkriget är ännu en av parets sjuttiotalssuccéer, med en underbar Monica Zetterlund som häxa samt många sköna vyer från Skåne och ett Klara-Stockholm fortfarande under rivning och ombyggnad.

Även om den tappar lite understundom, som alla Hasse och Tage-filmer har en tendens att göra, är det helt klart en av deras bästa prestationer. Som Jurgen Schildt skrev: visst har man roligt. Om inte fullt och helt så ändå styckevis och delt. Se även den korta intervjun i Svensk Filmdatabas.

Betyg: 4