Filmbilder

Dodgeball: A True Underdog Story).

Betyg: 3-

Sandra Bullock (vars mjölkchokladhalsröst jag aldrig upphör att irritera mig på) spelar god medelklasshemmafru som tar svart fotbollsspelare under sina vingar. The Blind Side är socialt filmskapande helt enligt Hollywoodmallen med 2009 års utan konkurrens fulaste och mest påfrestande barnskådespelare, Jae Head, som får heta "S.J." i filmen, stackaren. Och amerikansk fotboll är. så. förbannat. tråkigt.

Betyg: 2-

Night and the City är en stilfull brit-noir med alltid skicklige Richard Widmark (som samtidigt överraskande drar ner helhetsintrycket mest genom sin rollfigurs hysteriska personlighet) och vackra Gene Tierney. En tajt och spännande berättelse som dessutom lyckas hålla mitt intresse uppe trots sportinslagen (boxning), vilket annars brukar göra mig gäspig ganska fort.

Betyg: 4-

Äntligen är den mäktiga anktortyren över!

Betyg: 1-

Bra titel på en bra film - en av flera från Storbritanniens egna nya våg om ett samhälle och dess invånare i förändring - i det här fallet arbetarklassgrabben Colin som åker in på "borstal" och tar upp långdistanslöpning. Precis som The Entertainer från 1960 får denna en fyra och jag ser fram emot att se bland annat A Taste of Honey från samma skickliga regissör, Tony Richardson.

Betyg: 4

Ettan framstår som ett mästerverk i jämförelse med den här sorgliga smörjan. Jag ångrar redan att jag har trean också.

Betyg: 1-

Ännu en film avbockad från "filmer jag såg nån gång i barndomen men inte minns" - The Mighty Ducks från 1992. Jag tror inte att jag var särskilt imponerad av den ens när jag var i målgruppen och nu känns det som en ganska outhärdligt förutsägbar och sentimentalt drypande Disney-sak med ett riktigt vidrigt nittiotalssoundtrack. (Also Available on Laserdisc!)

Betyg: 1

Jerzy Skolimowski är en intressant regissör, vars film The Shout jag tidigare sett och (knappt) skrivit om. Hans obskyra Walkower kom året före Bariera. De liknar varandra en del - båda är polska nya vågen-filmer i svart-vitt med lätt absurdistisk handling - här om en boxare som driver runt på gatorna. De flesta av de här filmerna är sevärda om än inte särskilt minnesvärda och även om jag gillade Bariera aningen bättre förtjänar Walkower sin starka trea.

I The Wrestler gör en sönderopererad Mickey Rourke sitt livs roll som den wrestlarföredettingen Randy 'The Ram' Robinson. Efter en storhetstid på åttiotalet är han nu gammal och grånande och bor i en trailerpark. Han försörjer sig som lagerarbetare på deltid och genom en udda match då och då. Under en sådan drabbas han av hjärtflimmer och måste genomgå en operation. Randys läkare säger att han måste sluta med wrestling, något som inte visar sig vara helt lätt för honom. Han skaffar sig ett arbete i en charkuteridisk där han både känner sig och är malplacerad.

På kvällarna frekventerar han en lokal strippbar, där en av stripporna, Cassidy (Marisa Tomei), är i en liknande situation som honom. Hon börjar också bli gammal och de unga kunderna kastar glåpord efter henne. Mellan dem växer sakta en vänskap fram. Samtidigt försöker Randy hitta sin dotter, som han inte haft kontakt med på flera år. Hon ger honom förståeligt nog inte något särskilt varmt mottagande, men de kommer också sakta närmare varandra.

När Randy till slut blir tillfrågad om att göra en återföreningsmatch med "The Ayatollah" som han mötte i ringen tjugo år tidigare, tackar han ja trots att han är väl medveten om riskerna…

The Wrestler kan mycket väl vara egensinniga Darren Aronofskys mest tillgängliga film. Fotot är kornigt i handkamerastil, något som visserligen ger en dokumentär känsla, men som jag ändå ställer mig kluven till. Musiken är välvald och består mest av passande hårdrockshits från åttiotalet. I början funderade jag på vad jag skulle tycka om filmen då jag inte är det minsta intresserad av wrestling, men jag tror att man kan uppskatta den lika mycket ändå och wrestlingscenerna är faktiskt medryckande.

Sidohistorierna med dottern och strippan är välgenomförda och berör lika mycket som den fallne Randy (det är lätt att dra vissa paralleller med Rourkes egna liv). Samtidigt är detta en ganska förutsägbar och bitvis klichéartad historia. Det tar inte särskilt lång tid att räkna ut hur det ska gå för de inblandade, men det är inte bara negativt. Ibland är det skönt med en film som följer en klassisk dramaturgisk mall - om den gör det väl. Det gör The Wrestler, och även om den knappast hör hemma bland de bästa filmerna som någonsin gjorts är det en sevärd film och precis som Gran Torino en av de bästa från förra året.

Betyg: 4