Filmbilder

Efter Howl blev det Luis Llosas tur att ge en historielektion i form av La fiesta del chivo, baserad på kusinen och nobelpristagaren Mario Vargas Lllosas roman. Tomas Milian gör en skrämmande (och) bra insats i rollen som diktatorn Trujillo medan Isabella Rossellini inte ger ett lika bestående intryck som brukligt. Jag kan konstatera att jag pinsamt nog i princip inte vetat något om Dominikanska "bananrepubliken" och att La fiesta del chivo är en utmärkt kondenserad bas att forska vidare från, även om den emellanåt blir lite väl tevetvålig.

Betyg: 3+

Hachiko är ännu ett rörligt, sentimentalt Hallmarkvykort från Lasse Hallström - det är något med Hollywood och remakes på japanska filmer med hund(ar)… Richard Gere & Co. gör vad de ska och gör det bra och om man lyckas gå in i Spielberg-läge blir man möjligtvis en smula berörd av den dumtrogna vovven, men förmodligen mest sugen på att se originalet.

Betyg: 3

Galleri (2 bilder)

Woody Allen är tillbaka med sin senaste film, You Will Meet a Tall Dark Stranger, som jag bevistade förhandsvisningen av på Cinemateket i kväll. Inget är nytt under solen, vilket kan kännas antingen betryggande eller frustrerande beroende på hur man känner för dagen. Det är samma slags relationsdrama som vi sett tidigare, med en släng av av Anthony Hopkins välgestaltad gubbsjuka och en släng spiritualism. Redan vid förtexterna, som haft samma utseende i över tjugo år, känns det som att man vet vad man får och det är en ganska skön känsla även om jag hoppas att Allen vågar prova på något nytt nästa gång som inte utspelar sig i, och ser ut som, turistreklam för Barcelona eller London.

Betyg: 3+

Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).

Betyg: 3

Almodóvars 16 mm-debutfilm (efter en obskyr 8 mm-långfilm och ett antal kortfilmer) var Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón eller Pepi, Luci, Bom and Other Girls Like Mom (man undrar onekligen hur hans mamma var!) från 1980. Den baserades på en fotonovell han tidigare publicerats och filmades under helger med frivilliga skådespelare och är i många avseenden mer som en samling sketcher än en klassisk långfilm i tre akter.

Almodóvarkännetecknen finns här i en av hans råare och perversare (i ett ofta roligt avseende) filmer och hemkommen från en Spanienresa blir det extra roligt att se Pepi då många av de dråpliga situationerna faktiskt inte känns så avlägsna eller konstiga - det skulle faktiskt kunna ha hänt på riktigt! Samtidigt är det en amatörfilm och som sådan kan inte betyget bli mer än en trea för underhållningen och det historiska värdet.

I Los abrazos rotos går Almodóvar mest på en lite självgod tomgång, jag gillar nog hans smak bättre än hans filmer. (Rubén Ochandianos Ray X påminner förresten otroligt mycket om Andy från "Little Britain".)

Betyg: 3

Mer auteur-Eastwood, och förmodligen Angelina Jolies bästa roll hittills, trots plutmunnen och den oroande undervikten. Engagerande och välgjort, men nästan lite rutinmässigt och med något överarbetat (CGI)-foto av bitvis bra återskapade tidsmiljöer.

Betyg: 4-

Lust och fägring stor blev den egensinnige Bo Widerbergs sista film, två år senare dog han av magcancer (han ser märkbart plågad ut i intervjun från dansk teve på DVD:n). Ämnet, kärlek mellan elev och lärare, har avhandlats många gånger förut men Widerberg sätter sin personliga prägel på det med härliga fyrtiotalsmiljöer från Malmö som bonus. Några scener känns överflödiga och filmen skulle mått bra av lite vassare klippsax men helheten får en fyra, helt klart 1995 års bästa svenska film och ett värdigt avslut på karriären.

Nu har jag äntligen kommit på plats i min nya lägenhet och det är hög tid att råda bot på min film- och Internetabstinens.

Det förstnämnda gjorde jag i natt med tretimmarsrullen 37°2 le matin, som jag fick nys om i boken Cult Movies in Sixty Seconds. Handlingen kretsar kring Betty (Béatrice Dalle i en lysande debut), en ung, frisläppt kvinna med stora humörsvängningar, som en dag träffar hantverkaren Zorg. Tillsammans inleder de ett berg- och dalbaneförhållande, där Betty långsamt blir sämre och Zorg gör allt mer för att försöka hjälpa henne.

37°2 le matin är en passionerad och tragisk bit ur två människors liv, med en nästan alltid närvarande dos humor i bakgrunden och ett måleriskt, soldränkt foto. Den generösa nakenheten känns för det mesta naturlig, även om den ibland blir lite tröttsam, och de tre timmarna är välanvända; en blåbrädad fyra.

Galleri (3 bilder)

On a Clear Day You Can See Forever blev musikalexperten Vincente Minnellis sista musikal och näst sista film. Barbra Streisand innehar med tjock jiddischaccént huvudrollen som den aningen bortkollrade Daisy Gamble och en charmig Yves Montand spelar med frengelska doktorn som av misstag hypnotiserar henne och upptäcker att hon har levt ett tidigare liv.

Det är en väldigt tidsbunden film på gott och ont - det märks att Minnelli trivs och gör bäst ifrån sig i scenerna som utspelar sig under 1800-talet - även om till exempel Jack Nicholsons sökare Tad Pringle är ett uppfriskande inslag. Från början var en tretimmarsversion planerad och det är nog trots allt ganska bra att den inte blev av, för även om On a Clear Day har sin charm är man ganska mätt på Streisand & Co. efter två timmar.

Betyg: 3