Don't Look Now är ett mästerverk i klippning och en av de bästa psykologiska thrillerfilmerna genom tiderna från mästaren Nicolas Roegs bästa period. En film som tål att ses om många gånger.
Betyg: 4+
Whispers är (tyvärr) ännu en bortschabblad Dean R. Koontz-adaption som jag inte orkar lägga ned någon längre tid på att rekommendera eller skriva om.
Michele Soavis ganska obskyra La setta (med manus av bland andra Dario Argento) är en riktig mindfucker som beskrivits som Rosemary's Baby på LSD. Med magnifikt foto och scenografi, stabila skådespelarinsatser (Kelly Curtis är sin lillasyster Jamie Lee upp i dagen) och läskig stämning är fyran nära, men den försvinner bland en löjlig och anakronistisk inledning, ett motorcykelgängssidospår och en viss övertid. Och även om många trådar knyts ihop i slutändan lämnas lika många lösa, vilket visserligen är en del i ett mysterium, men inte i en renodlad skräckfilm.
Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).
Betyg: 3
Cronos är en tidig film från Guillermo del Toro, om en man som upptäcker en märklig guldskarabé som gör honom en smula blodtörstig. En skräckkomedi som det är lite svårt att få grepp om, med sin blandning av Werthers Original-reklamfilm och mexikansk Draculamyt - det blir varken himmel eller pannkaka av det hela och kan egentligen mest rekommenderas till del Toro-komplettisten.
Betyg: 3
Så här nästan tre år senare har jag sett filmen jag spoilade i ett gammalt inlägg. Possession är en märklig och ologisk berättelse som är svår att både analysera, recensera och se. Blandningen av Västberlingskt äktenskaps(melo)drama mellan Isabelle Adjani och (Sam Neill) och märkliga åttiotalsaction- och skräckelement har sina stunder, men Possession skulle inte ha mått dåligt av att klippas ned något (kanske inte lika mycket som den amerikanska versionen dock).
Betyg: 3+
They Live från slutet av åttiotalet är en ovanligt smart B-film från just B-filmsälskaren (The Monolith Monsters skymtar förbi på en teve) och auteuren John Carpenter, där före detta wrestlaren Roddy Piper spelar en man på drift som kommer en konspiration på spåren. En hälsosam dos humor och samhällskritik i lagom långa (förutom en ostig slagsmålsscen som aldrig tar slut) nittiotre minuter räcker till en svag fyra.
Eftermiddagen tillbringades på Audiovisuella Medier med en udda TV-film av Richard Hobert: Sommarens tolv månader från 1988. Handlingen, som snuddar vid science fiction, kretsar kring sju byggnadsarbetare som rekryteras till ett mystiskt ettårsprojekt för en långt högre lön än de är vana vid (Hans "ICA-Stig" Mosesson är en av dem!). När de åker är det vinter, men när de med ögonen förbundna anländer till sin destination är det högsommar, som dessutom aldrig verkar ta slut.
En sevärd men ganske något lång film med en krypande, obehaglig känsla rakt igenom. Helheten känns ovanligt välproducerad för att vara gjord för TV, och den sparsamma musiken av Åke Parmerud är riktigt bra. Av någon anledning har den aldrig visats igen sedan 80-talet, vilket är lite synd då det finns betydligt sämre svenska (TV)-filmer utgivna på både VHS och DVD. Don't fuck with the climate.
Betyg: 3+
Välkommen till Filmbilder, min filmdagbok med kommentarer, recensioner och klassiska filmposters, lobbykort, foton och klipp.
Om du ser en handpekare ovanför en bild kan du klicka på den för att se den i större format.
Om ett inlägg har etiketten DVD finns filmen utgiven på DVD som kan köpas till exempel på axelmusic.com, discshop.se eller play.com (jag rekommenderar alla tre).
