Filmbilder

En av de bästa Sci-Fi/Star Trek-parodierna där ute. Sigourney Weaver och Alan Rickman står ut bland flera minnesvärda roller - jag applåderar på bästa Thermianvis!

Betyg: 4

Eftermiddagen tillbringades på Audiovisuella Medier med en udda TV-film av Richard Hobert: Sommarens tolv månader från 1988. Handlingen, som snuddar vid science fiction, kretsar kring sju byggnadsarbetare som rekryteras till ett mystiskt ettårsprojekt för en långt högre lön än de är vana vid (Hans "ICA-Stig" Mosesson är en av dem!). När de åker är det vinter, men när de med ögonen förbundna anländer till sin destination är det högsommar, som dessutom aldrig verkar ta slut.

En sevärd men ganske något lång film med en krypande, obehaglig känsla rakt igenom. Helheten känns ovanligt välproducerad för att vara gjord för TV, och den sparsamma musiken av Åke Parmerud är riktigt bra. Av någon anledning har den aldrig visats igen sedan 80-talet, vilket är lite synd då det finns betydligt sämre svenska (TV)-filmer utgivna på både VHS och DVD. Don't fuck with the climate.

Betyg: 3+

För ovanlighetens skull en kultfilm som förmodligen uppskattas mer av de som växte upp när den gjordes än av mig. Jack Hills (ännu en Corman-protegé) debutfilm Spider Baby gjorde mig mest sömnig - även om det finns en del minnesvärda scener räcker de knappast till en hel långfilm.

Betyg: 2

Jag gillade den kanadensiska regissören Robert LePages fantasifulla bagatell La face cachée de la lune när den kom 2003, men har skjutit på i snart två år att se den mer allvarsamme Possible Worlds. I natt såg jag så äntligen denna filosofiska och lågmälda berättelse, där Tilda Swinton gör en av sina bästa roller sen Orlando. En av de bästa science fiction-filmerna från 00-talet med vackert foto i grunt skärpedjup och stilig klippning. Tänkvärd och rekommenderad.

Betyg: 4

Jag blev inte särskilt förtjust i Primer när den kom, en film som liknar Los cronocrímenes på många sätt. De halvdana skådespelarna, deras rollers fåraktighet och den trista tidsenliga färgkorrigeringen irriterar och tråkar mest ut mig - då föredrar jag inom hjärnvridarsegmentet Memento, eller en charmigare tidsresefilm som Time After Time.

Betyg: 3-

David Bowies son Duncan Jones har till Moon friskt hämtat inspiration från en hel rad mer eller mindre klassiska science fiction-rullar som bland annat 2001, Silent Running och Solyaris. Trots det känns slutresultatet inte som ett dåligt hopkok á la Tarantino utan som en tänkvärd film på egna ben - även om den kanske passat bättre som ett Twilight Zone-avsnitt på en timme och även om den låga budgeten ibland märks lite väl påfallande. Men ett uppfriskande avbrott i den vanligen så slentrianmässiga sci-fi-genren är Moon onekligen.

Betyg: 3+

Kärnfamiljen är räddad, hallelujah! Biotitten och sällskapet är det enda som räddar den apokalyptiskt svaga tvåan.

Betyg: 2-

Jonathan Pryce gör en magnifik insats i Terry Gilliams visuellt storartade byråkrati-sci-fi Brazil (med arbetstiteln 1984½), som både bör och tål att ses om ett flertal gånger för att inte missa alla detaljer. En i grunden ganska simpel historia och lite överlängd är det enda som drar ner betyget från en femma till en mycket, mycket stark fyra.

Jag sitter inte helt ovilligt fast i B-filmsträsket ett tag till, i natt med Prey, en udda liten brittisk sci-fi som filmades på tio dagar med en budget av 50 000 pund. För den oinsatte räcker det till en lågmäld handling om ett aningen dysfunktionellt lesbiskt par vars tillvaro olämpligt störs av en köttätande utomjording. Bra är det inte, men sevärt och speciellt, med improviserat manus och en blandning av elektronisk och klassisk pianomusik som bakgrund.

Betyg: 2+

Sein Name: The Destructor!

Nyligen frånfallne tonårsfilmskungen John Hughes Weird Science brukar inte ses som en av hans bättre prestationer, och visst har den sina brister även för de som älskar åttiotalet (som jag). Men, i sina bästa stunder är det en fantastiskt urflippad tidskapsel med essensen av decenniet: drömmen om den perfekta tjejen, frånvarande materialistiska föräldrar, gallerior, hemdatorer, kärnvapenrädsla, nördar…

De två huvudrollsinnehavarna är ganska tama och det är istället birollerna jag minns, i form av den svenska titelns drömtjej (Kelly LeBrock, döpt till Lisa efter Apples dator med samma namn), den vidriga brorsan Chet (Bill Paxton) och en ung Robert Downey Jr.

I bakgrunden mals på bästa Hughesvis dåtidens hits konstant, ofta som ren bakgrundsmusik på låg volym - New Wave-bandet Oingo Boingos titellåt fastnar lätt på hjärnan. En smärre kultklassiker och som en vän sa en slags "Mary Poppins twentyone years later".

Betyg: 3

Jag lyckades märkligt nog inte hitta någon poster som inte var sned eller urvattnad, så denna får duga tills vidare.