Filmbilder

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Jag blev positivt överraskad av I Love You, Man om Peter Klaven som ska gifta sig och försöker skaffa sig lite manlig vänskap, lättare sagt än gjort (jag har liknande erfarenheter!). Samspelet mellan Paul Rudd och Jason Segel är briljant, de övriga skådisarna gör ett bra jobb och en dos Rush gör sitt till för en feelgoodupplevelse som inte känns drypande eller sockrig. Sådana filmer växer inte på träd.

Betyg: 4-

Bröderna Herngrens självrannsakande Varannan vecka är möjligtvis intressant som historiskt dokument över yngre medelålderskrisande medie-Stockholmare i skilsmässa, för i övrigt är det en sorglig soppa av tevefilmsestetik, TV4-anpassad klippning och smygreklam. Ett pytteplus för Cecilia Frode.

Betyg: 1+

Den tjeckiske animatören Karel Zemans mörka animerade saga Carodejuv ucen passade utmärkt så här i allhelgonatider: lite mer än en timmes intressant cut-out-animation med inblandning av live action som tål att ses av både barn och vuxna även om den svenska dubbningen redan började kännas lite arkaisk.

Betyg: 3+

Betyg: 3+

Steamboat Bill, Jr. brukar, tillsammans med The General som jag såg i början av september, anses vara en av de bästa långfilmerna ur Buster Keatons senare period; innan han gick över till MGM (där The Cameraman som släpptes samma år redan bar spår av den nedgång som skulle följa med bland annat alkoholism som följd).

Här återfinns flera klassiska Keatonscener, framförallt den välkända orkanscenen förstås, där Keaton var nära att sätta livet till när en riktig husvägg föll över honom med sin fulla tyngd, förutom den lilla dörröppningen då. Även om inledningen kanske är lite långsam finns det minnesvärda ögonblick även där (hattscenen!) och gott om slapstick som gör att 71 minuter formligen blåser förbi.

Betyg: 4

Galleri (2 bilder)

Woody Allen är tillbaka med sin senaste film, You Will Meet a Tall Dark Stranger, som jag bevistade förhandsvisningen av på Cinemateket i kväll. Inget är nytt under solen, vilket kan kännas antingen betryggande eller frustrerande beroende på hur man känner för dagen. Det är samma slags relationsdrama som vi sett tidigare, med en släng av av Anthony Hopkins välgestaltad gubbsjuka och en släng spiritualism. Redan vid förtexterna, som haft samma utseende i över tjugo år, känns det som att man vet vad man får och det är en ganska skön känsla även om jag hoppas att Allen vågar prova på något nytt nästa gång som inte utspelar sig i, och ser ut som, turistreklam för Barcelona eller London.

Betyg: 3+

El secreto de sus ojos vann en Oscar för bästa utländska film i år, den andra efter La historia oficial från 1985. Här finns de typiska Oscaringredienserna: ett lättsmält drama med inslag av mysterium och romantik med en twist och lite klassisk musik på det. I övrigt ett ganska oinspirerande och trist foto och endimensionella roller, men klart sevärt en regnig höstkväll.

Betyg: 3

Att jag inte riktigt kommer ihåg vad en film handlade om eller vad jag tyckte om den dagen efter är oftast inget bra tecken, men i det här fallet beror det nog mer på att HHH:s Lian lian feng chen är en vardaglig bagatell än på att den skulle vara dålig på något sätt.

Betyg: 3

Bitvis fånigt, bitvis fantastiskt (särskilt en spa-scen och slutet) löst Tjechovbaserat introspektiv med Marcello Mastroianni.

Betyg: 3