Filmbilder

Många har nog sett kortfilmen The Wave på VHS i skolan eller på Internet. Den baserar sig på ett relativt odokumenterat experiment som utfördes i en amerikansk skola 1967 och Die Welle baseras i sin tur på novelladaptionen av manuset. Här har historien om gymnasieläraren som utför ett veckolångt experiment förflyttats till nutidens Tyskland, vilket känns ganska naturligt.

Rainer Wenger, som läraren heter i den här adaptionen, är en lätt anarkistisk lärare som bor på en husbåt tillsammans med sin partner (som också är lärare). Vid det lokala gymnasiet har det blivit dags för projektvecka, där temat är demokrati och eleverna kan välja mellan att lära sig mer om anarkism eller autokrati. Rainer vill självklart undervisa i anarkism, men blir tilldelad autokrati. För att lära sina elever vad det innebär inspirerar han dem att starta en lokal rörelse, "Die Welle" eller "Vågen". Alla bär likadana kläder och följer blint sin nya ledare. Det dröjer inte länge innan allt börjar spåra ut med katastrofala följder.

De flesta har väl frågat sig någon gång hur diktaturer och fascismstater har kunnat uppstå och uppehållas och Die Welle ger ett slags svar på det. Genom att likforma en grupp människor, få dem att känna gemenskap och blint lyda en ledare är inte steget långt till en slags autokrati. Den lilla klassen, som snabbt växer, utesluter alla som vägrar följa reglerna vilket (kanske lite väl) hastigt leder till allt farligare och större konflikter.

Skådespelarna gör bra insatser, även om en del porträtt känns ganska grovhuggna och överdrivna. Dessutom har man inte helt lyckats med gymnasiemiljön - den känns stiliserad och inte helt autentisk. Detsamma gäller fotot, som är trendigt men något tröttsamt urblekt med varierande steadicam- och handkameraarbete. Slutet är i min mening onödigt påklistrat och utdraget, även om det säkert säljer.

Die Welle är i slutändan en helt okej film, men inte någon jag känner för att se mer än en gång. Kanske är jag fel målgrupp - men jag tror inte heller att det är något som (tyska) gymnasieungdomar tycker bättre om. Det är lätt att säga att originalet är bäst, men personligen tycker jag att den här historien fungerar bättre på engelska i kortfilmsform. Jag ser hellre Lord of the Flies eller Das Experiment på samma tema, men betyget landar till slut på en godkänd trea.

I The Wrestler gör en sönderopererad Mickey Rourke sitt livs roll som den wrestlarföredettingen Randy 'The Ram' Robinson. Efter en storhetstid på åttiotalet är han nu gammal och grånande och bor i en trailerpark. Han försörjer sig som lagerarbetare på deltid och genom en udda match då och då. Under en sådan drabbas han av hjärtflimmer och måste genomgå en operation. Randys läkare säger att han måste sluta med wrestling, något som inte visar sig vara helt lätt för honom. Han skaffar sig ett arbete i en charkuteridisk där han både känner sig och är malplacerad.

På kvällarna frekventerar han en lokal strippbar, där en av stripporna, Cassidy (Marisa Tomei), är i en liknande situation som honom. Hon börjar också bli gammal och de unga kunderna kastar glåpord efter henne. Mellan dem växer sakta en vänskap fram. Samtidigt försöker Randy hitta sin dotter, som han inte haft kontakt med på flera år. Hon ger honom förståeligt nog inte något särskilt varmt mottagande, men de kommer också sakta närmare varandra.

När Randy till slut blir tillfrågad om att göra en återföreningsmatch med "The Ayatollah" som han mötte i ringen tjugo år tidigare, tackar han ja trots att han är väl medveten om riskerna…

The Wrestler kan mycket väl vara egensinniga Darren Aronofskys mest tillgängliga film. Fotot är kornigt i handkamerastil, något som visserligen ger en dokumentär känsla, men som jag ändå ställer mig kluven till. Musiken är välvald och består mest av passande hårdrockshits från åttiotalet. I början funderade jag på vad jag skulle tycka om filmen då jag inte är det minsta intresserad av wrestling, men jag tror att man kan uppskatta den lika mycket ändå och wrestlingscenerna är faktiskt medryckande.

Sidohistorierna med dottern och strippan är välgenomförda och berör lika mycket som den fallne Randy (det är lätt att dra vissa paralleller med Rourkes egna liv). Samtidigt är detta en ganska förutsägbar och bitvis klichéartad historia. Det tar inte särskilt lång tid att räkna ut hur det ska gå för de inblandade, men det är inte bara negativt. Ibland är det skönt med en film som följer en klassisk dramaturgisk mall - om den gör det väl. Det gör The Wrestler, och även om den knappast hör hemma bland de bästa filmerna som någonsin gjorts är det en sevärd film och precis som Gran Torino en av de bästa från förra året.

Betyg: 4

Clintan intar återigen rollen som regissör och huvudrollsinnehavare i Gran Torino, där han spelar den pensionerade före detta Fordarbetaren Walt Kowalski, vars fru just har avlidit. Hans barn som han haft ett något avlägset förhållande till föreslår en flytt till ett lyxigt äldreboende, men Walt vägrar. Han bor kvar i sitt vitmålade och välskötta hus med amerikansk flagga, där han sitter på verandan och dricker Pabst Blue Ribbon (som Dennis Hoppers karaktär i Blue Velvet). Grannarna, som före detta Koreakrigssoldaten Walt inte är allt för förtjust i, är immigranter av kinesiskt Hmongursprung och Detroitgrannskapet har förfallit allt mer med åren. Närmast bor en större familj bestående bland annat av tonåringarna Sue och Thao.

Thao pressas av sin kusin att gå med i deras gäng, och som initiationsrit ska han stjäla Walts välskötta Gran Torino från 1972. Stölden misslyckas, men när gänget kommer tillbaka och försöker kidnappa Thao skjuter Walt skarpt. Han överöses av gåvor som tack och även om han i början kastar dem direkt i soptunnan mjuknar han så småningom upp. Thaos familj insisterar på att han ska arbeta för Walt i en vecka som straff för sin handling. Walt ger honom i uppdrag att renovera ett grannhus och ordnar så småningom ett arbete åt honom på en lokal byggfirma. Men Thaos kusiner vägrar att ge upp och snart dras alla parter in i en eskalerande våldsspiral.

Clint Eastwood har sagt att detta är hans sista film som regissör. Det har vi hört förut från andra, men om det nu är så är det ett värdigt avslut på en lång karriär. Walt Kowalski är i början en slags klichéartad men underhållande mall för griniga gubbar som hatar och morrar(!) mot allt och alla, till en protegé för den unga och vilsna Thao. Hans rasistiska åsikter försvinner aldrig riktigt, men han lär sig både ett och annat under sin oundvikliga resa mot slutet.

Gran Torino är inte utan brister. Hmongskådespelarna är till exempel ett problematiskt kapitel. De flesta roller spelas av amatörer, vilket ofta syns och distraherar, men samtidigt ger de ibland ett naturligt intryck. Kontrasten mellan dem och Clint märks, trots att han inte är någon fantastisk skådespelare själv och sjuttioåtta år gammal. Gran Torino är också en film som mot slutet ofta balanserar farligt nära melodrama, men alltid lyckas hålla sig på precis rätt sida. Men, detta är trots allt en av det något innehållsfattiga 2008 års bästa filmer och betyget blir en fyra med förbehåll.

Pineapple Express är en slags kompiskomedi, skriven av den småplufsiga och -skäggiga Seth Rogen, som har en rad amerikanska flamsfilmer som Superbad, The 40 Year-Old Virgin och Knocked Up bakom sig. Rogen spelar här den pårökta delgivningsmannen Dale Denton som ofta köper gräs av Saul Silver (schnygga James Franco som här har blivit helt nersunkad). Den senaste nyheten från storodlaren Ted (Gary Cole) är titelns "Pineapple Express", en riktigt stark blandning.

Dale köper ett storpack och ger sig ut i bilen för att röka på när han blir vittne till ett brutalt mord utfört av en kvinnlig polis och tidigare nämnda Ted. Han blir så förskräckt att han tappar sin spliff och ger sig av. Ted känner förstås till sin speciella blandning på doften och kommer fram till att han bara sålt den till Saul. Han skickar snabbt sina gorillor till hans lägenhet och nu inleds en rökmolnsfylld jakt på de båda haschtomtarna.

Pineapple Express har kallats en blandning av Cheech och Chong och Tarantino. De förstnämnda har gjort en helt okej sjuttiotalsrulle, mer om den senare, medan jag inte har mycket till övers för Tarantino över huvud taget. Efter en kvart med datoranimerad rök, prepubertala citat som "It's like… God's vagina!" och billiga bögskämt var jag beredd att stänga av, men filmen tar sig faktiskt en kort stund i mitten. Bland annat är en biljakt särskilt minnesvärd. Sedan verkar regissören få slut på knarkkomiska idéer och skruvar upp allt ett varv till hysteriska proportioner med billig action, explosioner och vapen och allt rinner mest ut i sanden.

Efter nästan två timmar är jag väldigt trött på de inte allt för begåvade karaktärerna och de allt mer desperata försöken till humor. Frågan är om detta är särskilt rolig ens under inflytande av titelsubstansen och betyget blir en tvivelaktig tvåa. Det finns betydligt bättre/ roligare filmer, både från regissören David Gordon Green och andra.

Se istället:

• Cheech och Chongs debutfilm Up in Smoke, om två smugglare i en bil av marijuana.
• George Washington, regissörens vackra barndomsskildring med en touch av Terrence Mallick.
• Withnail & I, en genomarbetad skildring av osannolik manlig vänskap.

John Grogans självbiografiska storsäljare Marley och jag kom ut 2005 och det var väl mer eller mindre självklart att en film skulle göras förr eller senare. Jag fick boken av samma vän som jag såg Mannen som älskade Yngve med i går och tyckte att den var charmig om än lite amerikanskt sliskig. I filmen spelar Owen Wilson och Jennifer Aniston journalistparet John och Jennifer som efter sitt bröllop flyttar till Florida.

För att sakta ner hennes biologiska klocka (är det här femtiotalet?) ger han henne en liten labradorvalp, som får heta Marley efter reggae-Bob. Även om Marley snabbt växer upp till en enorm femtiokiloshund är han fortfarande lika klumpig och vild. Hans outtömliga energiförråd och de fadäser det leder till inspirerar John till otaliga kolumner men prövar också bådas tålamod till gränsen. Samtidigt skaffar de till slut barn och vi får följa deras karriär och Marley ända till det bittra slutet.

Där boken var en relativt välskriven historia i dagboksform är filmen en ganska platt historia med grabbig framtoning och smaklösa skämt om bland annat juckande hundar, tomma hus och tomma livmödrar. Allt ser märkligt retuscherat ut i blekta, onaturliga färger och även om jag älskar hundar blir det mest påfrestande att se tjugotvå ganska själlösa labradorer vara hysteriska efter en halvtimme. Owen Wilson gör så gott han kan med manuset och det är roligt att se Alan Arkin som chefredaktör, medan Jennifer Wilson är lika hest pipig, trist och träig som vanligt.

Målgruppen för Marley och jag känns inte helt klar, barn är det ju inte då äktenskapsproblem och trauman avhandlas på löpande band med en starkt moralisk underton och jag är tveksam om några andra vuxna än hundmotsvarigheten till "The Crazy Cat Lady" i The Simpsons uppskattar det hela. Som om det inte vore nog tar filmen, i likhet med nästan lika oinspirerade Djävulen bär Prada från samma regissör, aldrig slut. När det efter nittio minuter fortfarande är trettio kvar bryr jag mig faktiskt inte ett dugg om hur det går för John och Jennifer (som avslutar sin mer framgångsrika karriär för att ta hand om barnen) eller den galna hunden.

Betyget kan inte bli något annat än en etta, för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. Läs boken eller se en Lassiefilm istället!

Stavanger 1989. Berlinmuren har just fallit. Det finns inget EU, inget Ryssland och inget krig mot terrorn. Ingen har iPod. Mobiler, Internet och allt det där är science fiction. Jarle går andra året på gymnasiet och har ett band tillsammans med sin tjej Katrine och kompis Helge. Allt verkar gå på räls, förutom en distanserad far, tills Yngve en dag börjar i klassen. Yngve spelar tennis, lyssnar på japansk synt-pop och pratar om hur man kan urskilja figurer i molnen på himlen. Jarle blir blixtförälskad. Men att ha en relation med en kille i åttiotalets Norge är varken lätt sagt eller gjort och Jarle fastnar snart i ett nät av undanflykter för att träffa Yngve. Hans vänner blir besvikna och i samma vända förlorar hans mor jobbet. Plötsligt känns allt inte lika självklart längre.

Mannen som älskade Yngve kom först ut som bok 2003, gick upp på bio förra året och finns på DVD sedan en tid tillbaka. Själv har jag inte läst boken, vilket känns ganska bra så här i efterhand eftersom det blir ofrånkomligt med jämförelser mellan bok och film. Det hade däremot min vän, som påpekade en del skillnader som inte var helt klara i filmen, men samtidigt är ju film ett eget medium.

Jag tycker att Stian Kristiansen i sin långfilmsdebut lyckats riktigt bra med att fånga en bit uppväxt i åttiotalets slut, med fin tidskänsla och ett fantastiskt soundtrack som nästan är en spegling av min åttiotalslista i iTunes. Jag gläds åt Jarles framgångar i början av filmen och hans kommunistiska, underfundiga vän och hjärtat smärtar när allt går åt en slags självförvållad skog som många säkert kan känna igen sig i. Och även om perspektivet på HBT och psykisk sjukdom är något nedtonat från boken (förmodligen för att nå en större publik) är detta en mycket sevärd ungdomsfilm för folk i alla åldrar. En stabil fyra.

Being There, eller Välkommen Mr Chance! som den fick heta på svenska, skulle komma att bli Peter Sellers svansång (sista film) och också en av hans mest finstämda och lågmälda. Här spelar han Chance (vi får aldrig veta hans riktiga efternamn), en efterbliven och vänlig medelålders man som arbetar som trädgårdsmästare och bor hos en äldre man. När han dör flyttar hembiträdet till ett ålderdomshem och strax kommer en advokat och säger att även Chance måste flytta. Problemet är bara att han aldrig varit utanför husets väggar så länge han kan minnas och inte har en aning om hur livet ser ut förutom det han sett på teven, som han alltid har påslagen och tittar på när han inte är i trädgården.

Han ger sig ut på Washingtons gator och stöter ganska snart på ett gäng som hotar honom - då försöker Chance helt enkelt stänga av dem med sin fjärrkontroll som han tagit med sig i fickan. Efter en lång promenad stannar han till slut upp vid ett skyltfönster med teveapparater där en av dem visar en livebild av honom från en videokamera, något han inte förstår. Han rör sig konfunderad bakåt och står till slut vid trottoarkanten, när en bil backar på honom och han fastnar med benet. I bilen sitter den rika industrimagnaten Rand (Melvyn Douglas, som vann en Oscar för bästa biroll) och hans yngre fru (Shirley MacLaine). För att undvika besvär och skadeståndskrav får han följa med dem hem till deras enorma herrgård, där Rand har ett privat litet minisjukhus, eftersom han lider av anemi.

Chance fundersamma och ordfattiga uttryckssätt, tillsammans med den lyxiga kostym han ärvt av den äldre mannen, gör att han uppfattas som lugn och fattad och Rand fattar snart tycke för honom. Hans privatläkare är misstänksam, men håller cyniskt minen då Rand säger att Chance gjort tanken på att snart dö lättare. Snart möter Rand presidenten (han visar sig vara en av hans viktigaste bundsförvanter). Chance (vars namn misstolkats som högklassiga "Chauncey Gardner") deltar också i mötet och han uppför sig välartat som han lärt sig från teve. När presidenten frågar om hans idéer och tankar om framtiden börjar han prata om det enda han egentligen vet, trädgårdsarbete; hur säsongerna skiftar, om vikten av att förstå att hösten måste få ta sin tid innan våren och om att sköta sin trädgård.

Presidenten tolkar förstås plattityderna på sitt eget sätt och citerar Chance med viss omskrivning vilket leder till att den sistnämnde strax blir uppringd av journalister, inbjuden till pratshower och hoppar in som ersättare vid en fest hos en sovjetisk ambassadör, där han gör succé. Jag ska inte avslöja allt för mycket, men kort sagt är den simpla Chance på god väg mot en raketartad politisk karriär i Washington.

Being There är en lysande sjuttiotalsfilm från Hal Ashby, som tidigare bland annat gjort Harold and Maude, och en av de vassaste filmsatirerna genom tiderna. Som tittare kan man själv välja vad man vill läsa in i den, är det en politisk satir eller en parodi över television eller bara en väldigt bra komedi? Att vem som helst skulle kunna klättra på den politiska stegen kanske ter sig otroligt i början, men inte så märkligt i slutet och särskilt inte i ljuset av senare tiders utveckling med mediernas snuttifiering och till exempel president Bush. Är inte en president som bara svarar "ja" och uttrycker sig kort och luddigt en perfekt marionett?

Även om Being There är tidsbunden till slutet av sjuttiotalet växer den på många sätt bara med åren. Sellers tolkar tyst och stilla Mr. Chance i en av sina bästa roller; även de andra skådespelarinsatserna är starka. Särskilt slutet tål att diskuteras länge, även om eftertexterna som Sellers emotsatte sig starkt tyvärr drar ner intrycket något.

Filmens tagline är "Life is a state of mind", eller "Livet är ett sinnestillstånd". Visst kan det vara så - och oavsett det sinnestillståndet kanske det ibland räcker att bara "vara där". En bitterljuv film som jag kan rekommendera starkt.

Betyg: 5

Den viktorianska The Innocents var en av de sista svart-vita skräckfilmerna från Storbritannien - innan Hammer Horror tog över - och vilken film sen! Jack Clayton, en inte särskilt produktiv regissör som slog igenom med diskbänksdramat Room at the Top, regisserade efter Henry James spöknovell The Turn of the Screw och bland andra Truman Capote bidrog till manuset.

Deborah Kerr gör sin kanske bästa roll (det tyckte hon i alla fall själv) som den oerfarna och unga guvernanten Miss Giddens. Hon får kring sekelskiftet uppdraget att ta hand om två märkliga barn, Flora och Miles, i ett slottsliknande gotiskt lantställe. Barnens farbror som har vårdnaden vill helst slippa dem och ger henne hela ansvaret. Det dröjer inte länge förrän Miles blir hemskickad från sin internatskola för dåligt uppförande och Miss Giddens börjar se märkliga syner.

Det visar sig att den förra guvernanten hade ett förhållande med en tjänare i huset, som utnyttjade och misshandlade henne tills hon tog livet av sig genom att dränka sig i den närbelägna sjön. Tjänaren, som blev en slags förebild för Miles, dog strax därpå, och det är deras spöken Giddens nu ser, eller tror sig se. Hon tar på sig uppdraget att rädda barnen, som hon är övertygad om är besatta av den förre guvernanten och tjänaren, samtidigt som hon sjunker djupare ner i förtvivlan och oförklarliga upplevelser.

The Innocents är en atmosfärisk och fantastiskt filmad och ljudsatt historia som till skillnad från många andra i sin genre lämnar mycket öppet för tolkning samt vågar ha ett slut som sticker ut. Clayton använder djupt fokus, vinjetterat svart-vitt foto och slow motion för att förmedla en spöklik känsla utan att det känns uträknat eller överdrivet. Kerr ger allt i sin roll som guvernanten som ser spöken (eller kanske har psykiska sådana, det vet varken hon eller vi) och som vill göra gott, "även om det skadar de hon hjälper" och barnskådespelarna är riktigt duktiga och läskiga.

En del inslag kan jag tänka mig är mer kontroversiella i dag än de var när de filmades, som två ganska vuxna kyssar mellan Kerr och Miles, som hon ju tror är besatt av en äldre man. På sin tid visste man inte riktigt hur filmen skulle marknadsföras, vilket kan ses på affischen ovan. De flesta skräckfilmer var ju faktiskt "mysrysare" som man skulle kunna fnissa och skratta till, medan The Innocents är en helt annan slags film. Den fick inte heller något särskilt mottagande när den kom, men har kommit igen på sistone och växt med åren, som så många andra filmer som var före sin tid. En stark fyra.

Anton Corbijn har länge fotograferat kända band som just Joy Division, Depeche Mode och U2 och även regisserat en del musikvideor. Control är hans första långfilm, och en stark prestation. Fotot är i kontrastrikt svart-vitt, precis som hans kända foton på bandet och dess sångare Ian Curtis.

Sam Riley gör även han en (enastående) långfilmsdebut och är ofta skrämmande lik den riktige Curtis. I filmen får vi följa honom och hans band under några få, intensiva år. Han gifter sig som 19-åring med Deborah Woodruff, vars bok Touching From a Distance manuset är baserat på, men tappar snart intresset. 22 år gammal blir han pappa och 23 år gammal tar han livet av sig.

Bandet Joy Division bildas som Warsaw efter att Curtis träffat några musiker på en Sex Pistols-konsert i Manchester. Snart byter de namn till Joy Division, som bordellerna de tyska soldaterna besökte under andra världskriget kallades, och spelar in en demo. Musikmogulen Tony Wilson ser ett av deras framträdande och erbjuder dem snart att framträda i hans teveprogram - och så småningom ett skivkontrakt för hans nystartade Factory Records.

Det dröjer inte länge innan de ger sig ut på en turné, där Curtis får ett av sina första epileptiska anfall. Läkarna vet inte hur de ska behandla honom utan skriver ut en medicincocktail med en lång lista biverkningar, och ordinerar mindre alkohol och mycket sömn. En dag kommer den belgiska ambassadarbeterskan Annik Honoré för att be om en intervju till ett fanzine och de två faller för varandra. Deborah blir alltmer övergiven samtidigt som Curtis blir sämre och får fler anfall, tills det bittra slutet (det sägs att han såg slutscenen av Werner Herzogs Stroszek innan han hängde sig själv).

Biografier är alltid en svår balansgång, eftersom de flesta tittarna dels antas ha ett intresse för den/de filmerna handlar om och dels förmodligen redan vet vad som kommer att hända från början till slut. Även om det förmodligen är en fördel om man är intresserad av Joy Division, tror jag faktiskt att även andra kan se Control och få ut något av det. Corbijn lyckas på många sätt destillera ner hela känslan av grått brittiskt sjuttiotal, postpunk-scenen kring Manchester, Curtis gradvisa försämring och känslan av förlorad kärlek till två timmar utan att man tittar på klockan en enda gång. Vi får en slags lektion i musikhistoria samtidigt som Control är ett mänskligt och tragiskt drama som har potential att beröra många.

Jag kan starkt rekommendera denna på sätt och vis poetiska biografi som varken glorifierar eller glamouriserar dem den handlar om, ett misstag som annars är vanligt. En stark fyra.

Se även:

• 24 Hour Party People, om Factory Records uppgång och fall.
• Joy Division från samma år, Grant Gees utmärkta om än något torra dokumentär.
• Last Days, Gus Van Sants intressanta och knepiga film om Kurt Cobain, en annan ung och plågad artists sista dagar.

Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.

Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty för hans mastodontverk Reds från 1981, står för manuset. Det baseras delvis på den östtyska Gerulf Pannachs livsöde och det är också han som innehar en dämpad men välspelad huvudroll som "Klaus", vilket förstås skänker en viss autenticitet. I både filmen och verkliga livet är/var han en protestvissångare, något som i första delen snart drar åt sig uppmärksamhet från de östtyska myndigheterna. Han och några andra han umgås med förhörs och trakasseras under flera månader innan han till slut tillåts resa ut ur landet. Kvar tvingas han lämna sin, visserligen emotionellt avlägsna, fru och deras lilla son.

Efter att ha lämnat den förtryckande och sönderfallande kommunismen i öst reser han strax till London i väst, där den andra delen tar vid. I stark kontrast till det land han lämnat blir han nu istället exploaterad av skivbolag som vill kapitalisera på hans "avhopp" och utnyttja honom för billiga politiska poänger. Det är han inte särskilt intresserad av, utan ger sig istället ut för att söka upp sin far. Fadern, en konsertpianist, lämnade också honom och Östtyskland för många år sedan och lever nu ett anonymt liv i Cambridge. För att hitta honom tar Klaus hjälp av en fransk-holländsk journalist - som också är på drift på sitt sätt.

Fatherland är politisk på samma sätt som alla Loach filmer (den amerikanska titeln Singing the Blues in Red är väl vald), men på ett ganska balanserat sätt. Kritiken mot politik och samhälle riktar sig mot både västs ofta hänsynslösa kapitalism och östs stela kommunism. Samtidigt är det en reflektion över brutna familjeband, återföreringar och hur människor, oavsett sina åsikter, kan bli en slags fångar i sitt eget land. Trots sina poänger känns filmen bitvis något uppbruten och åldrad vilket kanske är en av anledningarna till att den setts av så få. Jag kan ändå rekommendera den till de som är nyfikna på Loach och Tysklands delning, som ju faktiskt är en ganska stor del av vår nutidshistoria.

Betyg: 3+