Filmbilder

The Mission av Roland Joffé börjar storslaget med en jesuitpräst som symboliskt kastas nedför ett vattenfall av de sydamerikanska indianer han försökt övertyga om sin tro. Senare skall fader Gabriel (Jeremy Irons) lyckas bättre, i sällskap av bland andra Rodrigo Mendoza (Robert De Niro).

Efter en bra start saktar filmen ner tills den stora slutstriden som med några undantag inte känns helt övertygande genomförd. The Mission vann en välförtjänt Oscar för bästa foto och känns också som en typisk Oscarflört - med ett vackert soundtrack av Ennio Morricone. Som många andra i sin genré gör den sig kanske bäst på stor duk och inte på en liten teve, samt i det här fallet med lite mer spirituell känsla än jag lyckas uppbringa.

Betyg: 3+

Arne Mattssons färgsprakande Mannekäng i rött börjar bra men släpper på gasen ganska snart. De fantastiska färgerna, estetiken, fotot och Magos kläder räddar dock en svag fyra. En fräscht osvensk svensk deckare.

Betyg: 4-

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Jag blev positivt överraskad av I Love You, Man om Peter Klaven som ska gifta sig och försöker skaffa sig lite manlig vänskap, lättare sagt än gjort (jag har liknande erfarenheter!). Samspelet mellan Paul Rudd och Jason Segel är briljant, de övriga skådisarna gör ett bra jobb och en dos Rush gör sitt till för en feelgoodupplevelse som inte känns drypande eller sockrig. Sådana filmer växer inte på träd.

Betyg: 4-

I kväll var det äntligen tid att se Tim Robbins familjeprojekt Dead Man Walking från 1995. Den känns på något märkligt sätt som en typisk film från mitten av nittiotalet med sina varma färger och sin verklighetsbaserade samhällshistoria. Susan Sarandon och Sean Penn är lika bra som de brukar vara och den övriga ensemblen gör sin plikt. Nu påverkade inte Dead Man Walking min åsikt om dödsstraffet, men den är intressant i den meningen att jag tror den kan tilltala båda "läger". Sevärd.

Betyg: 4

Med Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 1 är David Yates och Harry Potter-serien tillbaka på banan - fartfyllt, spännande och med lagom mycket datoranimation. Ser fram emot den sista delen i sommar!

Betyg: 3+

Harry Potter and the Half-Blood Prince, den sjätte filmen i serien, känns som ett nödvändigt ont med visserligen stilfullt foto av Bruno Delbonell (Amélie m.fl.) som tyvärr dras ner i CGI-träsket. Den första tvåan i serien, gå förbi och direkt till sjuan…

Betyg: 2

Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag såg Toy Story på min lillebrors VHS-kassett men redan då kändes den som något annorlunda och framtidssiande. Tvåan var rolig men inte så mycket mer än så. Med Toy Story 3 avslutar Pixar serien på topp och det är intressant att se hur utvecklingen gått framåt på femton år, både i handling och teknik.

Betyg: 4+

Bröderna Herngrens självrannsakande Varannan vecka är möjligtvis intressant som historiskt dokument över yngre medelålderskrisande medie-Stockholmare i skilsmässa, för i övrigt är det en sorglig soppa av tevefilmsestetik, TV4-anpassad klippning och smygreklam. Ett pytteplus för Cecilia Frode.

Betyg: 1+

Antonia Birds sällsamma blandning av kannibalism, inbördeskrig, komedi och skräckthriller Ravenous drunknade tyvärr lite i spåren av dålig marknadsföring och The Blair Witch Project men är en sevärd och udda utflykt med vegetarianen(!) Guy Pearce i ett vintrigt skogslandskap till tonerna av Michael Nyman.

Betyg: 3+