Filmbilder

Precious är ett starkt men överhajpat Hollywoodindiemelodrama som går från feelbad till feelgood utan några större överraskningar.

Betyg: 3

District 9 är en blatant och påfrestande allegori som jag inte orkar skriva mer än den här meningen om, det klart sämsta jag sett hittills i år.

Betyg: 1

Hitchcock vågade sig egentligen bara på komedigenren tre gånger trots humorn i hans andra filmer: med The Lady Vanishes, den udda Mr. & Mrs. Smith och The Trouble with Harry. Denna är med sin torra trettiotalshumor och vågade scener Hitch bästa talfilm från den brittiska perioden.

Betyg: 4

Western tillhör inte mina favoritgenrer, kanske för att den är så begränsad i sig.

Men i den barocka, freudianska westernoperan Johnny Guitar vänder en av mina favoritregissörer Nicholas Ray upp och ner på alla begrepp och konventioner och placerar dessutom underbara Joan Crawford i huvudrollen som Vienna, en saloonägarinna som kämpar mot lokalinvånarna som leds av bitchiga och lika butchlesbiska Emma (en slags allegorisk Joseph McCarthy spelad av Mercedes McCambridge).

Allt utspelar sig bland expressionistiska kulisser i nästan surrealistisk, självlysande Trucolor och jag är alldeles lyrisk. "I intend to be buried here - in the 20th century!"

Betyg: 4

I Los abrazos rotos går Almodóvar mest på en lite självgod tomgång, jag gillar nog hans smak bättre än hans filmer. (Rubén Ochandianos Ray X påminner förresten otroligt mycket om Andy från "Little Britain".)

Betyg: 3

Marilyn Monroe gör en av sina bättre insatser, bitvis nästan självbiografiskt, i den korta men hårdkokta dramathrillern Don't Bother to Knock, kryddad med ett ansjovisburkstätt manus och en knivsudd noir.

Betyg: 3+

Jag är otroligt svag för dysfunktionella familjer och personer på film och i den ofta felmarknadsförda Muriel's Wedding (en one-hit wonder för P.J. Hogan som sedermera sålde sig till Hollywood) faller alla bitar perfekt på plats.

Betyg: 4-

När jag ser min första långfilm från Todd Solonz, Storytelling, slår det mig i första hand hur avlägset 2001 känns. Själva filmen, eller filmerna, berör mig inte så mycket och jag är inte säker på att det som Solonz försöker föra fram riktigt når mig, vilket för all del inte betyder att det är ointressant eller osevärt. En ljummen trea.

Galleri (2 bilder)

Bette Davis fullkomligt tuggar i sig varje scen i den här underbara kolsvarta komedin från Hammer om hennes enögda rolls årliga årsdag till minnet av makens död. Knappast ett mästerverk (teaterbakgrunden syns), men en mycket njutbar historia om en mamma och hennes klor!

Betyg: 4-

I taket lyser stjärnorna gjorde mig glatt överraskad: även om den knappast är något svenskt (ungdoms)filmmirakel dristar jag mig till att säga att det är en av de bättre och varmare ungdomsfilmerna sen Fucking Åmål, vilket inte är så tokigt. Det enda som egentligen drar ner helhetsintrycket för mig är det skakiga handkamerafotot som känns ganska sökt. Plus för låtsastevekockarna á la Om jag vänder mig om.

Betyg: 3+