Filmbilder

Jag ska erkänna att jag inte minns mycket av Joel Schumachers Cousins vilket kan bero på att jag skriver detta nästan två månader efter och/eller att jag var otroligt trött när jag såg den, men Isabella Rossellini och Sean Young är alltid ett plus och det är en uthärdlig romantisk komedi med lite udd så betyget blir en svag trea.

Lättsamt, satiriskt, stilsäkert och träffande är ord man kan beskriva Jason Reitmans filmer med, så även Up in the Air. Clooney och Farmiga gör båda stabila och vana insatser, likaså en något gnällröstad Anna Kendrick, men det bestående intrycket är lika falskt och luftigt som filmens alla hotell och flygbilder.

Betyg: 3

Den blåsiga och regniga kvällen tillbringades passande nog på bio för första gången sedan A Single Man, med Scorceses Shutter Island, hans första långfilm sedan The Departed, vilken var något av en besvikelse för mig. Leonardo DiCaprio, som inte är en av mina skådisfavoriter, gör här en habil insats även om jag tycker mer om Mark Ruffalo (jag är glad att hans roll inte gick till Robert Downey Jr.!), en grånad Max von Sydow i ett trevligt inhopp och Patricia Clarkson.

Storyn, baserad på Dennis Lehanes bästsäljare med samma titel, är som upplagd för ett klassiskt mysterium och det är också vad som levereras i ett hommage till femtiotalet med bakprojektioner och cirklande kameror á la Hitchcock. Även det stämningsfulla soundtracket, utvalt av Robbie Robertson, för tankarna till filmarvet (György Ligeti och Krzysztof Penderecki har bland annat använts flitigt av Stanley Kubrick)

Trots alla referenser står Shutter Island ganska stadigt på egna fötter med undantag av en del överprocessade/exploaterade scener och en liten överlängd och Scorcese bevisar sin plats bland mästarna. Ändå är det inte direkt någon film jag lägger på minnet och känner för att se igen, vilket påverkar betyget.

Betyg: 4-

Läs gärna Stig Björkmans intressanta intervju med Scorcese i DN, som dock inte berör just Shutter Island.

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket till allt som sagts och skrivits om en av de bästa film noir-filmerna genom tiderna, Double Indemnity. En solklar femma!

Betyg: 5

Det är inte alla regissörer som lyckas påverka både en generations beteende och språk med sina filmer. Stanley Kubrick är en, Amy Heckerling en annan med sin lysande och underskattade Clueless från 1995, en slags blandning av Jane Austens Emma och Beverly Hills, 90210. Like, whatever!

Betyg: 4

Funeral in Berlin av Bondregissören Guy Hamilton kom samtidigt som en strid ström av spionfilmer emellan The Ipcress File (1965) och Billion Dollar Brain (1967). Här åker Michael Caines Harry Palmer till Berlin och blir inblandad i en kalla kriget-härva bland trevliga 60-talsmiljöer och mystiska kvinnor och män. En habil historia med fint kameraarbete av Otto Heller, men som inte direkt står ut ur mängden av liknande filmer från tiden.

Betyg: 3+

American Beauty går 50-tal, på ett bra sätt.

Betyg: 4

Det har gjorts en hel del filmer om att förlora oskulden genom åren. Little Darlings är ett exempel, med Tatum O'Neal (16) och Kristy McNichol (17) i huvudrollerna som två femtonåringar på sommarläger som båda slår vad om att ha sex innan sommaren är slut. Matt Dillon skymtar förbi i sin andra filmroll.

Det är en ganska smakfull men bitvis tafatt historia med trevlig tidig åttiotalsstämning och musik, där främst O'Neal mest verkar gå på tomgång. De fina scenerna dras tyvärr ner av taffliga försök till komedi á la Meatballs, men betyget blir ändå en svag trea i slutändan. Inte helt oväntat är en remake på gång, säkerligen tämligen tom med twentysomethings i rollerna.

I början av sin karriär regisserade Jonathan Demme några B-filmer för Roger Cormans New World Pictures och så den här ensemblefilmen i bästa Altmanstil om några småstadsmänniskor som förenas av sitt användande av CB-radio (något en hel subgenre filmer kretsade kring under sjuttiotalet). En charmig liten rulle med en fin titelsekvens och musik av Bill Conti som tyvärr drunknade bland 1977 års större filmsläpp.

Betyg: 3

Robin Williams gjorde sin filmdebut i Popeye, Robert Altmans intressanta adaption av den klassiska serien. Här finns de vanliga Altmankännetecknen såsom överfyllda scener och överlappande dialog.

Williams gör en bra insats, Shelley Duvall är som född för att spela den påfrestande Olive Oyl och musiken av Harry Nilsson har sina stunder. Trots att alla gör så gott de kan passar nog serier bäst som just serier och inte som långfilm - det blir påfallande oroligt och ibland nästan pinsamt.

Betyg: 2+