Fanny och Alexander (1982)

söndag 19 december, 2010 kl. 22:30

Favorit i repris: i år såg jag i enlighet med min jultradition om Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke) på stor duk i samband med Cinematekets säsongsavslutning i Filmhuset med årets godaste julfika. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville. En riktig upplevelse - som till min och många andras lycka verkar återkomma nästa år!

Betyg: 5+

The Mission (1986)

onsdag 8 december, 2010 kl. 23:50

The Mission av Roland Joffé börjar storslaget med en jesuitpräst som symboliskt kastas nedför ett vattenfall av de sydamerikanska indianer han försökt övertyga om sin tro. Senare skall fader Gabriel (Jeremy Irons) lyckas bättre, i sällskap av bland andra Rodrigo Mendoza (Robert De Niro).

Efter en bra start saktar filmen ner tills den stora slutstriden som med några undantag inte känns helt övertygande genomförd. The Mission vann en välförtjänt Oscar för bästa foto och känns också som en typisk Oscarflört - med ett vackert soundtrack av Ennio Morricone. Som många andra i sin genré gör den sig kanske bäst på stor duk och inte på en liten teve, samt i det här fallet med lite mer spirituell känsla än jag lyckas uppbringa.

Betyg: 3+

Rashômon (1950)

måndag 25 oktober, 2010 kl. 21:00

Akira Kurosawas Rashômon fick flera priser när den kom och kändes säkert fräsch då med sin historia (eller avsaknad av densamme) om hur ett överfall i en skogsdunge gick till. I dag sitter jag mest och irritar mig på överspelet, Toshirô Mifunes rollfigur som återigen verkar ha någon slags högfungerande autism (han nämner att han en gång utdelade exakt tjugofyra svärdslag i en strid), Kurosawas unkna kvinnosyn men även den hysteriska japanska Joan Crawford-kopian i filmen. I en scen yttrar hon att "I'm already tired of this melodrama" och jag kan bara hålla med. Även om den amerikanska remaken The Outrage, med Paul Newman som mexikansk skurk, också har sina brister gav den mig mer.

Betyg: 3-

El secreto de sus ojos AKA The Secret in Their Eyes (2009)

lördag 23 oktober, 2010 kl. 23:17

El secreto de sus ojos vann en Oscar för bästa utländska film i år, den andra efter La historia oficial från 1985. Här finns de typiska Oscaringredienserna: ett lättsmält drama med inslag av mysterium och romantik med en twist och lite klassisk musik på det. I övrigt ett ganska oinspirerande och trist foto och endimensionella roller, men klart sevärt en regnig höstkväll.

Betyg: 3

Being There (1979)

torsdag 26 mars, 2009 kl. 23:56

Being There, eller Välkommen Mr Chance! som den fick heta på svenska, skulle komma att bli Peter Sellers svansång (sista film) och också en av hans mest finstämda och lågmälda. Här spelar han Chance (vi får aldrig veta hans riktiga efternamn), en efterbliven och vänlig medelålders man som arbetar som trädgårdsmästare och bor hos en äldre man. När han dör flyttar hembiträdet till ett ålderdomshem och strax kommer en advokat och säger att även Chance måste flytta. Problemet är bara att han aldrig varit utanför husets väggar så länge han kan minnas och inte har en aning om hur livet ser ut förutom det han sett på teven, som han alltid har påslagen och tittar på när han inte är i trädgården.

Han ger sig ut på Washingtons gator och stöter ganska snart på ett gäng som hotar honom - då försöker Chance helt enkelt stänga av dem med sin fjärrkontroll som han tagit med sig i fickan. Efter en lång promenad stannar han till slut upp vid ett skyltfönster med teveapparater där en av dem visar en livebild av honom från en videokamera, något han inte förstår. Han rör sig konfunderad bakåt och står till slut vid trottoarkanten, när en bil backar på honom och han fastnar med benet. I bilen sitter den rika industrimagnaten Rand (Melvyn Douglas, som vann en Oscar för bästa biroll) och hans yngre fru (Shirley MacLaine). För att undvika besvär och skadeståndskrav får han följa med dem hem till deras enorma herrgård, där Rand har ett privat litet minisjukhus, eftersom han lider av anemi.

Chance fundersamma och ordfattiga uttryckssätt, tillsammans med den lyxiga kostym han ärvt av den äldre mannen, gör att han uppfattas som lugn och fattad och Rand fattar snart tycke för honom. Hans privatläkare är misstänksam, men håller cyniskt minen då Rand säger att Chance gjort tanken på att snart dö lättare. Snart möter Rand presidenten (han visar sig vara en av hans viktigaste bundsförvanter). Chance (vars namn misstolkats som högklassiga "Chauncey Gardner") deltar också i mötet och han uppför sig välartat som han lärt sig från teve. När presidenten frågar om hans idéer och tankar om framtiden börjar han prata om det enda han egentligen vet, trädgårdsarbete; hur säsongerna skiftar, om vikten av att förstå att hösten måste få ta sin tid innan våren och om att sköta sin trädgård.

Presidenten tolkar förstås plattityderna på sitt eget sätt och citerar Chance med viss omskrivning vilket leder till att den sistnämnde strax blir uppringd av journalister, inbjuden till pratshower och hoppar in som ersättare vid en fest hos en sovjetisk ambassadör, där han gör succé. Jag ska inte avslöja allt för mycket, men kort sagt är den simpla Chance på god väg mot en raketartad politisk karriär i Washington.

Being There är en lysande sjuttiotalsfilm från Hal Ashby, som tidigare bland annat gjort Harold and Maude, och en av de vassaste filmsatirerna genom tiderna. Som tittare kan man själv välja vad man vill läsa in i den, är det en politisk satir eller en parodi över television eller bara en väldigt bra komedi? Att vem som helst skulle kunna klättra på den politiska stegen kanske ter sig otroligt i början, men inte så märkligt i slutet och särskilt inte i ljuset av senare tiders utveckling med mediernas snuttifiering och till exempel president Bush. Är inte en president som bara svarar "ja" och uttrycker sig kort och luddigt en perfekt marionett?

Även om Being There är tidsbunden till slutet av sjuttiotalet växer den på många sätt bara med åren. Sellers tolkar tyst och stilla Mr. Chance i en av sina bästa roller; även de andra skådespelarinsatserna är starka. Särskilt slutet tål att diskuteras länge, även om eftertexterna som Sellers emotsatte sig starkt tyvärr drar ner intrycket något.

Filmens tagline är "Life is a state of mind", eller "Livet är ett sinnestillstånd". Visst kan det vara så - och oavsett det sinnestillståndet kanske det ibland räcker att bara "vara där". En bitterljuv film som jag kan rekommendera starkt.

Betyg: 5

Fanny och Alexander (1982)

fredag 26 december, 2008 kl. 17:30

En annan jultradition är förstås Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke), även om bara en ganska liten del ägnas åt just julen. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville.

Betyg: 5+

Spartacus (1960)

tisdag 4 november, 2008 kl. 18:22

Kirk Douglas på en italiensk poster för Kubricks episka Spartacus.

Michael Clayton (2007)

fredag 7 mars, 2008 kl. 22:57

Stämningen, stämningen!

Betyg: 4-