För ovanlighetens skull en kultfilm som förmodligen uppskattas mer av de som växte upp när den gjordes än av mig. Jack Hills (ännu en Corman-protegé) debutfilm Spider Baby gjorde mig mest sömnig - även om det finns en del minnesvärda scener räcker de knappast till en hel långfilm.
Betyg: 2
Det är inte alla regissörer som lyckas påverka både en generations beteende och språk med sina filmer. Stanley Kubrick är en, Amy Heckerling en annan med sin lysande och underskattade Clueless från 1995, en slags blandning av Jane Austens Emma och Beverly Hills, 90210. Like, whatever!
Betyg: 4
Dags att återvända till Elm Street, tyvärr med den sämsta uppföljaren i serien, Freddy's Dead: The Final Nightmare, som inte riktigt vet om den vill vara skrämmande eller skojig. Det blir en märklig blandning, som inte fungerar alls, även om det vore roligt att se 3D-avsnittet med klassiska rödgröna glajjor. Betyget når inte, några roliga cameos till trots, längre än en (stark) etta.
Vad skulle vi ta oss till utan 70-talet, Charlton Heston och (flyg)katastroffilmer? Förmodligen haft det mycket tråkigare.
Uppföljaren till A Nightmare on Elm Street med den långa titeln är en ganska klen historia som känns framrusad men räddas av lite oväntad homoerotik och skön åttiotalskänsla. Intressant att notera är att den första filmen inte klipptes alls medan Biografbyrån gick hårt fram med saxen i denna:
0:00:33 - Hot mot flickor
0:00:39 - Våld mot män
0:00:15 - Våld mot man
0:00:30 - Förvandling
0:00:25 - Våld mot man
0:00:31 - Dödande av man
0:01:58 - Våld mot flicka
0:00:02 - Likbild
Som en förlängd, regnig, episod av O.C. med vampyrtema. (Även namnet på Tiffany Perssons dotter.)
Ovan den infamöst felaktiga amerikanska postern för Suspiria. Att se den på en lågupplöst Xvid för några år sen räckte lätt till en fyra - när jag nu ser om den på DVD och med ordentligt ljud får det betyget ge vika för en femma. En fulländning i form - en av tidernas snyggaste skräckfilmer - även om innehållet kanske inte alltid fyller ut helt trots otaliga och roande analyser.
Betyg: 5-
Till att börja med lite kuriosa: postern ovan hamnade i domstol för sin likhet med ett omslag till The New Yorker.
Filmen i fråga, Moscow on the Hudson, är en trevlig åttiotalsrulle från Paul Mazursky (killen har för övrigt ett intressant förhållande till köpcentrum) med Robin Williams i huvudrollen som den i New York avhoppande ryssen Vladimir Ivanoff, fyra år efter Popeye.
Det är skönt att se honom lite mindre flamsig än i senare roller, och följa hans karaktär från eländet, men familjen, i Ryssland (givetvis inspelat i Helsingfors!) till hela immigrationsprocessen i USA med allt vad det innebär. Tyvärr är helheten lite löst sammanhållen, men jag hade inte en tråkig minut och betyget blir en stabil trea.
Välkommen till Filmbilder, min filmdagbok med kommentarer, recensioner och klassiska filmposters, lobbykort, foton och klipp.
Om du ser en handpekare ovanför en bild kan du klicka på den för att se den i större format.
Om ett inlägg har etiketten DVD finns filmen utgiven på DVD som kan köpas till exempel på axelmusic.com, discshop.se eller play.com (jag rekommenderar alla tre).
