Filmbilder

Myra Breckinridge, en mycket märklig film och satir över Hollywood, blev sågad jäms med fotknölarna när den flöt fram ur en ström av "hippa" nya filmer i början av sjuttiotalet och har kallats en av världens sämsta filmer. Så dålig är nu inte denna skådespelarspäckade halvkultfilm - den har snarast växt med åren och är särskilt sevärd för en filmnörd med tanke på alla klurigt insatta filmklipp och referenser. Udda är bara förnamnet (en halvt förvirrad ålderstigen Mae West är en av höjdpunkterna och Raquel Welch gör en av sina intressantaste insatser). "You were great in Cinemascope and Technicolor, but you can't cut it in black and white!"

Betyg: 3

Jag vet inte om jag kan tillägga så mycket till allt som sagts och skrivits om en av de bästa film noir-filmerna genom tiderna, Double Indemnity. En solklar femma!

Betyg: 5

District 9 är en blatant och påfrestande allegori som jag inte orkar skriva mer än den här meningen om, det klart sämsta jag sett hittills i år.

Betyg: 1

Marilyn Monroe gör en av sina bättre insatser, bitvis nästan självbiografiskt, i den korta men hårdkokta dramathrillern Don't Bother to Knock, kryddad med ett ansjovisburkstätt manus och en knivsudd noir.

Betyg: 3+

Galleri (2 bilder)

Bette Davis fullkomligt tuggar i sig varje scen i den här underbara kolsvarta komedin från Hammer om hennes enögda rolls årliga årsdag till minnet av makens död. Knappast ett mästerverk (teaterbakgrunden syns), men en mycket njutbar historia om en mamma och hennes klor!

Betyg: 4-

Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Michael Powell - Contraband kom fem år efter The Phantom Light - och här har regissören utvecklats ytterligare. Det är svårt att sätta en specifik genre på Contraband - en del brittisk noir - en del semipropaganda och en del svart Hitchcocks humor mixas ihop till en brittiskt torr och underhållande spionthriller.

En märkbart sliten Conrad Veidt, som dog tre år senare, spelar den danska kaptenen som blir indragen i en spionhärva i ett mörklagt London. Just mörkläggningen (filmens amerikanska titel är Blackout som synes ovan) och frågeställningen kring Danmarks neutralitet är intressanta inslag i filmen. Lägg till det anspelningar på bondage, expressionistiskt foto och ett "White Negro"(!)-dansnummer och resultatet blir ett trevligt sätt att tillbringa en och en halv timme på.

Betyg: 3+

En kort liten natt-noir: Parole, Inc. börjar med en sedelärande liten textrulle om korruptionen inom det villkorliga frigivningssystemet i USA och fortsätter till en härligt retro inledning med agent Richard som talar in till en vaxdiktafon från sin sjukhusäng. Vi får sedan följa honom när han går under ytan för att avslöja ett korrupt frigivningsråd. Parole, Inc. ligger någonstans mellan brott och noir/A och B och är ganska rutinmässig, men det är å andra sidan sällsynt med riktigt dåliga 40-talsthrillers och betyget blir en trea. Absolut sevärd - en gång!

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Det var längesen jag såg en trettiotalsrulle men det rådde jag bot på i natt med sockersöta Shirley Temple i westernregissören Allan Dwans Heidi från 1937. Det är en lättsmält liten historia som klipper och klistar lite ur böckerna (som jag läste som liten) och som utspelar sig i en fascinerande studiomiljö med malmedel som snö (Temple hospitaliserades i ett par dagar efter att ha svalt lite "snö" av misstag!).

Heidi finns i både sitt svart-vita original och en kolorerad version. Trots mångas hat mot kolorerade äldre filmer tycker jag det bidrar lite till den artificiella studiokänslan på ett positivt sätt.

Betyg: 3

The Money Pit, remaken av Mr. Blandings Builds His Dream House är bättre än den svenska remaken Drömkåken, vilket i och för sig inte säger så mycket. Bonus för Julia Child!

Betyg: 2