Filmbilder

Jag hittade den något mediokra regissören Kjell-Åke Anderssons film Familjehemligheter på en tittkopie-VHS i källarförrådet och hans svenska sjuttiotalstidsskildring á la The Ice Storm lämnar väl inte direkt några bestående intryck även om alla inblandade skådespelare gör ett bra jobb, särskilt Maria "Sally" Lundqvist.

Betyg: 3-

En vacker polsk poster för Lars von Triers mästerliga Breaking the Waves.

Betyg: 5-

Jag skulle förmodligen inte sett Beata Gårdelers långfilmsdebut (eller läst den självbiografiska romanen av Lotta Thell som den är baserad på) om det inte vore för att en vän hade hyrt den på DVD. Med I skuggan av värmen gör även Malin Crépin långfilmsdebut - en bitvis ganska stark sådan - som en heroinmissbrukande väktare.

Men någonstans bland det i grönt ljus badande fotot och en ganska stel Joel Kinnaman, som mest ser ut som en bortkommen Carl-Einar Häckner utan cylinderhatt, tappar jag både intresse och tålamod. Det räcker inte med snygga Stockholmsmiljöer, några visserligen välspelade avtändningsscener och lite socialrealistporr för att övertyga mig att sätta ett högre betyg än tre.

Det förhindrar inte att jag ser fram emot att se vad Gårdeler och Crépin presterar i långfilmsväg framöver, för det finns definitivt potential.

Galleri (3 bilder)

Døden er et kjærtegn är något så ovanligt som Norges första noir, regisserad av Norges första kvinnliga regissör Edith Carlmar som hennes första film av tio, efter en kontroversiell men numera bortglömd roman av Arne Moen (den skymtar förbi i de snitsiga förtexterna i galleriet). Ett fint foto och en typisk noirhandling om en rik femme fatale-direktörsfru som får en inte fullt så rik bilmekaniker på fullt fall räcker gott och väl till en mycket stark trea.

Stavanger 1989. Berlinmuren har just fallit. Det finns inget EU, inget Ryssland och inget krig mot terrorn. Ingen har iPod. Mobiler, Internet och allt det där är science fiction. Jarle går andra året på gymnasiet och har ett band tillsammans med sin tjej Katrine och kompis Helge. Allt verkar gå på räls, förutom en distanserad far, tills Yngve en dag börjar i klassen. Yngve spelar tennis, lyssnar på japansk synt-pop och pratar om hur man kan urskilja figurer i molnen på himlen. Jarle blir blixtförälskad. Men att ha en relation med en kille i åttiotalets Norge är varken lätt sagt eller gjort och Jarle fastnar snart i ett nät av undanflykter för att träffa Yngve. Hans vänner blir besvikna och i samma vända förlorar hans mor jobbet. Plötsligt känns allt inte lika självklart längre.

Mannen som älskade Yngve kom först ut som bok 2003, gick upp på bio förra året och finns på DVD sedan en tid tillbaka. Själv har jag inte läst boken, vilket känns ganska bra så här i efterhand eftersom det blir ofrånkomligt med jämförelser mellan bok och film. Det hade däremot min vän, som påpekade en del skillnader som inte var helt klara i filmen, men samtidigt är ju film ett eget medium.

Jag tycker att Stian Kristiansen i sin långfilmsdebut lyckats riktigt bra med att fånga en bit uppväxt i åttiotalets slut, med fin tidskänsla och ett fantastiskt soundtrack som nästan är en spegling av min åttiotalslista i iTunes. Jag gläds åt Jarles framgångar i början av filmen och hans kommunistiska, underfundiga vän och hjärtat smärtar när allt går åt en slags självförvållad skog som många säkert kan känna igen sig i. Och även om perspektivet på HBT och psykisk sjukdom är något nedtonat från boken (förmodligen för att nå en större publik) är detta en mycket sevärd ungdomsfilm för folk i alla åldrar. En stabil fyra.