Filmbilder

Hearts in Atlantis är något så ovanligt som en Stephen King-filmatisering som faktiskt fungerar, mycket tack vare att de övernaturliga elementen tonats ned till förmån för en nostalgisk femtiotalsskildring där kalla kriget och mörka krafter lurar i bakgrunden. Anthony Hopkins och (dåvarande) barnskådisen Anton Yelchin gör båda fina insatser och även Hope Davis, vars utseende är som klippt och skuret för rollen som avlägsen ensamstående mamma, spelar bra. ("I don't trust people who move their things in paper bags. To me a person's things in a paper sack just looks slutty.") Inget som lämnar något bestående avtryck, men ett lagom mysigt sätt att tillbringa ett par timmar på.

Betyg: 3+

Don't Look Now är ett mästerverk i klippning och en av de bästa psykologiska thrillerfilmerna genom tiderna från mästaren Nicolas Roegs bästa period. En film som tål att ses om många gånger.

Betyg: 4+

Inception är en av de tråkigaste filmerna jag sett i år, trots, eller kanske på grund av, den invecklade men ointressanta intrigen, de tjatiga actionsekvenserna och Hans Zimmers skräniga filmmusik. Jag ser inte storheten, någonstans.

Betyg: 2-

Den aningen otursförföljde Terry Gilliams The Imaginarium of Doctor Parnassus är en fantasifull kreation som bäst ses med ett avslappnat sinne - annars blir Heath Ledgers försvinnande efter halva filmen, den hoppande handlingen och halvtaskiga CGI:n lätt distraherande.

Betyg: 3

Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).

Betyg: 3

Spellbound, en av de första filmerna om psykoanalys, togs emot väl när den kom 1945 men har sedan sjunkit något i anseende, mycket på grund av de daterade idéerna den är uppbyggd på. Ingrid Bergman gör en strålande insats som psykiatern Constance Peters men en ganska stel Gregory Peck passar inte alls i sin roll som en möjlig mördare med minnesförlust.

Förutom några höjdpunkter som Dalís drömsekvens (inte ens regisserad av Hitchcock) är det hela som Hitchcock själv uttryckte det "just another manhunt story wrapped up in pseudo-psychoanalysis". Vilket nu inte gör Spellbound till en dålig film - allt är mästerfullt genomfört - utan snarare ett helt okej film noir-mysterium.

Betyg: 3+

Shadows and Fog, Woody Allens hommage till den tyska expressionismen och Kafka är en njutbar parantes i hans ouvre med en späckad skådespelarlista men något osammanhängande narrativ.

Betyg: 3

Den blåsiga och regniga kvällen tillbringades passande nog på bio för första gången sedan A Single Man, med Scorceses Shutter Island, hans första långfilm sedan The Departed, vilken var något av en besvikelse för mig. Leonardo DiCaprio, som inte är en av mina skådisfavoriter, gör här en habil insats även om jag tycker mer om Mark Ruffalo (jag är glad att hans roll inte gick till Robert Downey Jr.!), en grånad Max von Sydow i ett trevligt inhopp och Patricia Clarkson.

Storyn, baserad på Dennis Lehanes bästsäljare med samma titel, är som upplagd för ett klassiskt mysterium och det är också vad som levereras i ett hommage till femtiotalet med bakprojektioner och cirklande kameror á la Hitchcock. Även det stämningsfulla soundtracket, utvalt av Robbie Robertson, för tankarna till filmarvet (György Ligeti och Krzysztof Penderecki har bland annat använts flitigt av Stanley Kubrick)

Trots alla referenser står Shutter Island ganska stadigt på egna fötter med undantag av en del överprocessade/exploaterade scener och en liten överlängd och Scorcese bevisar sin plats bland mästarna. Ändå är det inte direkt någon film jag lägger på minnet och känner för att se igen, vilket påverkar betyget.

Betyg: 4-

Läs gärna Stig Björkmans intressanta intervju med Scorcese i DN, som dock inte berör just Shutter Island.

Hitchcock vågade sig egentligen bara på komedigenren tre gånger trots humorn i hans andra filmer: med The Lady Vanishes, den udda Mr. & Mrs. Smith och The Trouble with Harry. Denna är med sin torra trettiotalshumor och vågade scener Hitch bästa talfilm från den brittiska perioden.

Betyg: 4

Det verkar som alla jag känner sett Scoop så jag tog chansen själv i natt. Det är en riktigt bagatell liksom Vicky Cristina Barcelona, men det är sällan en Allen-bagatell är dålig. Scoop är knappast något minnesvärt mästerverk, men ett mysigt mysterium och ett utmärkt sätt att tillbringa en och en halv timme på.

Betyg: 3