Filmbilder

The Princess and the Frog känns riktigt unken och lismande rasistisk á la Hollywoods "mammy"-idyll - jag ser hellre om Sleeping Beauty varje dag i en vecka än det här dravlet.

Betyg: 2-

Min Shirley Temple-kronologi är "Totally F***ed Up", men vad gör det? I Little Miss Broadway eller Fröken ordnar allt blir den lilla steppande tösabiten återigen adopterad från barnhemmet, den här gången till en vaudevillegrupp som huserar i ett New York-hotell. Inte helt oväntat bjuds det på mycket dans och underhållning av bland annat buktalardockor, dvärgar och pingviner - fluffigt så det förslår men lagom långt och underhållande. Betyget kanske inte blir så överraskande - ännu en Temple-trea.

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Det har blivit en hel del Svenska Ord nu i veckorna och i kväll sågs Släpp fångarne loss, det är vår! om (vilket produktivt sjuttiotal!). Den förnöjer fortfarande, även om manusmissarna, farstendenserna (trots att den ärligt marknadsförs som en familjefars på postern) och det på näsan klistrade slutet inte känns lika fräscha den här gången. Även om fyran sänks till en trea ger framförallt Danielsson, Järegård, Krook och Nyman den ett stort plus i kanten. Och vilken catchig titellåt, sen!

Betyg: 3+

Galleri (2 bilder)

Marilyn Monroe gjorde sin första krediterade filmroll i Ladies of the Chorus, som klockar in på knappt över timmen. Även om Marilyn känns igen är hon i högsta grad en oslipad diamant (se fotot i galleriet) i sin roll som sin före detta burleskmammas dotter, som blir kär i en rik man från "fel klass". En kort men god fredagsfilm med bitchig dialog och fina framträdanden - en typisk trea.

Robin Williams gjorde sin filmdebut i Popeye, Robert Altmans intressanta adaption av den klassiska serien. Här finns de vanliga Altmankännetecknen såsom överfyllda scener och överlappande dialog.

Williams gör en bra insats, Shelley Duvall är som född för att spela den påfrestande Olive Oyl och musiken av Harry Nilsson har sina stunder. Trots att alla gör så gott de kan passar nog serier bäst som just serier och inte som långfilm - det blir påfallande oroligt och ibland nästan pinsamt.

Betyg: 2+

Galleri (3 bilder)

On a Clear Day You Can See Forever blev musikalexperten Vincente Minnellis sista musikal och näst sista film. Barbra Streisand innehar med tjock jiddischaccént huvudrollen som den aningen bortkollrade Daisy Gamble och en charmig Yves Montand spelar med frengelska doktorn som av misstag hypnotiserar henne och upptäcker att hon har levt ett tidigare liv.

Det är en väldigt tidsbunden film på gott och ont - det märks att Minnelli trivs och gör bäst ifrån sig i scenerna som utspelar sig under 1800-talet - även om till exempel Jack Nicholsons sökare Tad Pringle är ett uppfriskande inslag. Från början var en tretimmarsversion planerad och det är nog trots allt ganska bra att den inte blev av, för även om On a Clear Day har sin charm är man ganska mätt på Streisand & Co. efter två timmar.

Betyg: 3

Tammy and the Bachelor är en mycket märklig film som börjar med ett panorama över träskmarkerna kring Mississippifloden till tonerna av The Ames Brother. Titelns Tammy är en osofistikerad sjuttonåring (spelad av då tjugofemåriga Debbie Reynolds) som bor på en flodbåt och ägnar dagarna åt att bland annat prata med sin get.

En dag kraschar Peter Brent (en ung Leslie "Nakna pistolen" Nielsen) med sitt flygplan i närheten och Tammy tar hand om honom. Skrikdrottningen i King Kong, Fay Wray, har för övrigt en roll som hans mamma. Detta är en intressant flickboksmusikal - inspelad i en illa dold studiomiljö med ett svulstigt ackompanjemang - och givetvis omöjlig att ogilla. Tammy får en trea.

I den här fyrtiotalsmusikalen från 20th Century Fox blir en bandledare involverad i en politisk kampanj och måste besluta sig för vilken av karriärerna han ska välja. Handlingen är förstås sekundär som i alla filmer av det här slaget och största delen upptas av härliga musikalnummer - tyvärr i svart-vitt istället för Technicolor - som nästan alltid fungerar bättre i renodlade musikaler. Carmen Miranda, som på sätt och vis personifierar "fruktskålen på huvudet"-dansösen, är som alltid rolig att se på. Betyget blir en stabil trea för stabil underhållning i åttio minuter.

Dags för lite midnattsmatiné i form av Technicolorfluff baserat på en tysk operett med Betty Grable som en grevinna i en grav situation. Hon får hjälp av en dubbelgångare (Grable igen) som kommer till liv från en tavla.

Som det förmodligen framgår är handlingen sekundär och krutet läggs istället på komedi och musikal som inte alltid fungerar. Ernst Lubitsch dog olyckligt under inspelningen och Otto Preminger fick ta över vilket säkert kan bidra till att filmen inte helt har "that Lubitsch touch".

Betyg: 3