Filmbilder

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Vad skulle vi ta oss till utan 70-talet, Charlton Heston och (flyg)katastroffilmer? Förmodligen haft det mycket tråkigare.

Betyg: 2

Den egensinniga Nicolas Roeg, en av mina favoriter, regisserade 1983 den här historian från en roman. Rollistan imponerar med Gene Hackman i spetsen som Jack McCann, en arktisk utforskare som bokstavligt talat hittar ett berg av guld efter många års ensamt letande. Flera år senare lever han i lyx på en karibisk ö som han äger. Hans rikedomar her honom ingen ro och han måste hantera Helen, hans uttråkade och alkoholiserade fru, och sin dotter Tracy som har gift sig med en karriärist (Rutger Hauer) som på många sätt liknar honom. Samtidigt vill maffian åt hans ö för att bygga ett kasino och han dras djupare in i olika konflikter.

Eureka är en labyrintisk och lång film som skiftar mellan genialitet och knepighet trots att skådespelarna gör så gott de kan. Roegs bildkompositioner är som alltid sevärda, men ockultisminslaget fungerar inte riktigt. Efter två timmars bitvis effektsökande film med doft av dyr såpopera ropar jag knappast "Eureka" - detta är på många sätt ett "flawed masterpiece" i klass med Quintet av Robert Altman. (Man kan för övrigt spekulera i om Paul Thomas Anderson hämtat lite inspiration till There Will Be Blood här.)

Betyg: 3-

The Yellow Rolls-Royce är en stjärnspäckad episodfilm som cirkulerat flitigt på TCM och nyligen släppts på DVD. Den gula bilden som handlingen cirklar kring börjar sitt liv hos en greve med en otrogen fru, tar vägen kring Italien och slutar i ett flyktförsök från nazisterna. En trevlig liten matinébagatell där den sista delen med Ingrid Bergman är helt klart bäst.

Tyvärr håller DVD:n inte riktigt den höga kvalitet Warner är känd för, vilket kanske beror på ett slitet negativ, men den är minst lika bra som TV-sändningen.

Betyg: 3

Efter att ha regisserat mästerverket Körkarlen från 1921 dröjde det inte länge innan Victor Sjöström kontaktades av MGM:s Irving Thalberg med ett erbjudande om att göra film i USA. Han accepterade och gjorde en kort karriär som Victor Seastrom. Efter några filmer, som Den röda bokstaven, släpptes Stormen, hans amerikanska mästerverk, år 1928.

Filmen kretsar kring Letty (Lillian Gish, en mycket duktig skådespelerska och sedermera mystant) som flyttar till Texas för att bo hos sin kusin. Hon blir snart utkörd av hans fru som hatar henne och tvingas gifta sig med en man hon avskyr (Lars Hanson). De flyttar in i ett litet skjul där vinden konstant viner, blåser in sand överallt och sakta driver henne till vansinne.

Gish berättar i introduktionen, som kan ses nedan, att det var hennes klart mest påfrestande filminspelning, men också en av hennes bästa roller trots det av studion påklistrade lyckliga slutet. Jag kan bara hålla med henne, detta är en mycket bra stumfilm, med ett vackert musikackompanjemang av Carl Davis. Rekommenderas starkt!

Betyg: 4+

John Milius gjorde några helt okej popcornrullar under 70-talet och det tidiga 80-talet, tills hans karriär gick i stå ungefär i samband med den här rullen. Röd gryning är en fullständigt galen film om onda kommunister som invaderar USA och några tonåringar som bildar en gerilla för att bekämpa dem.

Milius är en ivrig vapenförkämpe och filmen listades faktiskt en gång i tiden i Guinness rekordbok som den mest våldsamma som någonsin gjorts. I dag är det mest en otroligt ostig och milt underhållande patriotistisk relik med Patrick Swayze.

Givetvis är en remake på gång, med… terrrorrrister!

Betyg: 2

Vi fortsätter på Heraldtemat med en för Trollkarlen från Oz.

Två välgjorda litografiposters, en belgisk och en dansk, för den aningen bortglömda Möte vid fronten om en kärleksrelation under Korea-kriget mellan en kirurg och en sköterska som är beredd att rädda världen. Bogie ser nästan ut att ha nallat av June Allysons läppstift på den första postern.

Light in the Piazza är en bitterljuv Metrocolorsåpa med vackra vyer, undersköna Yvette Mimieux och en favorit, Olivia de Havilland, i snygga Diorkläder.

Betyg: 4-