Filmbilder

I sin tredje film, Bananas, håller sig Woody Allen till sin tidiga slapstick och det fungerar faktiskt ganska bra om än inte med en lika underhållande effekt som i till exempel Sleeper.

Betyg: 3+

Funeral in Berlin av Bondregissören Guy Hamilton kom samtidigt som en strid ström av spionfilmer emellan The Ipcress File (1965) och Billion Dollar Brain (1967). Här åker Michael Caines Harry Palmer till Berlin och blir inblandad i en kalla kriget-härva bland trevliga 60-talsmiljöer och mystiska kvinnor och män. En habil historia med fint kameraarbete av Otto Heller, men som inte direkt står ut ur mängden av liknande filmer från tiden.

Betyg: 3+

The Whisperers är en relativt (tyvärr) obskyr film från Bryan Forbes (The Stepford Wives är kanske annars hans mest kända produktion) där Edith Evans innehar huvudrollen som den paranoida äldre kvinnan Maggie.

Titeln kommer av de viskningar hon tycker sig höra från radion, rören och kranen i sitt lilla kyffe i Manchesters slumkvarter. Maggie tillbringar dagarna med att besöka biblioteket, sjunga psalmer för att få soppa och köa för några shillings på socialkontoret. Hennes make har lämnat henne och sonen bryr sig inte, tills han en dag kommer med ett brunt paket som förändrar situationen helt. Den förvirrade Maggie, som bitvis levt i en fantasivärld där hon kommer från en välbärgad bakgrund, lever nu ut sin fantasi helt och hållet, tills den får ett abrupt slut och cirkeln sluts.

The Whisperers skulle kunna vara en fulländad slags "angry old woman"-film, om det inte vore för de melodramatiska inslag som regissören har en förkärlek till. Den lågmälda stämningen, det kontrastrika svart-vita fotot och framförallt Evans magnifika insats som Maggie räddar fyran.

Det har gjorts en hel del filmer om att förlora oskulden genom åren. Little Darlings är ett exempel, med Tatum O'Neal (16) och Kristy McNichol (17) i huvudrollerna som två femtonåringar på sommarläger som båda slår vad om att ha sex innan sommaren är slut. Matt Dillon skymtar förbi i sin andra filmroll.

Det är en ganska smakfull men bitvis tafatt historia med trevlig tidig åttiotalsstämning och musik, där främst O'Neal mest verkar gå på tomgång. De fina scenerna dras tyvärr ner av taffliga försök till komedi á la Meatballs, men betyget blir ändå en svag trea i slutändan. Inte helt oväntat är en remake på gång, säkerligen tämligen tom med twentysomethings i rollerna.

Galleri (2 bilder)

Marilyn Monroe gjorde sin första krediterade filmroll i Ladies of the Chorus, som klockar in på knappt över timmen. Även om Marilyn känns igen är hon i högsta grad en oslipad diamant (se fotot i galleriet) i sin roll som sin före detta burleskmammas dotter, som blir kär i en rik man från "fel klass". En kort men god fredagsfilm med bitchig dialog och fina framträdanden - en typisk trea.

Galleri (3 bilder)

On a Clear Day You Can See Forever blev musikalexperten Vincente Minnellis sista musikal och näst sista film. Barbra Streisand innehar med tjock jiddischaccént huvudrollen som den aningen bortkollrade Daisy Gamble och en charmig Yves Montand spelar med frengelska doktorn som av misstag hypnotiserar henne och upptäcker att hon har levt ett tidigare liv.

Det är en väldigt tidsbunden film på gott och ont - det märks att Minnelli trivs och gör bäst ifrån sig i scenerna som utspelar sig under 1800-talet - även om till exempel Jack Nicholsons sökare Tad Pringle är ett uppfriskande inslag. Från början var en tretimmarsversion planerad och det är nog trots allt ganska bra att den inte blev av, för även om On a Clear Day har sin charm är man ganska mätt på Streisand & Co. efter två timmar.

Betyg: 3

Tammy and the Bachelor är en mycket märklig film som börjar med ett panorama över träskmarkerna kring Mississippifloden till tonerna av The Ames Brother. Titelns Tammy är en osofistikerad sjuttonåring (spelad av då tjugofemåriga Debbie Reynolds) som bor på en flodbåt och ägnar dagarna åt att bland annat prata med sin get.

En dag kraschar Peter Brent (en ung Leslie "Nakna pistolen" Nielsen) med sitt flygplan i närheten och Tammy tar hand om honom. Skrikdrottningen i King Kong, Fay Wray, har för övrigt en roll som hans mamma. Detta är en intressant flickboksmusikal - inspelad i en illa dold studiomiljö med ett svulstigt ackompanjemang - och givetvis omöjlig att ogilla. Tammy får en trea.

Caged är en något orättvist bortglömd film i WIP-genren (Women in Prison) som förmodligen drunknade bland 1950 års hårda konkurrens om biobesökarna. Vackra Eleanor Parker innehar huvudrollen som Marie Allen. Hon döms för ett brott hennes sedermera avlidna pojkvän begick (lite som Annika Östberg) och hamnar i ett hårdkokt kvinnofängelse med tuffa damer och stenhårda fängelsevakter. Där måste hon finna sig till rätta och dessutom försöka ordna arbete och boende om hon ska ha en chans att komma ut. Saker blir inte bättre av en graviditet och en mamma som inte vill ta hand om barnet.

Caged har starka film-noir-undertoner med kontrastrikt svart-vitt foto, vass dialog (av Virgina Kellogg, som själv wallraffade i ett kvinnofängelse) och dolda lesbiska undertoner. 188 centimeter långa Hope Emerson gör sin kanske livs största roll som ondskefulla fängelsemamman Evelyn Parker, som börjar varje morgon med ett "Line up, you tramps!". Även de andra skådespelarna gör föredömliga insatser och detta är tillsammans med ännu mer obskyra Women's Prison en av femtiotalets bästa WIP-filmer.

Betyg: 4

Betty Grable var den klart mest kända pinuppan när det begav sig och försäkrade sina ben(!) för en miljon dollar. Här spelar hon… tja… en pinuppa, som umgåtts med både en och annan inom militären när hon äntligen tror sig ha träffat den rätta. Nu gäller det att hon lyckas dölja sitt förflutna för att giftermålslycka ska uppstå.

Handlingen är förstås sekundär i den här fluffiga krigsmusikalen i gnistrande Technicolor och ibland är det ganska avslappnande att se just sådana, så betyget landar på en stabil trea, varken mer eller mindre.

Charlie Chan är en Hawaiiansk detektiv och karaktär som först kom till liv i en serie böcker. Mellan 1931 och 1938 producerade20th Century Fox hela sexton Charlie Chan-filmer med Warner Oland, en svenskfödd skådespelare som emigrerade till USA med sin familj från Nyby i Västerbotten 1892.

I den här episoden spårar detektiven ett stulet vapensystem till Olympiaden i Berlin, där han måste ta tillbaka det och samtidigt försöka undvika fiendeagenter och spioner. Det hela börjar inte särskilt förtroendeingivande: en svenskfödd skådis med fejkade asiatiska ansiktsdrag och något påfrestande låtsashackig engelska samt en unge som brister ut i "gee, pop" var femte minut, men efter en stund blir det faktiskt lite spännande.

Charlie Chan-karaktären har fått en del välförtjänt stereotypkritik genom åren, men i slutändan är detta ett charmigt 30-talsmysterium. Som kuriosa kan nämnas att filmen drogs in från biograferna ganska snabbt på grund av ganska uppenbara orsaker och att swastikan på Hindenburg retuscherades över manuellt med svart tusch, filmruta för filmruta. Stackars Oland hann bara göra två filmer till innan han blev dement och avled i sviterna av en lunginflammation under en Sverigesemester.

Betyg: 3