Filmbilder

Antonia Birds sällsamma blandning av kannibalism, inbördeskrig, komedi och skräckthriller Ravenous drunknade tyvärr lite i spåren av dålig marknadsföring och The Blair Witch Project men är en sevärd och udda utflykt med vegetarianen(!) Guy Pearce i ett vintrigt skogslandskap till tonerna av Michael Nyman.

Betyg: 3+

Betyg: 3+

Lust och fägring stor blev den egensinnige Bo Widerbergs sista film, två år senare dog han av magcancer (han ser märkbart plågad ut i intervjun från dansk teve på DVD:n). Ämnet, kärlek mellan elev och lärare, har avhandlats många gånger förut men Widerberg sätter sin personliga prägel på det med härliga fyrtiotalsmiljöer från Malmö som bonus. Några scener känns överflödiga och filmen skulle mått bra av lite vassare klippsax men helheten får en fyra, helt klart 1995 års bästa svenska film och ett värdigt avslut på karriären.

Persepolis har legat i vill se-listan en längre tid, och innan det i kväll blev dags att se den såg jag och gillade Waltz with Bashir från i fjol (nu har de inte så mycket mer gemensamt än att de är animerade och involverar krig, men ändå).

Persepolis baseras på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma titel och handlar om hennes uppväxt i Iran före, under och efter revolutionen med några sidospår i Europa. Animationen är påhittig och kontrastrik i mestadels svart-vitt, och en självdistansierad humor finns alltid i bakgrunden trots allvaret, vilket känns uppfriskande.

Samtidigt är jag kluven - för den som inte läst på om ämnet blir det lätt förvirrande och den som har det vill veta mer - känslan blir lite avhuggen. Kanske söker jag upp serieromanerna och får en större helhet, men som film på egna ben förtjänar Persepolis en stabil fyra.

Ari Folman, regissören till Waltz with Bashir, var själv med i Israels invasion av Beirut 1982, och gjorde filmen som en slags uppgörelse med sig själv och ett försök att minnas vad som egentligen hände. Till sin hjälp har han intervjuat sina medsoldater som var med vid invasionen och alla har de olika syn på vad som egentligen hände.

I filmen blandas (upplevda) händelser med rena dagdrömmar och man förstår varför Ari valt att animera (i mycket välgjord Flashanimation!) istället för att använda det filmade material animationen är baserad på direkt. Stilgreppet fungerar - för att titta på "pratande huvud" blir faktiskt ganska trist i längden - och hur filmatiserar man egentligen en dröm? De sista minuterna består dock av arkivmaterial från tiden, en passande avslutning som tar oss tillbaka till verkligheten.

I början rusar en flock aggressiva hundar fram genom gatorna och tittar upp mot ett ensligt fönster där Ari själv sitter och ser ner mot dem. (Vi får senare veta att han fick i uppdrag att skjuta de hundar som kunde skälla och på så sätt avslöja honom under hans uppdrag). I en annan återkommande drömscen vadar han och hans medsoldater nakna i vattnet mot Beiruts strand medan lysraketer faller ned ovanför dem.

Ari konstruerar sin film som en drömsk dokumentär, som försöker reda ut hur massakern kunde ske, varför ingen stoppade den och om han och de andra soldaterna egentligen var medvetna om vad som hände. Svaren varierar som sagt, och de presenteras som animerade drömmar och segment, ofta lite milt cyniskt satta till populära popdängor från tiden, som OMD:s Enola Gay. Slutsatsen blir att någon universell sanning om vad som egentligen hänt, och varför, är omöjlig att komma fram till. En journalist frågade Ari om han gjort filmen som en slags terapi. Jodå, svarade han, men det var i så fall en ganska usel terapi; han hade egentligen inte kommit fram till några nya svar.

Och så är det väl, det finns inga enkla lösningar eller svar i ett krig och i slutändan är det förstås de enskilda soldaterna som får ta det största ansvaret och bära den tyngsta bördan. Utredningar och ursäkter från det invaderande landet - i det här fallet Israel - är ganska enkla för makthavarna (Ariel Sharon förklarades som "indirekt ansvarig" och fick avgå), men desto svårare för soldaterna. De upplever kriget och massakern på nära håll och kommer hem skuldbärande och traumatiserade, oftast utan att få någon hjälp eller stöd, och förväntas att gå vidare som om inget har hänt.

Andra har tolkat Waltz som en stark kritik mot Israel i sig, men den är snarare det är en mycket stark frågeställning och kritik till de blodiga krig som fortfarande pågår i vår tid. Som sådan är den knappast politisk, även om politik är inblandad, utan en film som alla kan se och kanske lära sig något av oavsett sina personliga åsikter. Själv gick jag och fick lite välbehövlig påläsning om händelsen efteråt. Varken Ari eller vi får kanske några klara svar, men däremot en mycket stark filmupplevelse, som jag kan rekommendera varmt - betyget blir en välförtjänt fyra.

Se även:
• Apocalypse Now
• Zozo

Det är inte varje dag man ser en film från Estland och särskilt inte en storstumfilm från 1927 om frihetskriget i tio delar med tusentals militärstatister. Det blir ofrånkomligen lite amatör- och militäristiskt men som debut är den inte illa och restaureringen från förra året är välgjord.

Betyg: 3+

Betty Grable var den klart mest kända pinuppan när det begav sig och försäkrade sina ben(!) för en miljon dollar. Här spelar hon… tja… en pinuppa, som umgåtts med både en och annan inom militären när hon äntligen tror sig ha träffat den rätta. Nu gäller det att hon lyckas dölja sitt förflutna för att giftermålslycka ska uppstå.

Handlingen är förstås sekundär i den här fluffiga krigsmusikalen i gnistrande Technicolor och ibland är det ganska avslappnande att se just sådana, så betyget landar på en stabil trea, varken mer eller mindre.

Vem kunde tro att jag skulle se en kanadensisk TV-film på Hallmark? Nåväl, denna är som så ofta "baserad på en sann historia" och handlar i om en tysk mor och hennes son som söker frid från kriget i en liten stuga på julafton. När tre amerikanska och sedan tre tyska soldater invaderar stugan övertygar hon alla att sluta fred för en kväll och dela en enkel julmiddag tillsammans. Linda Hamilton är inte helt övertygande och TV-känslan ligger tungt över filmen, men betyget landar på en stabil tvåa.

Två välgjorda litografiposters, en belgisk och en dansk, för den aningen bortglömda Möte vid fronten om en kärleksrelation under Korea-kriget mellan en kirurg och en sköterska som är beredd att rädda världen. Bogie ser nästan ut att ha nallat av June Allysons läppstift på den första postern.

Stabil insats som vanligt av Bogarde i en lärorik film.

Betyg: 3