Filmbilder

Den blåsiga och regniga kvällen tillbringades passande nog på bio för första gången sedan A Single Man, med Scorceses Shutter Island, hans första långfilm sedan The Departed, vilken var något av en besvikelse för mig. Leonardo DiCaprio, som inte är en av mina skådisfavoriter, gör här en habil insats även om jag tycker mer om Mark Ruffalo (jag är glad att hans roll inte gick till Robert Downey Jr.!), en grånad Max von Sydow i ett trevligt inhopp och Patricia Clarkson.

Storyn, baserad på Dennis Lehanes bästsäljare med samma titel, är som upplagd för ett klassiskt mysterium och det är också vad som levereras i ett hommage till femtiotalet med bakprojektioner och cirklande kameror á la Hitchcock. Även det stämningsfulla soundtracket, utvalt av Robbie Robertson, för tankarna till filmarvet (György Ligeti och Krzysztof Penderecki har bland annat använts flitigt av Stanley Kubrick)

Trots alla referenser står Shutter Island ganska stadigt på egna fötter med undantag av en del överprocessade/exploaterade scener och en liten överlängd och Scorcese bevisar sin plats bland mästarna. Ändå är det inte direkt någon film jag lägger på minnet och känner för att se igen, vilket påverkar betyget.

Betyg: 4-

Läs gärna Stig Björkmans intressanta intervju med Scorcese i DN, som dock inte berör just Shutter Island.

Ken Loach It's a Free World… berör ett intressant, skrämmande och viktigt ämne, på ett välgenomarbetat sätt, men lyckas tyvärr inte beröra tillräckligt i slutändan.

Betyg: 3

Det känns som att det mesta redan skrivits om Clerks; en klassiker inom slackergenren så jag tillägger inget mer än en välförtjänt fyra.

En av de bästa Sci-Fi/Star Trek-parodierna där ute. Sigourney Weaver och Alan Rickman står ut bland flera minnesvärda roller - jag applåderar på bästa Thermianvis!

Betyg: 4

Den japanska postern är ungefär lika ofokuserad och rörig som filmen: Renny Harlin pusslar ihop bitar från de tidigare i serien till en ganska trist mish-mash med dåliga effekter (trots hög budget) och en Freddy som i sina försök att leverera fyndiga one-liners mest framstår som en irriterande tönt. En av de svagaste hittills.

Betyg: 2-

Efter fiaskot med Paranormal Activity kändes det uppfriskande att se (om) A Nightmare on Elm Street, som trots en del föråldrade effekter är ljusår bättre - en smärre kultklassiker.

Betyg: 3+

Martin Scorseses remake från 1991 är inte fy skam, men det var här det började. Dåtidens hunkar Gregory Peck och Robert Mitchum spelas ut mot varandra i post-noiren Cape Fear, namngiven efter träskmarkerna där den rafflande finalen utspelar sig.

Regissören J. Lee Thompson var ett stort fan av Alfred Hitchcock - och visst skulle Hitch kunna ha gjort en film som denna. Martin Balsam som spelade privatdetektiv i Psycho är här polis och husregissören Bernard Herrmann står för musiken, som faktiskt verkar återanvända en del.

Nu står Cape Fear för all del bra på egna ben som en för sin tid kontroversiell film (det antyds ganska tydligt att Mitchums karaktär är beredd att våldta familjens dotter för att få som han vill) och en sevärd thriller. Betyget blir en fyra.

Ännu en debut: Vadim Perelmans House of Sand and Fog. Här kretsar handlingen kring en före detta knarkare (Jennifer Connelly som bor i ett slitet hus vid kusten. Hon hankar sig fram från dag till dag men ljuger för sin familj om sin pojkvän (som lämnat henne) och öppnar inte posten. En dag knackar polisen på dörren och kräver att hon omgående tömmer huset och flyttar på grund av en obetald företagsskuld.

Trots att allt beror på ett byråkratiskt misstag tvingas hon lämna huset, som snabbt säljs av kommunen till en iransk invandrare (Ben Kingsley) och hans familj. Familjefadern, en före detta överste, har tvingats ta lågbetalda arbeten i USA och planerar att renovera huset och sälja det med förtjänst. När misstaget väl utretts vägrar han sälja tillbaka huset till kommunen för inköpspriset och en ond spiral inleds.

House of Sand and Fog berättas i långsamma och måleriska drag - en tragisk historia om hur vad som kan tyckas vara en småsak kan förändra mångas öden. Samtidigt berör filmen sällan - jag vet inte om det beror på Connellys "Guldlock"-karaktär som bara flyter med strömmen - eller att amerikanska juden Kingsley spelar en iransk överste i exil. Jag får aldrig grepp om eller sympatier med några av karaktärerna vilket gör det svårare att uppskatta det goda hantverk som detta trots allt är. Betyget landar till slut på en dimmig trea.

En av de snyggaste filmpostrarna genom tiderna är helt klart den här för det klassiska upprorsdramat Rebell i bojor med Paul Newman:

Här är en japansk B2-version:

Och en six sheet (i brist på bättre svenskt ord)-poster:

Och kom i håg: What we got here is… failure to communicate.

UPPDATERING: Just när jag postat det här inlägget skrev The Guardian att Paul avlidit efter en längre tids sjukdom. Vila i frid Paul!

Galleri (2 bilder)

En passande polsk poster för Antonionis enigma med en strålande Nicholson.

Betyg: 4