Filmbilder

Om Ferzan Ozpeteks lyckades väcka ett om än litet hopp om att undvika klyschor och utvecklas i sin regissörsroll efter Le fate ignoranti, grusades det ganska fort efter bara några minuter med Mine vaganti (med en återigen otroligt fånig om än säkert helt korrekt engelsk titel). En ofokuserad röra med stereotyp topping som inte föll mig i smaken, fylld med märklig italiensk humor och musik. Efter tre chanser tror jag att jag hoppar över Ozpetek i fortsättningen.

Betyg: 2-

Claude Chabrols naturalistiska fjärde film Les bonnes femmes släpptes året efter Les cousins (som var den sista filmen jag såg i fjol). Medan Les Cousins var en fin nya vågen-föregångare med bra (ute)foto känns det som tiden redan sprungit ifrån Chabrol ett år senare, för det är helt enkelt rätt ospännande att följa de ganska banala fyra väninnorna, deras banala liv och banala småprat. Inte dåligt, men inte heller något man inte kan vara utan.

Betyg: 3

HBT-regissören Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam imponerade mig inte nämnvärt trots att den blev officiellt utvald till Cannes när den kom och fick en svag tvåa. Hans tredje film Le fate ignoranti (med den lite lustiga amerikanska titeln The Ignorant Fairies) gick några varv i DVD-spelaren i kväll.

Historien om frun till en AIDS-forskare som efter hans död i en bilolycka börjar nysta i hans förflutna och upptäcker homosexuella otrohetsaffärer är lite mer utvecklad och Ozpetek har lite mer kött på benen, men helheten har fortfarande framtoningen av en utdragen tevesåpa med övermättade färger.

Samtidigt som ett bögkollektiv skildras utan försök till humor- eller ironisering lyckas regissören inte helt undvika klyschorna och betyget slutar på en svag trea.

Le boucher kräver sin sinnesstämning - för på ytan är det en ganska långsam och simpel film - men om man skrapar lite på den upptäcker man en psykologisk thriller som utspelar sig i en fransk by mellan en lärarinna och en slaktare.

Lärarinnan har haft en dålig relation för tio år sedan och vill inte binda sig annat än vänskapligt och slaktaren har krigat som soldat i femton år, vilket är nästan det enda han förmår prata om. När en serie mord begås i den annars så lugna byn blir relationen mellan dem misstänksam och spänd.

Le boucher innehåller en del intressanta tagningar och åkningar i ett annars nästan övermättat färgfoto som påminner om Hitchcocks sjuttiotalsfilmer på mer än ett sätt. En lågmäld och tänkvärd berättelse.

Betyg: 4-

Bitvis fånigt, bitvis fantastiskt (särskilt en spa-scen och slutet) löst Tjechovbaserat introspektiv med Marcello Mastroianni.

Betyg: 3

Don't Look Now är ett mästerverk i klippning och en av de bästa psykologiska thrillerfilmerna genom tiderna från mästaren Nicolas Roegs bästa period. En film som tål att ses om många gånger.

Betyg: 4+

Michel Gondry gör det igen med The Science of Sleep - men så är det också svårt att misslyckas med Gael García Bernal i kattplyschdräkt tagandes ton till The Velvet Underground. 2006 års bästa dröm och en sällsynt dubbelfyra. Anarchy in the cellophane!

Betyg: 4

At first i was like WTF, but then i LOL'd.

Betyg: 2+

Michele Soavis ganska obskyra La setta (med manus av bland andra Dario Argento) är en riktig mindfucker som beskrivits som Rosemary's Baby på LSD. Med magnifikt foto och scenografi, stabila skådespelarinsatser (Kelly Curtis är sin lillasyster Jamie Lee upp i dagen) och läskig stämning är fyran nära, men den försvinner bland en löjlig och anakronistisk inledning, ett motorcykelgängssidospår och en viss övertid. Och även om många trådar knyts ihop i slutändan lämnas lika många lösa, vilket visserligen är en del i ett mysterium, men inte i en renodlad skräckfilm.

Non si sevizia un paperino (egentligen "Don't Torture Donald Duck") brukar sägas vara en av Lucio Fulcis bättre insatser och jag är böjd att hålla med trots de sedvanliga bristerna i form av dålig dubbning, platt foto och zoomglädje. En genomtänkt och stabil antietablissemangsgiallo med en särskilt minnesvärd scen (och en slutscen som tyvärr inte är lika minnesvärd).

Betyg: 3