Filmbilder

Galleri (3 bilder)

Jag gör en liten copypaste här - min darling James Franco ligger nämligen inte på latsidan. I sommar släpper den Oscarsnominerade skådespelaren sin debutskiva, rapporterar Pitchfork. Franco, som är en del av duon Kalup and Franco, går samman med DJ /rupture för släppet av EP:n "Turn it up".

Skådespelarens musikpartner Kalup Linzy är till vardags konstnär och gör ofta scenframträdanden som dragdrottning. EP:n släpps i juli, ett intressant samarbete, till skillnad från Oscarsfiaskot, att förhoppningsvis se fram emot.

Vilka andra skådisar har släppt (bra) album och vilka skulle du vilja höra/se släppa en?

Se även: The MegaList of Actors Who Tried to Sing

Jag har läst lite men hört och sett desto mer om den inflytelserike beatpoeten Allen Ginsberg genom dokumentärer, kort- och långfilmer och mitt intresse för Bob Dylan. Howl, producerad av bland andra Gus Van Sant, handlar om den omskrivna och uppmärksammade rättegången kring dikten med samma namn.

Jag var till en början inte helt övertygad av blandningen mellan de datoranimerade sekvenserna på ett skosnöre, diktuppläsning och rättegång men föll fort in i flödet. James Franco, en favorit, imponerar som vanligt, Aaron Tveit spelar en fager livskamrat och Jon "Mad Men" Hamm gör en stabil insats som hans försvarsadvokat.

En lagom lång och sevärd film som väcker intresse.

Betyg: 3+

HBT-regissören Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam imponerade mig inte nämnvärt trots att den blev officiellt utvald till Cannes när den kom och fick en svag tvåa. Hans tredje film Le fate ignoranti (med den lite lustiga amerikanska titeln The Ignorant Fairies) gick några varv i DVD-spelaren i kväll.

Historien om frun till en AIDS-forskare som efter hans död i en bilolycka börjar nysta i hans förflutna och upptäcker homosexuella otrohetsaffärer är lite mer utvecklad och Ozpetek har lite mer kött på benen, men helheten har fortfarande framtoningen av en utdragen tevesåpa med övermättade färger.

Samtidigt som ett bögkollektiv skildras utan försök till humor- eller ironisering lyckas regissören inte helt undvika klyschorna och betyget slutar på en svag trea.

Från en debut till en annan. Cam Archers långfilmsdebut producerades av bland annat Gus Van Sant, en av regissörens idoler. Det är en indiefilm om Logan, en 13-åring som börjar upptäcka sin (homo)sexualitet. Wild Tigers I Have Known har sina stunder men också sina bitvis ganska påfrestande indie-shenanigans. En tafatt tvåa.

John Carpenter regisserade den här tevethrillern efter succén med Halloween. B-filmsdrottningen Lauren Hutton spelar självständiga bruden Leigh Michaels som just flyttat in i en modern höghusvåning. Det dröjer inte länge innan hon får en stalker på halsen som nästan driver henne till vansinnets rand; självklart kan inte polisen hjälpa henne och hon får ta saken i egna händer.

Someone's Watching Me!, eller High Rise som den också kallades, är en stilfull historia som för tankarna till regissörer som Argento, De Palma och Hitchcock (titelkortet skriker North by Northwest). Klart sevärd!

Betyg: 3+

En käck liten poster för Happy Endings, där olika livsberättelser vävs ihop i indiestuk med tillhörande förklarande texter. Skådespelarlistan med bland annat Lisa Kudrow, Maggie Gyllenhaal och Laura Dern förborgar, men trots ett ganska välskrivet manus och persongalleri når inte Don Roos ända fram med sin film. Allt för ofta känns den som en utdragen tevefilm från Hallmark, fast av något högre kvalitet; en nedklippning till cirka nittio minuter skulle göra mycket. I slutändan(!) är detta ändå en positiv och varm dramakomedi som jag kanske inte skulle rekommendera starkt men som jag inte ångrar att jag sett.

Betyg: 3

Jag vet inte om man kan vänta sig allt för mycket av en uppföljare med undertiteln Sloppy Seconds, och Eating Out 2 är lite som en porrfilm utan porr med amatörskådespelare valda mer för sina muskler än för sin talang. Dock finns det ett uns humor och lite support av John Waters-veteranen Mink Stole, så betyget blir en uppföljartvåa.

Lågbudgetfilmen The Wolves of Kromer adapterades från från en teaterpjäs, en slags parabel på homofobi och skvaller om bögar. Den utspelar sig i den lilla byn Kromer i norra England, där varulvar smyger omkring utanför husknutarna.

Två nya har just anlänt (modeller utan någon större skådespelartalang i slitna jeans och lössvansar) och orsakar uppståndelse bland de skenheliga invånarna. Bland dem är två äldre damer som planerar ett mord på en tredje för att sedan skylla det på nykomlingarna - och en jakt på dem inleds.

Idén är väl charmig, men utförandet lämnar en del att önska med sin amatörism (trots narration av Boy George!) och billiga videolook - jag hade kanske lite höga förväntningar.

Betyg: 2+

Huvudpersonen i Mandragora är sextonårige Marek (Mirek Caslavka), som lämnar sitt dystra småstadsliv för de vackra men förrädiska gatorna i Prag. Han lockas av en hallick att sälja sin kropp till de många turister som flockas till staden. Marek och hans vackra, gatusmarta kompis David beslutar att gå in i kötthandeln på egen hand. De dras ner i en helvetiskt värld där instinkten att överleva är deras enda hopp.

Mandragora är en tragisk filmberättelse med fint foto (som tyvärr inte görs rättvisa av den usla DVD-utgåvan). Skådespelarinsatserna (många var amatörer som själv var prostituerade), klippningen och musikläggningen lämnar dock en hel del att önska och betyget landar på en trea.

Fyra år före murens fall regisserade relativt okände Wieland Speck Westler för västtyska ZDF. "Westlern" är Felix från Västberlin som blir kär i Thomas från Öst. Till en början besöker Felix honom regelbundet men han måste återvända varje kväll innan tolvslaget. Det dröjer inte länge innan de östtyska myndigheterna blir misstänksamma och Thomas bestämmer sig för att försöka fly till väst.

För att få så hög autencitet som möjligt - östberlinarna kunde ju se filmen på västteve - reste Speck till Östberlin och filmade olika scener med en 8mm-kamera utan ljudupptagning. På vägen tillbaka smugglade han ut olika vardagsvaror för att sedan filma scener med ljud i väst.

Westler är en sorglig och stillsam kärlekshistoria med tidig indiekänsla som jag kan rekommendera till alla som är intresserade av HBT-film och/eller det delade Berlin.

Betyg: 3+