Filmbilder

I den tredje och sista delen av Tammy-trilogin har den äldre damen (Beulah Bondi) som Tammy tog hand om i förra delen blivit dålig och lagts in på sjukhus. Tammy följer självklart med och börjar arbeta som assistent. Det dröjer inte länge innan hon blir kär i en ung läkare (en ung Peter Fonda i sin långfilmsdebut) och som vanligt känner sig lite bortkommen i sin nya miljö, samtidigt som hon hjälper folk att få nya perspektiv och löser konflikter. Här har Sandra Dee hårdragit sin karaktär till bristningsgränsen och jag börjar bli ganska mätt på trilogin, så betyget landar återigen på en svag trea.

Drive-in-vibbarna kommer direkt i Malibu High med musik som låter hämtad ur ett dåligt barnprogram från sjuttiotalet och något som ser ut att vara inspelat fem år före 1979. Jill Lansing (i sin tydligen enda roll) spelar med dubbelhaka och tio år för gammal high school-tjejen Kim Bentley som raskt förfaller från att ha sex till lärare till knark, prostitution och en karriär som lönnmörderska(!) efter att hennes pojkvän dumpat henne. Malibu High är en härlig studie i stelt skådespeleri, amatörmässigt foto, några av de värsta sexscenerna som grasserat vita duken och ett fruktansvärt soundtrack - och i sitt sammanhang får den förstås en hångeldrypande tvåa.

Se även: Thriller - En grym film

Martin Scorsese inledde åttiotalet med ett par nattsvarta och satiriska komedier, den här och After Hours. Här spelar en av komikens stora mästare Jerry Lewis en talk-show-värd som tröttnat på sitt showbizjobb. Just då dyker wannabekomikern Rupert Pupkin, briljant spelad av Robert De Niro, upp och ber om hans råd. Han är en ganska pinsam och tragisk personlighet, som fortfarande bor hos sin mamma och övar sin usla komik mot kartongmänniskor i sin låtsastevestudio. Marsha, en stalkande talk-show-groupie (spelad av Madonnas dåvarande tjejkompis Sandra Bernhard), övertygar honom om en galen plan som givetvis är dömd att misslyckas från första början.

The King of Comedy fick, precis som After Hours, inget vidare mottagande när den kom men har växt i anseende med tiden. Även om filmerna knappast är jämförbara var de båda före sin tid och i ljuset av vad som hänt sedan dess blir särskilt King en förebådande vision. Alla inblandade gör riktigt bra prestationer, särskilt De Niro, vars Pupkinroll inte inbringar någon sympati över huvud taget, snarare en önskan om en stor skämskudde.

Det är lätt att göra en dålig film som får en att må dåligt eller skämmas, men desto svårare att göra en bra som framkallar samma känslor men samtidigt är minnesvärd och stannar hos en. Ser man King för att se en rolig komedi blir man kanske besviken, men med rätt inställning är det en solklar fyra och faktiskt en av Scorseses bästa prestationer, som bara växer med åren.

Jules Dassin var en av flera franska regissörer som kom till Hollywood från Frankrike under andra världskriget och (ofta) gjorde stenhårda films noir. Här är en fängelse-noir om en intagen (Burt Lancaster) som tröttnar på det överfulla fängelset och en sadistisk fångvaktare (Hume Cronyn) och utformar en spektakulär rymningsplan.

Dassin ödslar inte en minut utan kör på från första minuten med den typiskt hårda 40-talsstilen och snabb dialog och skådisarna gör riktigt bra ifrån sig. En minnesvärd scen som David Lynch inspirerades av till Twin Peaks är när den tidigare nämnda fångvaktaren spelar Wagner på högsta volym för att dölja skriken från den fånge han misshandlar!

Betyg: 4

Snabbisen Stad i panik jämförs ibland med High Noon och sägs vara en av de största attackerna från Hollywood på McCarthyismen (antagonisten heter Ned McCarty!). Vad man än väljer att läsa in i historien är det en mycket välgjord psykologisk B-western om falska anklagelser, hämnd och minne och förmodligen regissören Allan Dwans bästa film.

Betyg: 4

Ken Russell är en mycket intressant och märklig regissör, som bara gjorde mer och mer bisarra och osammanhängande filmer ju äldre han blev (han är dock inte död än). Han har gjort flera filmer om kända kompositörer och hans filmversion av The Who:s rockopera Tommy är relativt välkänd.

Denna "biografi" (från samma år!) har taglinen "It out-Tommy's 'Tommy'" vilket sannerligen stämmer. Liszt spelas även här av The Who:s sångare Roger Daltrey och framställs som en barock popsångare som framträder inför skrikande, viktorianska tonårsfans. Däremellan får vi bland annat se Ringo Starr som påven, exploderande ånglok, stumfilmsparodi och mycket naket och sex i nära två timmar.

Det är fullständigt over-the-top mer eller mindre konstant och betyget kan inte bli annat än en svag trea (det blir något tröttsamt i längden).

Ett stilrent pressboksomslag för Bröderna Marx-klassikern Fyra fula fiskar…

…och en galen half sheet för samma film:

(Som får mig att tänka på denna kända scen ur Dr. Strangelove:)

(more…)

Barn är allmänt nej, Bill Murray allmänt ja, vägt blir det en svag trea.

Spacehunter är en härligt ostig sci-fi med bra OST(!) av Elmer Bernstein från 3D-crazen, skulle vara roligt att se den så. Spårar ut lite väl mycket mot slutet, men får en stark tvåa.