Filmbilder

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Galleri (2 bilder)

En smärre men välgjord parantes för Bogart och Davis. (Nu frisläppt av censuren!)

Betyg: 3+

Galleri (2 bilder)

I kväll följde jag Tommys tips och såg ännu en Loach; Riff-Raff kom 1991, efter ett längre uppehåll sedan Fatherland från 1986. Charmige Robert Carlyle innehar sin fjärde roll som byggarbetaren Steve, som blir kär i "sångaren" Susan (som till skillnad från sin namne Boyle har en röst som kan krossa glas).

Genom filmen får vi följa det dagliga livet på byggarbetsplatsen, med en rolluppsättning som till stor del består av improviserande amatörer med härligt mustig dialekt, något som fungerar förvånansvärt bra - och förhållandet mellan Steve och Susan. Det börjar ganska lättsamt men går mot mörkare toner genom filmen, med en del minnesvärda scener fram till det något otillfredställande slutet.

Det platta fotot och det tidstypiska synthackompanjemanget drar ner intrycket ytterligare, men allt som allt är detta ännu en habil arbetarklasskildring från Loach som förtjänar sin trea. Don't forget your 'ard 'ats!

Galleri (3 bilder)

On a Clear Day You Can See Forever blev musikalexperten Vincente Minnellis sista musikal och näst sista film. Barbra Streisand innehar med tjock jiddischaccént huvudrollen som den aningen bortkollrade Daisy Gamble och en charmig Yves Montand spelar med frengelska doktorn som av misstag hypnotiserar henne och upptäcker att hon har levt ett tidigare liv.

Det är en väldigt tidsbunden film på gott och ont - det märks att Minnelli trivs och gör bäst ifrån sig i scenerna som utspelar sig under 1800-talet - även om till exempel Jack Nicholsons sökare Tad Pringle är ett uppfriskande inslag. Från början var en tretimmarsversion planerad och det är nog trots allt ganska bra att den inte blev av, för även om On a Clear Day har sin charm är man ganska mätt på Streisand & Co. efter två timmar.

Betyg: 3

Galleri (8 bilder)

Jag har tidigare skrivit om Red Ensign (1934) och "Quota Quickies" och här är ännu en sådan, även denna i regi av Michael Powell. Handlingen kretsar kring utredningen av mordet på en fyrskötare under mystiska omständigheter och utspelar sig i Wales. Filmtiteln kommer från det märkliga fantomsken från fyren som kontinuerligt dyker upp på platsen för hans död.

I denna sista Gaumont-British-film ser man om möjligt ännu mer av Powells inflytande och även om filmen inte ger några bestående minnen är det ett njutbart och trevligt litet mysterium med komiska inslag som Powell inte ångrade att han gjorde.

Betyg: 3 | DVD-Basen | Fullständig synopsis

Galleri (7 bilder)

En otäck liten italiensk exploitation med hög 70-talsfaktor och nynazister, kvinnovåld och våldtäkter, ackompanjerat av porrfilmsmusik. Lite roligt dock att man tydligen kan få orgasm av att spela flipper.

Betyg: 2

Galleri (8 bilder)

Cinematograph Films Act 1927 skapades som ett försök att få den sjunkande brittiska filmindustrin på rätt köl igen, bland annat genom att tvinga biograferna att visa minst 7,5% brittisk film (20% mellan 1935-1937). En följd av detta var att många så kallade "Quota Quickies" filmades - ofta korta filmer precis över timmen långa regisserade av nyutbildade regissörer. Lagen har fått utstå en del kritik men även berömts då den ledde till filmandet av många historiskt intressanta framträdanden som inte annars skulle överlevt.

Red Ensign från 1934 regisserades av Michael Powell, som senare gjorde många hyllade långfilmer tillsammans med Emeric Pressburger. Titeln kommer från Storbritanniens handelsflagg och filmen handlar om David Barr, som är chef och designer på ett skeppsvarv i ekonomisk knipa. Trots motstånd från banker och militanta konkurrenter tror Barr att hans senaste design kan rädda varvet. Filmen är en något melodramatisk bagatell med propagandabismak men en av de första där man kan se Powells inflytande i form av några storslagna utomhusscener.

Red Ensign har getts ut tillsammans med tre andra "Quota Quickies" på DVD från MPI under den något missvisande titeln Classic British Thrillers. Kvaliteten är relativt god och filmerna har valfri engelsk text.

Betyg: 3- | DVD-Basen