Filmbilder

Kan en postapokalyptisk, sentimental zombiefilm utan zombies med en pipig, undernärd Viggo Mortensen och en lika pipig och extremt irriterande snorunge bli något annat än pannkaka? Svaret är nej.

Betyg: 2-

Så här nästan tre år senare har jag sett filmen jag spoilade i ett gammalt inlägg. Possession är en märklig och ologisk berättelse som är svår att både analysera, recensera och se. Blandningen av Västberlingskt äktenskaps(melo)drama mellan Isabelle Adjani och (Sam Neill) och märkliga åttiotalsaction- och skräckelement har sina stunder, men Possession skulle inte ha mått dåligt av att klippas ned något (kanske inte lika mycket som den amerikanska versionen dock).

Betyg: 3+

När jag ser min första långfilm från Todd Solonz, Storytelling, slår det mig i första hand hur avlägset 2001 känns. Själva filmen, eller filmerna, berör mig inte så mycket och jag är inte säker på att det som Solonz försöker föra fram riktigt når mig, vilket för all del inte betyder att det är ointressant eller osevärt. En ljummen trea.

Jag vet inte riktigt varför Le renard et l'enfant översatts till Flickan och räven på svenska, men det sammanfattar i vilket fall som helst hela filmen på ett ganska bra sätt. En sedelärande liten historia från Frankrike, med en något irriterande flicka och vackra rävar.

Betyg: 3

Det verkar som alla jag känner sett Scoop så jag tog chansen själv i natt. Det är en riktigt bagatell liksom Vicky Cristina Barcelona, men det är sällan en Allen-bagatell är dålig. Scoop är knappast något minnesvärt mästerverk, men ett mysigt mysterium och ett utmärkt sätt att tillbringa en och en halv timme på.

Betyg: 3

Jag sitter inte helt ovilligt fast i B-filmsträsket ett tag till, i natt med Prey, en udda liten brittisk sci-fi som filmades på tio dagar med en budget av 50 000 pund. För den oinsatte räcker det till en lågmäld handling om ett aningen dysfunktionellt lesbiskt par vars tillvaro olämpligt störs av en köttätande utomjording. Bra är det inte, men sevärt och speciellt, med improviserat manus och en blandning av elektronisk och klassisk pianomusik som bakgrund.

Betyg: 2+

Sein Name: The Destructor!

Många har nog sett kortfilmen The Wave på VHS i skolan eller på Internet. Den baserar sig på ett relativt odokumenterat experiment som utfördes i en amerikansk skola 1967 och Die Welle baseras i sin tur på novelladaptionen av manuset. Här har historien om gymnasieläraren som utför ett veckolångt experiment förflyttats till nutidens Tyskland, vilket känns ganska naturligt.

Rainer Wenger, som läraren heter i den här adaptionen, är en lätt anarkistisk lärare som bor på en husbåt tillsammans med sin partner (som också är lärare). Vid det lokala gymnasiet har det blivit dags för projektvecka, där temat är demokrati och eleverna kan välja mellan att lära sig mer om anarkism eller autokrati. Rainer vill självklart undervisa i anarkism, men blir tilldelad autokrati. För att lära sina elever vad det innebär inspirerar han dem att starta en lokal rörelse, "Die Welle" eller "Vågen". Alla bär likadana kläder och följer blint sin nya ledare. Det dröjer inte länge innan allt börjar spåra ut med katastrofala följder.

De flesta har väl frågat sig någon gång hur diktaturer och fascismstater har kunnat uppstå och uppehållas och Die Welle ger ett slags svar på det. Genom att likforma en grupp människor, få dem att känna gemenskap och blint lyda en ledare är inte steget långt till en slags autokrati. Den lilla klassen, som snabbt växer, utesluter alla som vägrar följa reglerna vilket (kanske lite väl) hastigt leder till allt farligare och större konflikter.

Skådespelarna gör bra insatser, även om en del porträtt känns ganska grovhuggna och överdrivna. Dessutom har man inte helt lyckats med gymnasiemiljön - den känns stiliserad och inte helt autentisk. Detsamma gäller fotot, som är trendigt men något tröttsamt urblekt med varierande steadicam- och handkameraarbete. Slutet är i min mening onödigt påklistrat och utdraget, även om det säkert säljer.

Die Welle är i slutändan en helt okej film, men inte någon jag känner för att se mer än en gång. Kanske är jag fel målgrupp - men jag tror inte heller att det är något som (tyska) gymnasieungdomar tycker bättre om. Det är lätt att säga att originalet är bäst, men personligen tycker jag att den här historien fungerar bättre på engelska i kortfilmsform. Jag ser hellre Lord of the Flies eller Das Experiment på samma tema, men betyget landar till slut på en godkänd trea.

Jag har just börjat blogga på Pricerunners filmblogg vilket kommer leda till lite fylligare recensioner även är några gånger i veckan. Här kommer den första!

En lanthandel i Provence fick oväntad framgång hemma i Frankrike i slutet av 2007. Den gick upp på bio i Sverige för ungefär ett år sedan och finns att hyra och köpa sedan en tid. Regissören Éric Guirados sägs ha förberett sig för denna, hans andra, film genom att följa och göra små filmporträtt av resande försäljare under arton månader.

Huvudpersonen i filmen, Antoine Sforza, lämnade som tjugoåring sin lilla uppväxtby för Paris, där filmen tar sin början med en super 8-hemfilm och melankolisk musik. Antoine är på väg till sjukhuset, där han får beskedet att hans far, en resande lanthandlare, har lagts in efter en stroke.

Han åker motvilligt tillbaka till byn tillsammans med Claire, en kvinnlig bekantskap som han älskar men är rädd att binda sig till och tar med stor tveksamhet över faderns lanthandelsutkörning. Medan Antoine är snorkig och kort mot kunderna på samma sätt som han var på restaurangen där han arbetade i Paris, är Claire betydligt mer intresserad och vänlig.

Hon målar den lilla bussen i glada färger, döper den till "den flygande lanthandeln" och får fart på både affärsverksamheten och deras relation, åtminstone en kort stund. Samtidigt är de familjära relationerna spända, särskilt med Antoines bror och om möjligt än värre med fadern, som avskyr honom. När han blir utskriven och kommer tillbaka till byn blir situationen snabbt värre.

I filmen blandas det dagliga lanthandelsarbetet med sina udda och lite gemytligt tokiga kunder och vackra naturvyer med familjens konflikter, som legat och grott länge. Antoine har också egna problem han inte tagit itu med, som han döljer under ett kallt och hårt yttre. Ett tag ser det ganska mörkt ut för båda parter, men genom samtal, och vem vet, kanske lite frisk lantluft lyckas man lösa ganska mycket.

En lanthandel är ingen djup film och utger sig inte heller för att vara det. Vi kan ganska enkelt räkna ut flödet och vad som kommer att hända med Antoine och familjen och trivas med den insikten, samtidigt som den franska landsbygden och de udda kunderna ger filmen värme och humor. Det naturbelysta handkamerafotot i 16mm och den naturnära, mobila lanthandeln ger lite rustik indiekänsla och jag kan rekommendera filmen som en charmig fransk feelgood-bagatelle som passar utmärkt en grådaskig vårvinterkväll!

DVD-produktionen är som den brukar vara från Folkets Bio - avskalad men välgjord. Både bild, ljud och text har behandlats bra men det finns inget extramaterial - och frågan är om en sådan här film egentligen behöver något.

Claire, Antoine och "den flygande lanthandeln".

Betyg: 3

Den andra delen i Teenage Apocalypse-trilogin introduceras som "A Heterosexual Movie by Gregg Araki". De heterosexuella(?) i det här fallet är Jordan White och Amy Blue, två ångestfyllda tonåringar som plockar upp en ung liftare, Xavier Red. Tillsammans reser de ut på en psykosfylld roadtrip genom USA fylld av sex och våld.

Utöver sexet och ångesten som den första delen kretsade runt är det även gott om svordomar och våld här, vilket inte är något problem i sig om det integreras i handlingen, men ofta känns det som Araki bara är ute efter simpel provokation. Fotot är stabilt och det finns en del intressanta inslag men sammantaget känns det som den svagaste delen i trilogin.

Betyg: 3-

Jacques Tati var ett komiskt geni som tyvärr fick stora ekonomiska svårigheter efter hans (i mitt tycke) mästerverk Play Time från 1967. Trafic kom fyra år senare och blev Tatis sista långfilm, förutom scenshowen Parade, inspelad för svensk TV 1974. Det var för övrigt ett svenskt team, med bland annat Lasse Hallström, som medverkade till att inspelningen kunde avslutas.

I Trafic ger sig den perenniellt förvirrade Monsieur Hulot ut på motorvägarna mellan Paris och Amsterdam med den högteknologiska campingbil han designat för att visa upp den på en mässa. Givetvis går allt som kan gå fel fel.

Skämten fungerar inte alltid och är ofta för utdragna, men att det skulle vara ett av Tatis största misslyckande kan jag inte riktigt skriva under på. Nedklippt med en halvtimme skulle det fungera riktigt bra, nu blir betyget en stabil trea.