Filmbilder

Suzhou he, med den ganska passande svenska titeln Sjöjungfrun i Shanghai, gjorde mig betagen i början med sina flyktiga kameravyer över titelns smutsiga flod och sitt, ur en osedd videofilmares synvinkel, narrativ om motorcykelbudet Mardar ("motor") som träffar och får ta hand om rikemansdottern Moudan ("pion"), som tycks skifta roll till "sjöjungfru" i en slipprig neonnattklubb efter ett självmordsförsök. Tyvärr blir filmstilen en aning irriterande efter en stund och Mardars sökande i Vertigo-stil oengagerande, men betyget håller sig trots allt (knappt) flytande.

Betyg: 4-

Flickan är en del av den "nya vågen" av svenska filmer utan mycket till handling men med utstuderat foto/musik. Här handlar det om just en flicka (mycket bra spelad av Blanca Engström, ovan) som någonstans i början av Sverige i början av åttiotalet lämnas ensam med sin faster en sommar då henns förmodat biståndsarbetande föräldrar reser till Afrika. Fastern försvinner ganska snart bort med en sliskig man och flickan lämnas att klara sig själv.

Fotot är det inget fel på, även om de urblekta lågkontrastfärgerna snabbt blir tröttsamma, liksom den påflugna "produktplaceringen" av typiska åttiotalsförpackningar och -miljöer som inte verkar ha något syfte förutom att visa hur duktiga filmteamet varit på att hitta och skapa dem. Vuxenskådespelarna gör habila insatser medan de övriga barnskådisarna känns rätt amatörmässiga vilket förtar upplevelsen något.

Musiken i form av pianoklink och våta stråkar gör inte mycket till eller från och även i sina mest Tarkovskijska stunder känns Flickan mer som en imitatör än ett hommage. Den säger mig helt enkelt absolut ingenting och jag känner mig mest tom i slutet.

Betyg: 2

Teresa Fabik vill säkert väl med sin Prinsessa, och Zandra Andersson är faktiskt ett fynd i huvudrollen. Tyvärr är många av de andra "skådespelarna" inte det och de drar tillsammans med det sunkiga DV-fotot och det unkna sensmoralslutet ned betyget till en tvåa.

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Efter att ha läst nyheten om att Roy Andersson-wannaben Ruben-Schmubens De ofrivilliga inte gått vidare till en Oscarnominering var det väl dags att se den till slut. Inte helt oväntat lever den inte upp till hajpen.

En av mina lärare brukade alltid tjata på mig om vad jag försökte säga med det jag gjorde - och jag är väldigt nyfiken på vad Östlund vill säga med den här DV-filmade sketchsamlingen där det mest spännande är att kameran rör sig. För berusade och/eller pinsamma människor har jag och de flesta nog av i verkliga livet utan att behöva beblanda sig med dem under en hel film (särskilt när de kommer från Sveriges anus, Göteborg).

Ett litet plus för Maria Lundqvist, men det räcker inte längre än en farligt svag tvåa.

Ernst Lubitsch charmiga saga Die Puppe, om den timide Lancelot som gifter sig med (vad han tror är) en mekanisk docka (Lars and the Real Girl?) för att få ärva en förmögenhet, är en av regissörens bästa stumfilmer från tiden i Berlin. Det är en kort film, knappt över timmen, fylld med festliga scener, härligt "kulissiga" kulisser, kvick "dialog" och mycket stilig klippning för tiden. En stark trea!

The Hanging Garden är Thom Fitzgeralds bitvis självbiografiska regidebut (han har inte gjort något nämnvärt efter den), en drömmande reflektion över en av de mest dysfunktionella familjerna jag någonsin sett på film. Sevärd kanadensisk pärla!

Betyg: 4

När jag såg Populärmusik från Vittula var det inte mycket jag kom ihåg från boken - och jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt. Något mästerverk är filmen inte, däremot en fin uppväxt- och tidsskildring som inte är lika tillrättalagd som dylika har en tendens att bli. En något naggad trea.

Ett trevligt återseende efter IKEA-besök och olyckor och roligt att se den färdiga versionen efter att ha sett förhandsvisningen på Cinemateket när det begav sig.

Betyg: 4

I förtexterna till Rece do góry berättar Jerzy Skolimowski:

The basic part of this film was made i 1967. For fourteen years it's been withheld by the censorship. Deciding about the present shape of the film, I chose to treat it as a diary, to search, in the part from 1967 and the footage from 1981, answers to the questions: Who we were? And who we are now?

Det ger en bra bakgrundshistoria till en svårbeskriven, till stor del experimentell film där en lång prolog från 80-talet satt till musik av bland andra Krzysztof Komeda och hans namne Penderecki inleder 60-talsfilmen. Fascinerande på flera sätt, även om prologen känns lite mer intressant än huvudfilmen: en stark trea. (Den 13 december 1981 infördes undantagstillstånd i Polen.)