Filmbilder

Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.

Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty för hans mastodontverk Reds från 1981, står för manuset. Det baseras delvis på den östtyska Gerulf Pannachs livsöde och det är också han som innehar en dämpad men välspelad huvudroll som "Klaus", vilket förstås skänker en viss autenticitet. I både filmen och verkliga livet är/var han en protestvissångare, något som i första delen snart drar åt sig uppmärksamhet från de östtyska myndigheterna. Han och några andra han umgås med förhörs och trakasseras under flera månader innan han till slut tillåts resa ut ur landet. Kvar tvingas han lämna sin, visserligen emotionellt avlägsna, fru och deras lilla son.

Efter att ha lämnat den förtryckande och sönderfallande kommunismen i öst reser han strax till London i väst, där den andra delen tar vid. I stark kontrast till det land han lämnat blir han nu istället exploaterad av skivbolag som vill kapitalisera på hans "avhopp" och utnyttja honom för billiga politiska poänger. Det är han inte särskilt intresserad av, utan ger sig istället ut för att söka upp sin far. Fadern, en konsertpianist, lämnade också honom och Östtyskland för många år sedan och lever nu ett anonymt liv i Cambridge. För att hitta honom tar Klaus hjälp av en fransk-holländsk journalist - som också är på drift på sitt sätt.

Fatherland är politisk på samma sätt som alla Loach filmer (den amerikanska titeln Singing the Blues in Red är väl vald), men på ett ganska balanserat sätt. Kritiken mot politik och samhälle riktar sig mot både västs ofta hänsynslösa kapitalism och östs stela kommunism. Samtidigt är det en reflektion över brutna familjeband, återföreringar och hur människor, oavsett sina åsikter, kan bli en slags fångar i sitt eget land. Trots sina poänger känns filmen bitvis något uppbruten och åldrad vilket kanske är en av anledningarna till att den setts av så få. Jag kan ändå rekommendera den till de som är nyfikna på Loach och Tysklands delning, som ju faktiskt är en ganska stor del av vår nutidshistoria.

Betyg: 3+

Lågbudgetfilmen The Wolves of Kromer adapterades från från en teaterpjäs, en slags parabel på homofobi och skvaller om bögar. Den utspelar sig i den lilla byn Kromer i norra England, där varulvar smyger omkring utanför husknutarna.

Två nya har just anlänt (modeller utan någon större skådespelartalang i slitna jeans och lössvansar) och orsakar uppståndelse bland de skenheliga invånarna. Bland dem är två äldre damer som planerar ett mord på en tredje för att sedan skylla det på nykomlingarna - och en jakt på dem inleds.

Idén är väl charmig, men utförandet lämnar en del att önska med sin amatörism (trots narration av Boy George!) och billiga videolook - jag hade kanske lite höga förväntningar.

Betyg: 2+

Jag har just börjat blogga på Pricerunners filmblogg vilket kommer leda till lite fylligare recensioner även är några gånger i veckan. Här kommer den första!

En lanthandel i Provence fick oväntad framgång hemma i Frankrike i slutet av 2007. Den gick upp på bio i Sverige för ungefär ett år sedan och finns att hyra och köpa sedan en tid. Regissören Éric Guirados sägs ha förberett sig för denna, hans andra, film genom att följa och göra små filmporträtt av resande försäljare under arton månader.

Huvudpersonen i filmen, Antoine Sforza, lämnade som tjugoåring sin lilla uppväxtby för Paris, där filmen tar sin början med en super 8-hemfilm och melankolisk musik. Antoine är på väg till sjukhuset, där han får beskedet att hans far, en resande lanthandlare, har lagts in efter en stroke.

Han åker motvilligt tillbaka till byn tillsammans med Claire, en kvinnlig bekantskap som han älskar men är rädd att binda sig till och tar med stor tveksamhet över faderns lanthandelsutkörning. Medan Antoine är snorkig och kort mot kunderna på samma sätt som han var på restaurangen där han arbetade i Paris, är Claire betydligt mer intresserad och vänlig.

Hon målar den lilla bussen i glada färger, döper den till "den flygande lanthandeln" och får fart på både affärsverksamheten och deras relation, åtminstone en kort stund. Samtidigt är de familjära relationerna spända, särskilt med Antoines bror och om möjligt än värre med fadern, som avskyr honom. När han blir utskriven och kommer tillbaka till byn blir situationen snabbt värre.

I filmen blandas det dagliga lanthandelsarbetet med sina udda och lite gemytligt tokiga kunder och vackra naturvyer med familjens konflikter, som legat och grott länge. Antoine har också egna problem han inte tagit itu med, som han döljer under ett kallt och hårt yttre. Ett tag ser det ganska mörkt ut för båda parter, men genom samtal, och vem vet, kanske lite frisk lantluft lyckas man lösa ganska mycket.

En lanthandel är ingen djup film och utger sig inte heller för att vara det. Vi kan ganska enkelt räkna ut flödet och vad som kommer att hända med Antoine och familjen och trivas med den insikten, samtidigt som den franska landsbygden och de udda kunderna ger filmen värme och humor. Det naturbelysta handkamerafotot i 16mm och den naturnära, mobila lanthandeln ger lite rustik indiekänsla och jag kan rekommendera filmen som en charmig fransk feelgood-bagatelle som passar utmärkt en grådaskig vårvinterkväll!

DVD-produktionen är som den brukar vara från Folkets Bio - avskalad men välgjord. Både bild, ljud och text har behandlats bra men det finns inget extramaterial - och frågan är om en sådan här film egentligen behöver något.

Claire, Antoine och "den flygande lanthandeln".

Betyg: 3

Huvudpersonen i Mandragora är sextonårige Marek (Mirek Caslavka), som lämnar sitt dystra småstadsliv för de vackra men förrädiska gatorna i Prag. Han lockas av en hallick att sälja sin kropp till de många turister som flockas till staden. Marek och hans vackra, gatusmarta kompis David beslutar att gå in i kötthandeln på egen hand. De dras ner i en helvetiskt värld där instinkten att överleva är deras enda hopp.

Mandragora är en tragisk filmberättelse med fint foto (som tyvärr inte görs rättvisa av den usla DVD-utgåvan). Skådespelarinsatserna (många var amatörer som själv var prostituerade), klippningen och musikläggningen lämnar dock en hel del att önska och betyget landar på en trea.

Aki Kaurismäki har tillsammans med brorsan Mika stått för en dryg femtedel av Finlands totala filmproduktion under sina karriärer. Trots kvantiteten är de flesta av deras filmer sevärda, så även denna av Aki.

Molnen på drift är ett par i yngre medelåldern som bor i en sliten, himmelsblåmålad lägenhet med möbler och TV på avbetalning. Kvinnan arbetar som hovmästare på en sliten restaurang som bara de äldre stamkunderna fortfarande besöker och mannen som spårvagnsförare. Det är ekonomisk kris efter Sovjetunionens fall och det dröjer inte länge innan båda blir arbetslösa och sakta "klättrar" neråt på samhällsstegen.

Aki berättar historian långsamt i långa tagningar och uttonande sekvenser - det är lätt att dra jämförelser med Roy Andersson vilket kan vara vanskligt - men det är absolut inga negativa sådana. Har man sett fler filmer av regissören är det lätt att känna igen sig vilket har sina både för- och nackdelar. De förstnämnda överväger dock och även om det bitvis nästan blir för mycket misär och uttoningar landar betyget på en stabil fyra, Moln på drift ligger helt klar i toppskiktet av Akis produktion.

Jag minns inte riktigt hur En slavinnas extraknäck hamnade i min filmsamling, för vänsterkomedier är inte riktigt min smak. Här spelar regissörens syster en kvinna som driver en olaglig abortklinik, grips och börjar engagera sig i socialt arbete och politik. Filmen har tydliga influenser av Brecht och Godard men når knappast upp i samma klass eller stil.

Betyg: 3-

Efter att ha regisserat mästerverket Körkarlen från 1921 dröjde det inte länge innan Victor Sjöström kontaktades av MGM:s Irving Thalberg med ett erbjudande om att göra film i USA. Han accepterade och gjorde en kort karriär som Victor Seastrom. Efter några filmer, som Den röda bokstaven, släpptes Stormen, hans amerikanska mästerverk, år 1928.

Filmen kretsar kring Letty (Lillian Gish, en mycket duktig skådespelerska och sedermera mystant) som flyttar till Texas för att bo hos sin kusin. Hon blir snart utkörd av hans fru som hatar henne och tvingas gifta sig med en man hon avskyr (Lars Hanson). De flyttar in i ett litet skjul där vinden konstant viner, blåser in sand överallt och sakta driver henne till vansinne.

Gish berättar i introduktionen, som kan ses nedan, att det var hennes klart mest påfrestande filminspelning, men också en av hennes bästa roller trots det av studion påklistrade lyckliga slutet. Jag kan bara hålla med henne, detta är en mycket bra stumfilm, med ett vackert musikackompanjemang av Carl Davis. Rekommenderas starkt!

Betyg: 4+

Som eventuella läsare märkt är jag fascinerad av riktigt usla filmer, som dessutom på sätt och vis får en att uppskatta de bra bättre. IMDb har förutom en lista över de 250 bästa filmerna genom tiderna också en lista på de 100 sämsta som dock förändras lite oftare. Just nu ligger Disaster Movie på plats två och jag kan bara hålla med, detta är en total katastrof utan några som helst kvaliteter.

Betyg: 1-

Årets juldagsfilm är Bad Santa från 2003 med Billy Bob Thornton i huvudrollen som en underbart elak och full (på riktigt!) varuhustomte som bryter sig in i kassaskåp och lär sig något nytt om sig själv och livet av en ensam pojke. En bitterljuv komedi som dock drar ut lite för länge på vissa skämt och är några minuter för lång, men jag rekommenderar den ändå varmt.

Betyg: 3+

Joan Crawford, en av mina favoritskådespelerskor, spelar i sin sista roll en antropolog som får nys om en troglodyt, en grottmänniska som överlevt istiden och är den felande länk mellan apor och människor man sökt efter. Tyvärr är Trog, som han kallas, en smula våldsam och alla är inte så förtjusta i att han hålls i fångenskap med risken att han rymmer och ställer till besvär.

Filmen är fylld med en stor dos hemskt 70-tal, en sluddrande och trött Crawford som läser dialog hämtad ur skolböcker och ett monster iklädd en maläten apkostym från Kubricks 2001. För att göra det lite gladare och hålla tittarna vakna är färgerna uppdragna så att de nästan blir självlysande och gärna i kombinationer som blått och rött eller "färgblindhetstest". En tragikomisk svansång för Crawford, som med sin blankögda närvaro höjer betyget till en ytterst svag tvåa.