Filmbilder

Galleri (6 bilder)

Ingrid Bergman vann en Oscar för Gaslight, kanske något tidigt med tanke på hennes magnifika insats i Hitchcocks Notorious två år senare. Med det menar jag inte att hon spelar dåligt i Cukors 1800-tals-noir, snarare att hennes roll som den lättpåverkat neurotiske Paula Ahlqvist kräver en viss "suspension of disbelief". Charles Boyer passar utmärkt som illvillig make med sina Jack Nicholsonska ögonbryn och det är roligt att se Angela Lansbury i sin första roll, som ett bitchigt och trashigt hembiträde. Nog namedropping nu - Gaslight får en fladdrande gasfyra!

Efter att ha läst nyheten om att Roy Andersson-wannaben Ruben-Schmubens De ofrivilliga inte gått vidare till en Oscarnominering var det väl dags att se den till slut. Inte helt oväntat lever den inte upp till hajpen.

En av mina lärare brukade alltid tjata på mig om vad jag försökte säga med det jag gjorde - och jag är väldigt nyfiken på vad Östlund vill säga med den här DV-filmade sketchsamlingen där det mest spännande är att kameran rör sig. För berusade och/eller pinsamma människor har jag och de flesta nog av i verkliga livet utan att behöva beblanda sig med dem under en hel film (särskilt när de kommer från Sveriges anus, Göteborg).

Ett litet plus för Maria Lundqvist, men det räcker inte längre än en farligt svag tvåa.

Ernst Lubitsch charmiga saga Die Puppe, om den timide Lancelot som gifter sig med (vad han tror är) en mekanisk docka (Lars and the Real Girl?) för att få ärva en förmögenhet, är en av regissörens bästa stumfilmer från tiden i Berlin. Det är en kort film, knappt över timmen, fylld med festliga scener, härligt "kulissiga" kulisser, kvick "dialog" och mycket stilig klippning för tiden. En stark trea!

The Hanging Garden är Thom Fitzgeralds bitvis självbiografiska regidebut (han har inte gjort något nämnvärt efter den), en drömmande reflektion över en av de mest dysfunktionella familjerna jag någonsin sett på film. Sevärd kanadensisk pärla!

Betyg: 4

När jag såg Populärmusik från Vittula var det inte mycket jag kom ihåg från boken - och jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt. Något mästerverk är filmen inte, däremot en fin uppväxt- och tidsskildring som inte är lika tillrättalagd som dylika har en tendens att bli. En något naggad trea.

Ett trevligt återseende efter IKEA-besök och olyckor och roligt att se den färdiga versionen efter att ha sett förhandsvisningen på Cinemateket när det begav sig.

Betyg: 4

I förtexterna till Rece do góry berättar Jerzy Skolimowski:

The basic part of this film was made i 1967. For fourteen years it's been withheld by the censorship. Deciding about the present shape of the film, I chose to treat it as a diary, to search, in the part from 1967 and the footage from 1981, answers to the questions: Who we were? And who we are now?

Det ger en bra bakgrundshistoria till en svårbeskriven, till stor del experimentell film där en lång prolog från 80-talet satt till musik av bland andra Krzysztof Komeda och hans namne Penderecki inleder 60-talsfilmen. Fascinerande på flera sätt, även om prologen känns lite mer intressant än huvudfilmen: en stark trea. (Den 13 december 1981 infördes undantagstillstånd i Polen.)

Anton Corbijn har länge fotograferat kända band som just Joy Division, Depeche Mode och U2 och även regisserat en del musikvideor. Control är hans första långfilm, och en stark prestation. Fotot är i kontrastrikt svart-vitt, precis som hans kända foton på bandet och dess sångare Ian Curtis.

Sam Riley gör även han en (enastående) långfilmsdebut och är ofta skrämmande lik den riktige Curtis. I filmen får vi följa honom och hans band under några få, intensiva år. Han gifter sig som 19-åring med Deborah Woodruff, vars bok Touching From a Distance manuset är baserat på, men tappar snart intresset. 22 år gammal blir han pappa och 23 år gammal tar han livet av sig.

Bandet Joy Division bildas som Warsaw efter att Curtis träffat några musiker på en Sex Pistols-konsert i Manchester. Snart byter de namn till Joy Division, som bordellerna de tyska soldaterna besökte under andra världskriget kallades, och spelar in en demo. Musikmogulen Tony Wilson ser ett av deras framträdande och erbjuder dem snart att framträda i hans teveprogram - och så småningom ett skivkontrakt för hans nystartade Factory Records.

Det dröjer inte länge innan de ger sig ut på en turné, där Curtis får ett av sina första epileptiska anfall. Läkarna vet inte hur de ska behandla honom utan skriver ut en medicincocktail med en lång lista biverkningar, och ordinerar mindre alkohol och mycket sömn. En dag kommer den belgiska ambassadarbeterskan Annik Honoré för att be om en intervju till ett fanzine och de två faller för varandra. Deborah blir alltmer övergiven samtidigt som Curtis blir sämre och får fler anfall, tills det bittra slutet (det sägs att han såg slutscenen av Werner Herzogs Stroszek innan han hängde sig själv).

Biografier är alltid en svår balansgång, eftersom de flesta tittarna dels antas ha ett intresse för den/de filmerna handlar om och dels förmodligen redan vet vad som kommer att hända från början till slut. Även om det förmodligen är en fördel om man är intresserad av Joy Division, tror jag faktiskt att även andra kan se Control och få ut något av det. Corbijn lyckas på många sätt destillera ner hela känslan av grått brittiskt sjuttiotal, postpunk-scenen kring Manchester, Curtis gradvisa försämring och känslan av förlorad kärlek till två timmar utan att man tittar på klockan en enda gång. Vi får en slags lektion i musikhistoria samtidigt som Control är ett mänskligt och tragiskt drama som har potential att beröra många.

Jag kan starkt rekommendera denna på sätt och vis poetiska biografi som varken glorifierar eller glamouriserar dem den handlar om, ett misstag som annars är vanligt. En stark fyra.

Se även:

• 24 Hour Party People, om Factory Records uppgång och fall.
• Joy Division från samma år, Grant Gees utmärkta om än något torra dokumentär.
• Last Days, Gus Van Sants intressanta och knepiga film om Kurt Cobain, en annan ung och plågad artists sista dagar.

Fatherland är förmodligen en av Ken Loach mest obskyra filmer, vilket är lite orättvist då den faktiskt har en del att säga.

Trevor Griffiths, även känd för att ha skrivit åt Warren Beatty för hans mastodontverk Reds från 1981, står för manuset. Det baseras delvis på den östtyska Gerulf Pannachs livsöde och det är också han som innehar en dämpad men välspelad huvudroll som "Klaus", vilket förstås skänker en viss autenticitet. I både filmen och verkliga livet är/var han en protestvissångare, något som i första delen snart drar åt sig uppmärksamhet från de östtyska myndigheterna. Han och några andra han umgås med förhörs och trakasseras under flera månader innan han till slut tillåts resa ut ur landet. Kvar tvingas han lämna sin, visserligen emotionellt avlägsna, fru och deras lilla son.

Efter att ha lämnat den förtryckande och sönderfallande kommunismen i öst reser han strax till London i väst, där den andra delen tar vid. I stark kontrast till det land han lämnat blir han nu istället exploaterad av skivbolag som vill kapitalisera på hans "avhopp" och utnyttja honom för billiga politiska poänger. Det är han inte särskilt intresserad av, utan ger sig istället ut för att söka upp sin far. Fadern, en konsertpianist, lämnade också honom och Östtyskland för många år sedan och lever nu ett anonymt liv i Cambridge. För att hitta honom tar Klaus hjälp av en fransk-holländsk journalist - som också är på drift på sitt sätt.

Fatherland är politisk på samma sätt som alla Loach filmer (den amerikanska titeln Singing the Blues in Red är väl vald), men på ett ganska balanserat sätt. Kritiken mot politik och samhälle riktar sig mot både västs ofta hänsynslösa kapitalism och östs stela kommunism. Samtidigt är det en reflektion över brutna familjeband, återföreringar och hur människor, oavsett sina åsikter, kan bli en slags fångar i sitt eget land. Trots sina poänger känns filmen bitvis något uppbruten och åldrad vilket kanske är en av anledningarna till att den setts av så få. Jag kan ändå rekommendera den till de som är nyfikna på Loach och Tysklands delning, som ju faktiskt är en ganska stor del av vår nutidshistoria.

Betyg: 3+

Lågbudgetfilmen The Wolves of Kromer adapterades från från en teaterpjäs, en slags parabel på homofobi och skvaller om bögar. Den utspelar sig i den lilla byn Kromer i norra England, där varulvar smyger omkring utanför husknutarna.

Två nya har just anlänt (modeller utan någon större skådespelartalang i slitna jeans och lössvansar) och orsakar uppståndelse bland de skenheliga invånarna. Bland dem är två äldre damer som planerar ett mord på en tredje för att sedan skylla det på nykomlingarna - och en jakt på dem inleds.

Idén är väl charmig, men utförandet lämnar en del att önska med sin amatörism (trots narration av Boy George!) och billiga videolook - jag hade kanske lite höga förväntningar.

Betyg: 2+