Filmbilder

Inside I'm Dancing är inte helt utan brister men det görs alldeles för få (lyckade) filmer på ämnet funktionshinder.

Betyg: 3+

Milos Formans Konkurs är visserligen tänkvärd i relation till 2000-talets alla auditiontävlingar, men tyvärr också ungefär lika plågsam att ta sig igenom.

Betyg: 2

Trots en imponerande skådespelerskeuppsättning är Reinas tyvärr lika fånig som sin poster och att det är en produktion från spanska Warner Bros. förvånar inte - jag kan absolut se Hollywood göra en ostig remake av det här.

Chuecatown är en smårolig spansk HBT-komedi som dock snabbt tappar fart för att sedan återhämta sig svagt mot slutet.

Betyg: 3

Kanadicken Vincenzo Natali har gjort en rad intressanta filmer med början i den numera moderna Sci-Fi-klassikern Cube från 1997, som jag drabbades hårt av då och fortfarande håller högt. Splice är något av ett misslyckat mästerverk, en film Natali ville göra för över tio år sedan men saknade teknik för, tills nu.

Tyvärr lyckas han inte riktigt pussla ihop flera intressanta delar om föräldraskap, genmanipulation och vår bestämmanderätt över andra varelser utan att helheten rinner ut i en standardthriller vilket är synd på en bra premiss. Bättre lycka nästa gång!

Betyg: 2

Spanjoren Rodrigo Cortés har gjort ett intressant val av amerikansk långfilmsdebut med sitt minimalistiska mysterium Buried, med Ryan Reynolds i en kista i Irak(?). Hitchcockreferenserna är kanske som mest tydliga på den fina postern, men även bitvis under filmen trots att Cortés knappast ens når upp till mästarens knän. Men, Reynolds går alltid att titta på, en osympatisk rollfigur till trots och Buried når ner till två av sex fot under (jag gör ett undantag från min vanliga femgradiga betygsskala).

Om Ferzan Ozpeteks lyckades väcka ett om än litet hopp om att undvika klyschor och utvecklas i sin regissörsroll efter Le fate ignoranti, grusades det ganska fort efter bara några minuter med Mine vaganti (med en återigen otroligt fånig om än säkert helt korrekt engelsk titel). En ofokuserad röra med stereotyp topping som inte föll mig i smaken, fylld med märklig italiensk humor och musik. Efter tre chanser tror jag att jag hoppar över Ozpetek i fortsättningen.

Betyg: 2-

Med The Rite bevisar medelmåttan Håfström än en gång att svenskar inte bör göra film i Hollywood. Synd att Anthony Hopkins medverkar i dylikt skräp, tur att ögonen kan vila på Colin O'Donoghue.

Betyg: 2-

John Cameron Mitchell är en intressant regissör som sannerligen inte stressar fram sina filmer. Jag gillar Hedwig and the Angry Inch för sin glamm- och kitschighet (och om sanningen ska fram för delarna från Östtyskland), tycker att Shortbus är ett intressant experiment men inte mer och visste väl inte riktigt vad jag skulle vänta mig av Rabbit Hole, som förhandsvisades på Cinemateket i kväll.

Så är efteråt är jag fortfarande inte säker på eller… tillfredsställd av Mitchells medelklassförortshistoria där Nicole Kidman (med lite mindre Botox) bearbetar och sörjer tillsammans med en hunkig Aaron Eckhart i en lantligt inredd villa. Jag fattar aldrig riktigt varken intresse eller sympati för de tus rollfigurer och filmen, om än välgjord och med subtil humor, går mig liksom förbi.

Betyg: 3

I rymden finns inga känslor.

Betyg: 3+