Filmbilder

Jag hade inga större förväntningar på Cloudy with a Chance of Meatballs (med den underbara tyska titeln Wolkig mit Aussicht auf Fleischbällchen) men blev positivt överraskad. En absurd, härlig och välanimerad film med skön dialog som "You know what you are, Flint Lockwood? A shenaneganizer!" och det fantastiska konceptet "råttfåglar". Lägg till det en subtil moral/samhällskritik (Roger & Me känns inte helt avlägsen i sammanhanget!) som inte trycks ner i halsen á la WALL·E och betyget slutar på en betydligt starkare trea än den sistnämnda.

Galleri (3 bilder)

I Curly Top, som kom två år innan Heidi, spelar Shirley Temple en föräldralös flicka som bor tillsammans med sin syster Mary (Rochelle Hudson, som bland annat bidrog med sin röst åt ett antal animerade Bosko-kortfilmer) på ett barnhem.

En dag kommer den rike Edward på besök och faller handlöst för de tu. Han syr ihop en historia om att han agerar åt en klient och bestämmer sig för att skämma bort dem i sin pampiga strandvilla i Southampton, men räknar inte direkt med komplikationen att bli kär i Mary. Arthur Treacher har även här en butlerroll (typecasting?) vars "My word!" bara överröstas av Temples flitigt använda "Oh, my goodness!".

Curly Top balanserar ofta på klämkäckhetsgränsen (särskilt när sackarinsöta Temple står i centrum) och moralen känns inte helt fräsch, men antingen irriterar man sig på det eller följer flödet. Jag väljer att göra det senare och delar ut en trea i betyg - och bjuder på ett postergalleri för första gången på länge!

Äntligen är den mäktiga anktortyren över!

Betyg: 1-

Ettan framstår som ett mästerverk i jämförelse med den här sorgliga smörjan. Jag ångrar redan att jag har trean också.

Betyg: 1-

Ännu en film avbockad från "filmer jag såg nån gång i barndomen men inte minns" - The Mighty Ducks från 1992. Jag tror inte att jag var särskilt imponerad av den ens när jag var i målgruppen och nu känns det som en ganska outhärdligt förutsägbar och sentimentalt drypande Disney-sak med ett riktigt vidrigt nittiotalssoundtrack. (Also Available on Laserdisc!)

Betyg: 1

Jag vet inte riktigt varför Le renard et l'enfant översatts till Flickan och räven på svenska, men det sammanfattar i vilket fall som helst hela filmen på ett ganska bra sätt. En sedelärande liten historia från Frankrike, med en något irriterande flicka och vackra rävar.

Betyg: 3

Det var längesen jag såg en trettiotalsrulle men det rådde jag bot på i natt med sockersöta Shirley Temple i westernregissören Allan Dwans Heidi från 1937. Det är en lättsmält liten historia som klipper och klistar lite ur böckerna (som jag läste som liten) och som utspelar sig i en fascinerande studiomiljö med malmedel som snö (Temple hospitaliserades i ett par dagar efter att ha svalt lite "snö" av misstag!).

Heidi finns i både sitt svart-vita original och en kolorerad version. Trots mångas hat mot kolorerade äldre filmer tycker jag det bidrar lite till den artificiella studiokänslan på ett positivt sätt.

Betyg: 3

Oliver & Company var en av de första tecknade långfilmerna som använde sig av datoranimation i större utsträckning - och det var också huvudanledningen till att jag såg den. Själva manuset (baserat på Dickens klassiker), om den orange katten Oliver som tvingas klara sig själv i New York, är ganska svagt och den förutnämnda datoranimation ser i dag primitiv ut. Utöver det drar den sliskiga synthmusiken och några stereotyper (en del roligare än andra) ned betyget, även om jag kan tänka mig sämre sätt att tillbringa lite mer än en timme på. New Yorks coolest quadropeds!

Betyg: 3

Robin Williams gjorde sin filmdebut i Popeye, Robert Altmans intressanta adaption av den klassiska serien. Här finns de vanliga Altmankännetecknen såsom överfyllda scener och överlappande dialog.

Williams gör en bra insats, Shelley Duvall är som född för att spela den påfrestande Olive Oyl och musiken av Harry Nilsson har sina stunder. Trots att alla gör så gott de kan passar nog serier bäst som just serier och inte som långfilm - det blir påfallande oroligt och ibland nästan pinsamt.

Betyg: 2+

John Grogans självbiografiska storsäljare Marley och jag kom ut 2005 och det var väl mer eller mindre självklart att en film skulle göras förr eller senare. Jag fick boken av samma vän som jag såg Mannen som älskade Yngve med i går och tyckte att den var charmig om än lite amerikanskt sliskig. I filmen spelar Owen Wilson och Jennifer Aniston journalistparet John och Jennifer som efter sitt bröllop flyttar till Florida.

För att sakta ner hennes biologiska klocka (är det här femtiotalet?) ger han henne en liten labradorvalp, som får heta Marley efter reggae-Bob. Även om Marley snabbt växer upp till en enorm femtiokiloshund är han fortfarande lika klumpig och vild. Hans outtömliga energiförråd och de fadäser det leder till inspirerar John till otaliga kolumner men prövar också bådas tålamod till gränsen. Samtidigt skaffar de till slut barn och vi får följa deras karriär och Marley ända till det bittra slutet.

Där boken var en relativt välskriven historia i dagboksform är filmen en ganska platt historia med grabbig framtoning och smaklösa skämt om bland annat juckande hundar, tomma hus och tomma livmödrar. Allt ser märkligt retuscherat ut i blekta, onaturliga färger och även om jag älskar hundar blir det mest påfrestande att se tjugotvå ganska själlösa labradorer vara hysteriska efter en halvtimme. Owen Wilson gör så gott han kan med manuset och det är roligt att se Alan Arkin som chefredaktör, medan Jennifer Wilson är lika hest pipig, trist och träig som vanligt.

Målgruppen för Marley och jag känns inte helt klar, barn är det ju inte då äktenskapsproblem och trauman avhandlas på löpande band med en starkt moralisk underton och jag är tveksam om några andra vuxna än hundmotsvarigheten till "The Crazy Cat Lady" i The Simpsons uppskattar det hela. Som om det inte vore nog tar filmen, i likhet med nästan lika oinspirerade Djävulen bär Prada från samma regissör, aldrig slut. När det efter nittio minuter fortfarande är trettio kvar bryr jag mig faktiskt inte ett dugg om hur det går för John och Jennifer (som avslutar sin mer framgångsrika karriär för att ta hand om barnen) eller den galna hunden.

Betyget kan inte bli något annat än en etta, för jag kan verkligen inte rekommendera det här till någon. Läs boken eller se en Lassiefilm istället!