Filmbilder

Harry Potter and the Half-Blood Prince, den sjätte filmen i serien, känns som ett nödvändigt ont med visserligen stilfullt foto av Bruno Delbonell (Amélie m.fl.) som tyvärr dras ner i CGI-träsket. Den första tvåan i serien, gå förbi och direkt till sjuan…

Betyg: 2

Jag tappade snabbt räkningen på hur många gånger jag såg Toy Story på min lillebrors VHS-kassett men redan då kändes den som något annorlunda och framtidssiande. Tvåan var rolig men inte så mycket mer än så. Med Toy Story 3 avslutar Pixar serien på topp och det är intressant att se hur utvecklingen gått framåt på femton år, både i handling och teknik.

Betyg: 4+

Steamboat Bill, Jr. brukar, tillsammans med The General som jag såg i början av september, anses vara en av de bästa långfilmerna ur Buster Keatons senare period; innan han gick över till MGM (där The Cameraman som släpptes samma år redan bar spår av den nedgång som skulle följa med bland annat alkoholism som följd).

Här återfinns flera klassiska Keatonscener, framförallt den välkända orkanscenen förstås, där Keaton var nära att sätta livet till när en riktig husvägg föll över honom med sin fulla tyngd, förutom den lilla dörröppningen då. Även om inledningen kanske är lite långsam finns det minnesvärda ögonblick även där (hattscenen!) och gott om slapstick som gör att 71 minuter formligen blåser förbi.

Betyg: 4

Med Hugo och Josefin visade långfilmsdebutanten Kjell Grede tidigt att det går att göra både bra och sevärd film som kan ses av både barn och vuxna, vilket också gjordes på Cinemateket i eftermiddags. Inga Landgré är i bra form (jag såg henne senast i Det är aldrig för sent) liksom barnskådisarna och mysfarbrorn Beppe Wolgers. De som nu läst boken brukar ju säga att den är bättre och det må hända, men det här är en mycket fin svensk sommarfilm av lagom längd och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

Man kan undra om posterdesignern sett filmen i fråga, The Thief of Bagdad, med teaterhunken John Justin och barnskådespelaren (som här vuxit till sig lite) Sabu, som slåss mot den ondskefulle Jaffar spelad av gamle stumfilmsräven Conrad Veidt.

Det är fråga om ett klassiskt matinéäventyr i sprakande Technicolor, som inspirerat både Martin Scorsese och Francis Ford Coppola. The Thief… fick på sin tid kritik för att koncentrera sig allt för mycket på (i dag charmigt ostiga) effekter och mindre på manus, men jag tycker att smeten håller ihop oväntat bra trots de många kockarna. Att den även inspirerat till bland annat Disneys Aladdin säger väl en del och betyget blir en frikostig fyra.

Mycket har skrivits om och tolkats kring E.T. och jag nöjer mig med att konstatera att det är en av de bästa familjefilmerna som gjorts genom tiderna och en fröjd att se i 70 mm på Cinemateket i en salong fylld av barn och vuxna i alla åldrar.

Betyg: 5-

The Incredibles är en av Pixars bättre produktioner - en hisnande historia med retroflair som gör sig lika bra på DVD som när jag såg den på bio för fem år sedan och där jag särskilt skrattar åt Edna Mode, en kärleksfull tribut till Paramounts kända kläddesigner Edith Head.

Betyg: 4

I Fantastic Mr. Fox tolkar Wes Anderson Roald Dahl frikostigt med härlig stop motion och (ibland något för) knastertorr humor. Ordet "cuss" överutnyttjas starkt medan vargscenen är en modern klassiker.

Betyg: 3+

Flickan är en del av den "nya vågen" av svenska filmer utan mycket till handling men med utstuderat foto/musik. Här handlar det om just en flicka (mycket bra spelad av Blanca Engström, ovan) som någonstans i början av Sverige i början av åttiotalet lämnas ensam med sin faster en sommar då henns förmodat biståndsarbetande föräldrar reser till Afrika. Fastern försvinner ganska snart bort med en sliskig man och flickan lämnas att klara sig själv.

Fotot är det inget fel på, även om de urblekta lågkontrastfärgerna snabbt blir tröttsamma, liksom den påflugna "produktplaceringen" av typiska åttiotalsförpackningar och -miljöer som inte verkar ha något syfte förutom att visa hur duktiga filmteamet varit på att hitta och skapa dem. Vuxenskådespelarna gör habila insatser medan de övriga barnskådisarna känns rätt amatörmässiga vilket förtar upplevelsen något.

Musiken i form av pianoklink och våta stråkar gör inte mycket till eller från och även i sina mest Tarkovskijska stunder känns Flickan mer som en imitatör än ett hommage. Den säger mig helt enkelt absolut ingenting och jag känner mig mest tom i slutet.

Betyg: 2

Teresa Fabik vill säkert väl med sin Prinsessa, och Zandra Andersson är faktiskt ett fynd i huvudrollen. Tyvärr är många av de andra "skådespelarna" inte det och de drar tillsammans med det sunkiga DV-fotot och det unkna sensmoralslutet ned betyget till en tvåa.