Filmbilder

I rymden finns inga känslor.

Betyg: 3+

Claude Chabrols naturalistiska fjärde film Les bonnes femmes släpptes året efter Les cousins (som var den sista filmen jag såg i fjol). Medan Les Cousins var en fin nya vågen-föregångare med bra (ute)foto känns det som tiden redan sprungit ifrån Chabrol ett år senare, för det är helt enkelt rätt ospännande att följa de ganska banala fyra väninnorna, deras banala liv och banala småprat. Inte dåligt, men inte heller något man inte kan vara utan.

Betyg: 3

HBT-regissören Ferzan Ozpeteks debutfilm Hamam imponerade mig inte nämnvärt trots att den blev officiellt utvald till Cannes när den kom och fick en svag tvåa. Hans tredje film Le fate ignoranti (med den lite lustiga amerikanska titeln The Ignorant Fairies) gick några varv i DVD-spelaren i kväll.

Historien om frun till en AIDS-forskare som efter hans död i en bilolycka börjar nysta i hans förflutna och upptäcker homosexuella otrohetsaffärer är lite mer utvecklad och Ozpetek har lite mer kött på benen, men helheten har fortfarande framtoningen av en utdragen tevesåpa med övermättade färger.

Samtidigt som ett bögkollektiv skildras utan försök till humor- eller ironisering lyckas regissören inte helt undvika klyschorna och betyget slutar på en svag trea.

Hachiko är ännu ett rörligt, sentimentalt Hallmarkvykort från Lasse Hallström - det är något med Hollywood och remakes på japanska filmer med hund(ar)… Richard Gere & Co. gör vad de ska och gör det bra och om man lyckas gå in i Spielberg-läge blir man möjligtvis en smula berörd av den dumtrogna vovven, men förmodligen mest sugen på att se originalet.

Betyg: 3

Favorit i repris: i år såg jag i enlighet med min jultradition om Ingmar Bergmans mästerverk Fanny och Alexander (som ligger på delad förstaplats med Persona i mitt tycke) på stor duk i samband med Cinematekets säsongsavslutning i Filmhuset med årets godaste julfika. En film som tål att ses om många gånger för att upptäcka alla nyanser och det är förstås förkastligt att se något annat än den fem timmar långa TV-versionen som Ingmar ville. En riktig upplevelse - som till min och många andras lycka verkar återkomma nästa år!

Betyg: 5+

Afterlife är den fjärde filmen i Paul W.S. Anderson oändliga tevespelssaga med frugan Milla Jovovich och jag finner den ganska svår att skilja från de andra filmerna (åtminstone förutom ettan).

Men, zombiefilmer med en viss budget har alltid sin charm, särskilt när de har glimten i ögat ("Prison Break"-Wentworth Miller i en fängelsecell, en ondskefull filmproducent). Mest sitter jag och önskar att Jovovich skulle få eller välja bättre roller och har en ambivalent önskan att jag sett den i 3D på bio (utan att betala).

Betyg: 2-

The Mission av Roland Joffé börjar storslaget med en jesuitpräst som symboliskt kastas nedför ett vattenfall av de sydamerikanska indianer han försökt övertyga om sin tro. Senare skall fader Gabriel (Jeremy Irons) lyckas bättre, i sällskap av bland andra Rodrigo Mendoza (Robert De Niro).

Efter en bra start saktar filmen ner tills den stora slutstriden som med några undantag inte känns helt övertygande genomförd. The Mission vann en välförtjänt Oscar för bästa foto och känns också som en typisk Oscarflört - med ett vackert soundtrack av Ennio Morricone. Som många andra i sin genré gör den sig kanske bäst på stor duk och inte på en liten teve, samt i det här fallet med lite mer spirituell känsla än jag lyckas uppbringa.

Betyg: 3+

Arne Mattssons färgsprakande Mannekäng i rött börjar bra men släpper på gasen ganska snart. De fantastiska färgerna, estetiken, fotot och Magos kläder räddar dock en svag fyra. En fräscht osvensk svensk deckare.

Betyg: 4-

Blame It on Rio från mitt födelseår kom att bli den under åttiotalet något svajige regissören Stanley Donens sista långfilm och den sågades i min mening något orättvist jäms med fotknölarna.

Michael Caine (i sin "gör vilken film som helst för pengar"-period) är rolig i sin roll som den medelålders Matthew Hollis, som förälskar sig i sin bäste väns (Joseph Bologna) dotter (Michelle Johnson) under en bildskön semester i Rio. Det blir dans, förvecklingar, sköna tidstypiska miljöer (ibland känns det mer sjuttio- än åttiotal) och Woody Allenska "intervjuer" som mellanspel.

Som en bonus bjuds på gott om tuttar och lite Demi Moore i en, om man släpper lite på moralen, rätt underhållande svansång.

Betyg: 3

Jag blev positivt överraskad av I Love You, Man om Peter Klaven som ska gifta sig och försöker skaffa sig lite manlig vänskap, lättare sagt än gjort (jag har liknande erfarenheter!). Samspelet mellan Paul Rudd och Jason Segel är briljant, de övriga skådisarna gör ett bra jobb och en dos Rush gör sitt till för en feelgoodupplevelse som inte känns drypande eller sockrig. Sådana filmer växer inte på träd.

Betyg: 4-