Filmbilder

Jag blir nog om något mer chockad över att jag inte blir mer chockad av Srpski film än chockas av detta hopkok som brister i alla filmtekniska delar (det mest påfrestande soundtracket sedan Inception, tafflig klippning och ljudläggning och en CGI-bebis vars like inte setts sedan Ally McBeal och Children of Men). Latexöverdos.

Betyg: 1-

Costa-Gavras son Romain Gavras långfilmsdebut Notre jour viendra är en skönt anarkistisk roadmovie om en cynisk, chipsälskande terapeut som ger sig ut på en räd med en rödhårig yngling.

Betyg: 3+

Jag har inte för vana att skriva om miniserier, men This Is England '86 är en uppföljare som jag varmt kan rekommendera för den som sett filmen (för de som inte gjort det föreslår jag ett maraton), från den spännande regissören Shane Meadows. Bonus för Thomas Turgoose som moonade publiken med skådespelarlistan han tatuerat in där bak vid visningen på Stockholms filmfestival!

Betyg: 4-

Betyg: 3+

Steamboat Bill, Jr. brukar, tillsammans med The General som jag såg i början av september, anses vara en av de bästa långfilmerna ur Buster Keatons senare period; innan han gick över till MGM (där The Cameraman som släpptes samma år redan bar spår av den nedgång som skulle följa med bland annat alkoholism som följd).

Här återfinns flera klassiska Keatonscener, framförallt den välkända orkanscenen förstås, där Keaton var nära att sätta livet till när en riktig husvägg föll över honom med sin fulla tyngd, förutom den lilla dörröppningen då. Även om inledningen kanske är lite långsam finns det minnesvärda ögonblick även där (hattscenen!) och gott om slapstick som gör att 71 minuter formligen blåser förbi.

Betyg: 4

Det var roligt att se danskexpatriaten Åke Sandgren introducera sin debutlångfilm Miraklet i Valby från 1989 på Cinemateket i eftermiddags - något så ovanligt som en nordisk sci-fi med en del religiösa spörsmål. Handlingen kretsar kring Sven, vars far arbetar på sjön och mor är inlagd på sjukhus. Han tar hand om hushållet och sin lillasyster Hanna (briljant spelad av Amalie Ihle Alstrup) som han underhåller med spekulativa serietidningar och videofilmer såsom Poltergeist.

På fritiden sysslar han med sin radiohobby i en husvagn (den fantastiska "Ägget") på ett fält, där han en dag får in mystiska latinska mässanden på radion - och det dröjer inte länge innan han och hans två kamrater (en av dem spelad av svenskan Lina Englund som senare gjorde karriär inom teatern och filmer som Vinterviken) reser tillbaka till medeltiden i sin husvagn-cum-tidsmaskin, där den sistnämnde kidnappas. Nu måste de undvika att själva kidnappas och samtidigt rädda svenskan.

Miraklet i Valby vann flera priser när den kom, bland annat en Guldbagge, och även om den är skavd av tiden(!) och ett visst överanvändande av Roxette är den fortfarande en underhållande ungdomsfilm med intressanta idéer och fint foto av Dan Lausten (Silent Hill m.fl.). Utmärkt eftermiddagsmatiné.

Betyg: 3

Jag blev grymt besviken på David Finchers hajpade The Social Network om grundadet av Facebook. En pratig men tom film med osympatiska rollinnehavare och, med undantag för alltid intressanta Andrew Garfield, för mig ointressanta skådisar (särskilt en nedbantad Justin Timberlake) och ett påfrestande soundtrack. Att Fincher sedan tramsar runt med datoranimerade andedräkter och inmonterade ansikten på fejkade tvillingar och en mycket märklig roddscen ur modellperspektiv som känns fullständigt malplacerad gör inte saken bättre.

Det är möjligtvis en smula intressant att en biografi/historisk film (även om fiktion och verklighet här blandas på ett ganska orespektfullt sätt) görs så kort inpå det den skildrar och att Fincher inte skyr de tekniska termerna, men allt går att läsa på Wikipedia och två timmars facebookande känns mer givande än ett biobesök. (Kanske lider jag av hajpallergi?)

Betyg: 2

The Long Goodbye, Robert Altmans hårdkokta post-noir-tolkning av Raymond Chandlers privatdeckare Philip Marlowe (briljant spelad av en ihopsjunken Elliott Gould, som tänder en cigarett i varje scen) kan mycket väl vara ett av regissörens mest tillgängliga filmer. Det pastellfärgade, efterbelysta, flytande fotot signerat Vilmos Zsigmond bidrar till den sköna sjuttiotalskänslan och slutet känns oväntat och tillfredsställande. Plus för filmreferenserna (bland annat en improviserad förhörsscen och Ken Sansoms härliga filmnördsparkeringsvakt). It's okay with me!

Betyg: 4

Efter Marie Antoinette som fick sämst mottagande efter debuten The Virgin Suicides och av många omtyckta men för mig ganska ljumna Lost in Translation har Sofia Coppola slickat såren och återkommit med Somewhere, om en Hollywoodskådis på dekis (Stephen Dorff) boendes i berömda Chateau Marmont som oväntat får sin dotter på halsen (Elle Fanning, en gul Fjällrävenbeklädd och mindre påfrestande version av sin storasyster) och omvärderar sitt liv.

Och inte så mycket mer än så, faktiskt, i den här bitvis självbiografiska berättelsen som kräver sitt sinnelag. Jag råkade vara i rätt stämning och gillade Coppolas "stream of life" med sina Fellinska inslag som en galen filmgala och en scen mot slutet som doftar av La dolce vita (men även slutet av Lost in Translation). Men, vill man bara se saker som händer ger jag mer för en film som t.ex. Jeanne Dielman.

Betyg: 3+

Akira Kurosawas Rashômon fick flera priser när den kom och kändes säkert fräsch då med sin historia (eller avsaknad av densamme) om hur ett överfall i en skogsdunge gick till. I dag sitter jag mest och irritar mig på överspelet, Toshirô Mifunes rollfigur som återigen verkar ha någon slags högfungerande autism (han nämner att han en gång utdelade exakt tjugofyra svärdslag i en strid), Kurosawas unkna kvinnosyn men även den hysteriska japanska Joan Crawford-kopian i filmen. I en scen yttrar hon att "I'm already tired of this melodrama" och jag kan bara hålla med. Även om den amerikanska remaken The Outrage, med Paul Newman som mexikansk skurk, också har sina brister gav den mig mer.

Betyg: 3-