Filmbilder

Jag har aldrig haft så mycket dödsångest och samtidigt hållit på att somna som under Melancholia.

Betyg: 3

Det var roligt att se danskexpatriaten Åke Sandgren introducera sin debutlångfilm Miraklet i Valby från 1989 på Cinemateket i eftermiddags - något så ovanligt som en nordisk sci-fi med en del religiösa spörsmål. Handlingen kretsar kring Sven, vars far arbetar på sjön och mor är inlagd på sjukhus. Han tar hand om hushållet och sin lillasyster Hanna (briljant spelad av Amalie Ihle Alstrup) som han underhåller med spekulativa serietidningar och videofilmer såsom Poltergeist.

På fritiden sysslar han med sin radiohobby i en husvagn (den fantastiska "Ägget") på ett fält, där han en dag får in mystiska latinska mässanden på radion - och det dröjer inte länge innan han och hans två kamrater (en av dem spelad av svenskan Lina Englund som senare gjorde karriär inom teatern och filmer som Vinterviken) reser tillbaka till medeltiden i sin husvagn-cum-tidsmaskin, där den sistnämnde kidnappas. Nu måste de undvika att själva kidnappas och samtidigt rädda svenskan.

Miraklet i Valby vann flera priser när den kom, bland annat en Guldbagge, och även om den är skavd av tiden(!) och ett visst överanvändande av Roxette är den fortfarande en underhållande ungdomsfilm med intressanta idéer och fint foto av Dan Lausten (Silent Hill m.fl.). Utmärkt eftermiddagsmatiné.

Betyg: 3

Direkt från debuten till Susanne Biers senaste film, Hævnen, som jag såg förhandsvisningen av på Cinemateket efter "Actors Studio" med Bier herself. Hævnen är en välregisserad berättelse om hämnd och försoning med bra skådespelarinsatser (särskilt från barnskådisarna) och det är trevligt att se Persbrandt spela någon annan än Gunvald. Tyvärr glider Bier lite för ofta in i klichéer och melodrama à la medelklasssåpopera - bland annat känns slutet där Persbrandt verkar läsa direkt från en teleprinter inte särskilt trovärdigt. Klart godkänt, men inte direkt något Oscarsmaterial (Hævnen valdes till Danmarks bidrag).

Betyg: 3+

Susanne Bier långfilmsdebuterade 1991 med den stökiga, dansk-svenska familjedramakomedin Freud flyttar hemifrån… som fick ett fint mottagande när den kom. Den har inte helt stått emot tidens tand och känns i dag lite för bullrig (med usel dubbning) och lång men har ändå en del ljusglimtar som Gunilla Röör, 90-talsmiljöerna (Peter Anderssons lya vid Årstabron!) och driften/ironin över judendomen som (tyvärr) skulle vara betydligt svårare att skildra i dag. En sevärd debut där flera av Biers drag redan kan skönjas.

Olle Bornedal, som slog igenom med Nattevagten 1994, som jag sågade när jag såg den för ett par år sedan, har tagit sig med Kærlighed på film från 2007. En stilfull thriller, från den Hitchcockska postern till den invecklade men ändå lättfattliga handlingen med några få brister som drar ner helhetsintrycket.

Betyg: 3+

Mörkt om ungdom på glid i Danmark på dekis.

Betyg: 3-

En vacker polsk poster för Lars von Triers mästerliga Breaking the Waves.

Betyg: 5-

Jag måste ha sett Kådisbellan när den kom på video i början av 90-talet för det var bara fragment jag mindes av Åke Sandgrens filmadaption av boken med samma titel. Stellan Skarsgård och Ernst-Hugo Järegård, för att nämna några, gör storartade insatser och Jesper Salén är väl inte så tokig han heller. Den bedrövliga nittiotals-synth/trumpetmusiken drar ner betyget men jag tycker betydligt bättre om Kådisbellan än Mitt liv som hund som den ibland jämförs med.

Betyg: 4-

Lust och fägring stor blev den egensinnige Bo Widerbergs sista film, två år senare dog han av magcancer (han ser märkbart plågad ut i intervjun från dansk teve på DVD:n). Ämnet, kärlek mellan elev och lärare, har avhandlats många gånger förut men Widerberg sätter sin personliga prägel på det med härliga fyrtiotalsmiljöer från Malmö som bonus. Några scener känns överflödiga och filmen skulle mått bra av lite vassare klippsax men helheten får en fyra, helt klart 1995 års bästa svenska film och ett värdigt avslut på karriären.

Henning Carlsens film med den långa titeln, efter en fyrtiotalsroman av Jens August Schade, var den tredje i en rad dansk-svenska samproduktioner. Handlingen sammanfattas ganska väl av titeln och en kritiker skrev den passande rubriken "platt fall för porrfilmen med Harriet Andersson". Det känns onekligen lite märkligt att se en helnaken Andersson åma sig i en dammig filmadaption av en lika dammig roman och betyget slutar på en tvåa.

Se även: Svält, en betydligt bättre film, med Per Oscarsson i huvudrollen.