Filmbilder

Jag blev grymt besviken på David Finchers hajpade The Social Network om grundadet av Facebook. En pratig men tom film med osympatiska rollinnehavare och, med undantag för alltid intressanta Andrew Garfield, för mig ointressanta skådisar (särskilt en nedbantad Justin Timberlake) och ett påfrestande soundtrack. Att Fincher sedan tramsar runt med datoranimerade andedräkter och inmonterade ansikten på fejkade tvillingar och en mycket märklig roddscen ur modellperspektiv som känns fullständigt malplacerad gör inte saken bättre.

Det är möjligtvis en smula intressant att en biografi/historisk film (även om fiktion och verklighet här blandas på ett ganska orespektfullt sätt) görs så kort inpå det den skildrar och att Fincher inte skyr de tekniska termerna, men allt går att läsa på Wikipedia och två timmars facebookande känns mer givande än ett biobesök. (Kanske lider jag av hajpallergi?)

Betyg: 2

Elizabeth Taylor och Katharine Hepburn gör båda strålande insatser i Suddenly, Last Summer, Joseph L. Mankiewicz för tiden lyckade filmadaption av Tennessee Williams smutsiga teaterpjäs om galenskap, homosexualitet och kannibalism(!).

Betyg: 4

Jag hade inga större förväntningar på Cloudy with a Chance of Meatballs (med den underbara tyska titeln Wolkig mit Aussicht auf Fleischbällchen) men blev positivt överraskad. En absurd, härlig och välanimerad film med skön dialog som "You know what you are, Flint Lockwood? A shenaneganizer!" och det fantastiska konceptet "råttfåglar". Lägg till det en subtil moral/samhällskritik (Roger & Me känns inte helt avlägsen i sammanhanget!) som inte trycks ner i halsen á la WALL·E och betyget slutar på en betydligt starkare trea än den sistnämnda.

Meryl Streep gör en av sina bästa tolkningar i Julie & Julia och väger mer än nog upp för medelmåttige och gråtmilde Amy Adams i en skrattframkallande och varm berättelse som passar fint så här i vintertider.

Betyg: 4-

Kärnfamiljen är räddad, hallelujah! Biotitten och sällskapet är det enda som räddar den apokalyptiskt svaga tvåan.

Betyg: 2-

Till att börja med lite kuriosa: postern ovan hamnade i domstol för sin likhet med ett omslag till The New Yorker.

Filmen i fråga, Moscow on the Hudson, är en trevlig åttiotalsrulle från Paul Mazursky (killen har för övrigt ett intressant förhållande till köpcentrum) med Robin Williams i huvudrollen som den i New York avhoppande ryssen Vladimir Ivanoff, fyra år efter Popeye.

Det är skönt att se honom lite mindre flamsig än i senare roller, och följa hans karaktär från eländet, men familjen, i Ryssland (givetvis inspelat i Helsingfors!) till hela immigrationsprocessen i USA med allt vad det innebär. Tyvärr är helheten lite löst sammanhållen, men jag hade inte en tråkig minut och betyget blir en stabil trea.

Galleri (3 bilder)

Med en distanskurs på gång blir det ont om tid över att se film, så jag bjuder på ett filmprogram för Glenn Ford-noiren Framed från 1947 så länge.

En stark thriller! Med berått mod drev den blonda lockfågeln in honom i en fälla.......så farlig att han misstänktes vara en mördare!!

It's in the trees! It's coming!

Känns det igen? Förutom en replik är det också inledningen till Kate Bush popdänga Hounds of Love från 1985. Hon blev inspirerad av Night of the Demon (även känd som Curse of the Demon i USA) - en film som skulle ha kunnat bli en klassiker om det inte vore för dessa producenter med sina idiotiska idéer. Fransmannen Jacques Tourneur som emigrerade till Hollywood, där han gjorde många atmosfäriska filmer, blev förkrossad när de tvingade honom att flika in ett skrattframkallande gummimonster (som kan ses på den amerikanska postern ovan) i den här. Det är förståeligt, för om man bortser från det är detta riktigt bra ockult skräck, som lämnar öppet för olika tolkningar.

Dana Andrews, en stamskådespelare i film-noir-genren, spelar doktor John Holden som reser till London för att undersöka en lokal djävulskultledare. Han är en rationell man och låter sig inte övertygas av rapporter om en elddemon i trakterna, eller att ledaren säger åt honom att han ska dö om tre dagar. I slutändan kan egentligen varken han eller vi vara säkra på vad som egentligen var på riktigt eller inte. Night of the Demon är - trots sina brister - en film som fortfarande fungerar och betyget kan inte bli något annat än en fyra.

Pineapple Express är en slags kompiskomedi, skriven av den småplufsiga och -skäggiga Seth Rogen, som har en rad amerikanska flamsfilmer som Superbad, The 40 Year-Old Virgin och Knocked Up bakom sig. Rogen spelar här den pårökta delgivningsmannen Dale Denton som ofta köper gräs av Saul Silver (schnygga James Franco som här har blivit helt nersunkad). Den senaste nyheten från storodlaren Ted (Gary Cole) är titelns "Pineapple Express", en riktigt stark blandning.

Dale köper ett storpack och ger sig ut i bilen för att röka på när han blir vittne till ett brutalt mord utfört av en kvinnlig polis och tidigare nämnda Ted. Han blir så förskräckt att han tappar sin spliff och ger sig av. Ted känner förstås till sin speciella blandning på doften och kommer fram till att han bara sålt den till Saul. Han skickar snabbt sina gorillor till hans lägenhet och nu inleds en rökmolnsfylld jakt på de båda haschtomtarna.

Pineapple Express har kallats en blandning av Cheech och Chong och Tarantino. De förstnämnda har gjort en helt okej sjuttiotalsrulle, mer om den senare, medan jag inte har mycket till övers för Tarantino över huvud taget. Efter en kvart med datoranimerad rök, prepubertala citat som "It's like… God's vagina!" och billiga bögskämt var jag beredd att stänga av, men filmen tar sig faktiskt en kort stund i mitten. Bland annat är en biljakt särskilt minnesvärd. Sedan verkar regissören få slut på knarkkomiska idéer och skruvar upp allt ett varv till hysteriska proportioner med billig action, explosioner och vapen och allt rinner mest ut i sanden.

Efter nästan två timmar är jag väldigt trött på de inte allt för begåvade karaktärerna och de allt mer desperata försöken till humor. Frågan är om detta är särskilt rolig ens under inflytande av titelsubstansen och betyget blir en tvivelaktig tvåa. Det finns betydligt bättre/ roligare filmer, både från regissören David Gordon Green och andra.

Se istället:

• Cheech och Chongs debutfilm Up in Smoke, om två smugglare i en bil av marijuana.
• George Washington, regissörens vackra barndomsskildring med en touch av Terrence Mallick.
• Withnail & I, en genomarbetad skildring av osannolik manlig vänskap.

Från Nathan Juran, regissören bakom bland annat Attack of the 50 Foot Woman kommer den här filmen i Dynamation, MegaScope och Technicolor(!).

Handlingen kommer som brukligt i andra hand när Sinbad (B-filmshunken Kerwin Mathews) slåss mot cykloper, drakar och levande skelett, alla animerade av stop motion-mästaren Ray Harryhausen. Bernard Herrmann står för den mycket välskrivna musiken. En film jag varmt rekommenderar till alla som gillar gammaldags, klassiska äventyr!

Betyg: 4-