Filmbilder

Jag sitter inte helt ovilligt fast i B-filmsträsket ett tag till, i natt med Prey, en udda liten brittisk sci-fi som filmades på tio dagar med en budget av 50 000 pund. För den oinsatte räcker det till en lågmäld handling om ett aningen dysfunktionellt lesbiskt par vars tillvaro olämpligt störs av en köttätande utomjording. Bra är det inte, men sevärt och speciellt, med improviserat manus och en blandning av elektronisk och klassisk pianomusik som bakgrund.

Betyg: 2+

Sein Name: The Destructor!

Jag gräver vidare i min Cannonlåda där jag i natt hittade den här märkliga filmen från Kanada (det måste vara något i vattnet där) av regissören bakom bland annat The Towering Inferno. James Coburn spelar av någon anledning titelns Patman, en manlig skötare på ett lite finare mentalsjukhus. Han känner och försöker hjälpa alla på avdelningen, men när en kvinnlig patient begår självmord börjar han tappa greppet om verkligheten.

Mr. Patman (eller Crossover) är en udda upplevelse, med ett nästan bitpopsliknande synthsoundtrack, mörk, otäck stämning och en del gamla kända ansikten som skymtar förbi. The stuff that late nights are made for.

Betyg: 2

Dags att avrunda filmnatten med lite exploitation från ökända Cannon som kapitaliserar på crackepidemin i Los Angeles slum i slutet av åttiotalet.

En hårfager Gregg Thomsen spelar Rick, pojkvän till Melissa (Cheryl Kay, som verkar ha valts enbart för sitt utseende i sin enda roll). Tillsammans vill de ta sig ur fattigdomen, men när Rick återvänder till sitt gamla gäng för att hämnas sin brors död går allt fel och Melissa lämnas ensam i en crackhandlares klor.

Tarantino ska visst gilla Crack House vilket jag kan förstå med tanke på blandningen av fantastiskt ostig dialog (sista halvan har några oslagbara ordutbyten), åttiotalsrap och sleaze. Så här skrev TV Guide när det begav sig; visst låter det det oemotståndligt?

Crack House isn't so much a crime drama as a collection of cliches tossed into a cinematic cuisinart, spiked with blood-pellet violence, racist pandering, and sicko sex.

Det är bara att beklaga att filmer som den här inte görs längre!

Betyg: 2+

Natten avrundas med den här obskyra och sleaziga operathrillern med bland andra en glänsande Charlotte Rampling - enligt IMDb den lika obskyra regissören Patrick Conrads mest kända och tillika sista film. Den har inte släppts på DVD, det kan säkert vara problem med både innehåll och marknadsföring; baksidestexten börjar till exempel så här:

An aria of violence grips the heart of the opera world! And terror strikes the twilight existence of the transvestite!

Och transvestiter finns det gott om: mördade sådana, transklubbar (Bowies "väninna" Romy Haag spelar klubbmamma) och annat löst folk blandas friskt i en föråldrad men milt underhållande rulle med hög B-filmsfaktor - allt badande i ett härligt dimmigt åttiotalspastellfoto på bästa eurotrashvis.

Betyg: 2

Dags för ännu en flåsig tonårskomedi från Cannons israelittrio om en kompistrio på High School som tillbringar sin fritid med att jaga brudar. Bra är det inte, men svagheterna vägs helt klart upp av den sköna tidiga åttiotalsmiljön och det härliga soundtracket med dåtidens stora New Wave-artister. Jämfört med den senare Hot Resort får jag definitivt ge denna en väldigt svag trea.

Gårdagen tillbringades med att hämta och installera en ny hårddisk och kvällen i dag åt att laga Coq au vin, så jag glömde helt sonika att skriva om filmen jag såg i går natt.

Inte för att den var mycket att skriva om: en fånig Cannonhistoria om några tonårskillar får jobb som hotellpojkar på en semesterort men lägger mer tid på att jaga tjejer än att arbeta. En extremt svag tvåa.

Småfånig men charmig 70-tals-bensinstationssexploitation.

Betyg: 2

Poster för den aningen bisarra sexkomedin Cherry Hill High från Cannon med en stor dos sjuttiotal, fnittriga tonårstjejer och sex i en hajtank, för att nämna något.

Betyg: 2-